Klarar du Migrationsverkets kristendomsfrågor? En kommentar om religion och asylprocesser

De senaste dagarna har ett test länkats i sociala medier, som anges vara ett test som Migrationsverket använder i samband med asylansökningar för att utröna äktheten i en konvertits tro och religiösa liv. Testet heter Är jag kristen? och ställer den provocerande frågan: Klarar du Migrationsverkets kristendomsfrågor?

Testet är kulmen på en aktion som började i december 2018, #rättilltro, där flera kyrkliga församlingar som Equmeniakyrkan, Pingst, Svenska Alliansmissionen och Evangeliska frikyrkan manar till upprop och namninsamlingar för att protestera mot hur Migrationsverket dels förstår religion och religiöst liv, dels bedömer hotbilder mot konvertiter och deras skyddsskäl.

Testet som sprids i sociala medier är konstruerat av Micael Grenholm, pastor i Uppsala Mosaik, som tillsammans med Andreas Lundström designat testet med syftet att tydliggöra hur godtyckliga frågor Migrationsverket ställer under asylutredningar.

Bland mina facebookvänner, där det både finns präster, religionslärare och ”vanliga” kristna, har många gjort testet och blivit bestörta över hur låga poäng de får. De når inte upp till den gräns om 60% rätt svar som är satt för godkänt. Detta tycks vara själva syftet med testet, att uppmärksamma hur omöjliga många av frågorna är att besvara och därigenom  placera individen ”i konvertiternas skor”. Några exempel på frågorna som ställs: Kan du berätta lite om vad som står i Matteus 10:34? Vad är skillnaden på den protestantiska och ortodoxa kyrkan? Kan du sakramenten?

Att bedöma religion som asylskäl

Migrationsverket tillbakavisar att det finns ett ”test” som används. På sin hemsida skriver Migrationsverket i en kommentar:

Migrationsverket har en utredningsskyldighet och behöver därför ställa vissa frågor när en person söker skydd i Sverige. Frågorna ska anpassas till omständigheterna i det enskilda ärendet. Fokus i konvertitutredningar är inte kunskapsfrågor utan den inre övertygelsen, religionens betydelse för individen och hur det tar sig uttryck.

Men frågorna som ställs i testet tycks vara autentiska, hämtade från olika utredningar som gjorts av kristna konvertiter som sökt asyl i Sverige. I en närstudie av tolv intervjuer av asylsökande konvertiter visar Jakob Svensson (2018) på hur Migrationsverket har en syn på religion som inte överensstämmer med hur religionsforskare närmar sig ämnet. Frågorna i testet är hämtade från Svensson studie, där det framkommer att Migrationsverket fokuserar på teoretiska kunskaper - det vi forskare brukar benämna som kognitiva dimensioner av tro och som innebär att tron ska kunna artikuleras och förklaras på ett sammanhållet sätt. Sådana frågor betonar och förstärker föreställningar om att ortodoxi är viktigt, att vara renlärig eller rättroende. Svenssons studie visar att Migrationsverket tycks mena att en genuin tro och övertygelse också ska innebära att en konvertit har goda kunskaper om kristendom (Svensson 2018: 46). Identitetsmässiga eller sociala aspekter underbetonades i de intervjuer som analyserades. Svensson menar att Migrationsverkets frågor påminner om gamla tiders katekesförhör, där detaljerade kunskaper ska medföra att en konversion innefattar ”ett åsiktspaket av ställningstaganden, kunskaper och värderingar”. (2018: 46) Svensson ser även i protokollen att konvertiterna själva, istället för teoretiska kunskaper, betonade hur livet tar sig uttryck i praktisk handling och där social gemenskap värdesätts; där deltagande i språkkaféer, att hjälpa till som tolk, städa, diska, bära på stolar, är lika viktiga aspekter av att vara kristen konvertit som gudstjänstfirande eller bibelstudier.

En svårighet vid bedömning av konvertiteters skyddsbehov är att det inte finns någon klar (juridisk) definition av vad som avses med ”religion” eller ”tro” i de instrument som ligger till grund för beslutsfattare att ta ställning till vad som omfattas av skydd (Thorburn Stern & Wikström 2016: 95).  Det finns få svenska studier av religion och asylprocesser i Sverige. En av de få böcker som berör ämnet är boken Migrationsrätt. Skyddsbehov och trovärdighet – bedömning i asylärenden skriven av Rebecca Thorburn Stern och Hanna Wikström som vänder sig till både praktiker och forskare inom området migrationsrätt. Även Rebecca Thorburn Stern och Hanna Wikström betonar att förhör om rena faktakunskaper inte anses särskilt givande för att förstå en persons religiösa bakgrund eller utövning. De framhåller att personer med låg utbildning eller som kommer från isolerade områden kanske inte har särskilt mycket kunskap om religionen som sådan, men icke desto mindre kan vara förföljda på grund av sin religiösa tillhörighet. Istället pekar de på vikten av att utredaren behöver ställa öppna frågor ”som inbjuder den sökande att själv berätta om sin religion och den betydelse den spelar för den sökande, om hur religionen praktiseras, religiösa upplevelser och andra omständigheter som kan ligga till grund för rädslan av förföljelser.” Detta gäller även i de fall då en person konverterat. (Thorburn Stern & Wikström 2016: 136)

I den internationella forskning som finns om hur religionsbaserade asylskäl bedöms, och som redovisas av Thorburn Stern och Wikström, framkommer att genuinitetsbedömningar ofta görs genom kunskapstester och bedömning av handlingar som anses manifestera djupet i den religiösa tron, likt frågorna som tillskrivs Migrationsverket i testet. ”Ett antal vedertagna idéer om vad religion är och hur den manifesteras synes vara utgångspunkten för bedömningarna och mot vilken sökandes kunskap och handlingar sedan kan jämföras för att kontrollera överensstämmelser” (Thorburn Stern & Wikström 2016: 214). Risken med detta tillvägagångssätt är att man riskerar ”att framställa religion och religiös tro och identitet på ett sätt som inte har motsvarighet i den verklighet som bedöms” (Thorburn Stern & Wikström 2016: 215).

Betoningen på ortodoxi riskerar alltså att leda fel när man ska förstå religiösa människor och hur de lever i vardagen. Religion bör istället snarare förstås som ett verb och något man gör, än ett substantiv och något man har (en tro). Detta har särskilt uppmärksammats inom forskningsfältet levd religion som riktar blicken mot vardagsliv och hur religion kommer till uttryck där.

Religion i vardagen, en kort orientering kring forskningsfältet levd religion

En av utgångspunkterna i levd religion-forskningen är kritiken mot ett mer ensidigt fokus på religiösa organisationer och företrädare, urkunder och religiös tro. Inom levd religion-forskning ligger tonvikten istället på ”hur religion och andlighet praktiseras, upplevs och uttrycks av vanliga människor (snarare än officiella företrädare) i deras vardagliga samman­hang”, som en av fältets förgrundsgestalter, Meredith B. McGuire, skriver i Lived religion. Faith and practice in everyday life (2008: 12). Med avstamp hos McGuire kan man säga att spänningen mellan den levda och den lärda religionen är grundläggande inom forskningsfältet, liksom antagandet att det sällan eller aldrig finns någon omedelbar överensstämmelse mellan vad religiösa institutioner, grupper och ledare förordar och vad religiösa människor tror och praktiserar. Forskning om enskilda människors reli­giösa liv och praktik behöver belysas i relation till utlärda religiösa dog­mer, normer och värderingar, liksom till andra människors religiositet.

Som forskare behöver vi därför uppmärksamma skillnader mellan hur religion blir representerad (hur individer eller organisationer framställer sig själva och de traditioner de tillhör) och hur religion blir rapporterad (hur religion framställs i läroböcker om religion eller i medier) och hur religion levs (dvs. vad människor faktiskt gör) (Gregg & Scholefield 2015: 7).

Levd religion-fältet synliggör religiösa praktiker och utgår från att religiösa människor har ett visst handlingsutrymme. Det får till följd att den religiösa människan ibland framstår som en bricoleur som väljer från ett religiöst smörgårdsbord, snarare än som styrda av religiösa lärosatser, organisationer och ledare. Den etablerade religiösa traditionen determinerar inte anhängarnas religiösa tro och praktik utan villkorar och influerar den i olika grad och på olika sätt. Det innebär att människors religiösa praktik följer mönster, både inom ramen för religionens officiella praktik, i dess utkanter och i vardagslivet, och sällan sker på ett slumpartat vis. Men det innebär inte att det alltid finns ett glapp mellan den levda religiösa praktiken och den officiella, bara att detta förhållande inte kan tas för givet utan måste undersökas empiriskt (McGuire 2008: 98; Nyhagen 2017: 496). På så sätt kan levd religion-forskningen vara ett korrektiv till den befintliga religionsveten­skapliga forskningen.

Forskning om levd religion handlar om lekmän och lekkvinnor och deras vardagliga liv, inte om det som sker inom institutionaliserad religion eller det som kan förstås som representerad religion (Ammerman 2016).

Vad människor gör i sin vardag står ofta i kontrast till vad religiösa experter och organisationer förespråkar, samtidigt som institutionstillhörighet kan vara en av de viktigaste faktorerna för att förstå hur människors handlande och tänkande formas av större kulturella mönster. Levd religion behöver därför inte stå i motsättning till religiösa institutioner och traditioner utan kan vara ett fält som fångar upp frågor som tidigare hamnat utanför alltför snäva religionsdefinitioner. Graham Harvey (2013: 2) för fram att religion innefattar hur människor upprätthåller relationer med andra varelser, och att religion har att göra med ”allt det som konstituerar, formar och verkar upplivande på människor i deras vardagliga verksamhet i en materiell värld”. Studiet av relationer gäller inte endast mellanmänskliga relationer i och utanför olika grupperingar, eller relationer mellan människor, djur och ting, utan också, som Linda Woodhead uttrycker det, ”sociala relationer med förfäder, gudar, Gud och andra ’övernaturliga’ varelser” (Woodhead 2011: 131). 

Även om trosföreställningar kan vara en del av en persons religion, är det viktigt att påminna om den distinktion som David Morgan (2010) gör mellan de engelska begreppen faith och belief. Vi har tyvärr inte något enkelt sätt att översätta detta till svenska, men kortfattat kan sägas att Morgan gör denna åtskillnad för att visa hur faith är starkare knutet till den kristna teologin och kristna föreställningar om tro, nämligen att tro (faith) i allmänhet anses omfatta idéer eller doktriner och de formella läror som en religiös institution förmedlar. Det bygger på en förståelse av religion som representerad, dvs. en normativ framställning av vad en religiös tillhörighet bör innefatta, men även på en överbetoning av den kognitiva dimensionen av religion, dvs. att religiös tillhörighet ska uttryckas i trossatser.

När termen belief används, menar Morgan att vi därigenom bättre kan få syn på hur trosuppfattningar uppkommer ur och är invecklade i praktiker, ting och känslor som formar individer och kollektiv över tid. Belief är således kopplat till vad människor gör, liksom hur, var och när de gör det (Morgan 2010: xiv). en sådan förståelse av tro som kroppsligt och materiellt förankrad öppnar upp för nya sätt att studera och förstå hur relationer kommer till uttryck.

Levd religion kan därför förstås som ”vardagliga heliggörande praktiker” (Edgell 2012) som kan, men inte måste, sammanfalla med hur institutioner eller andra kollektiv förstår det heliga.

Religion behöver förstås som kroppsligt och materiellt förankrade praktiker. Det betyder inte att religiösa traditioner, texter eller normer inte tas i beaktande, utan snarare att de sätts i relation till andra aspekter av religiositet vilket kan ge en mer samlad och nyanserad analys av religionens betydelse hos enskilda individer.

Sammanfattning

För att kunna förstå vilken roll religion spelar hos enskilda individer, och hur religionen levs, behöver man ta hänsyn både till individcentrerade praktiker och sociala institutioner. Det är viktigt att komma ihåg att människor inte är några teologiska robotar, som är programmerade och beter sig på ett uniformt sätt beroende på vilken religiös tradition de tillhör. För att förstå levd religion behöver fokus ligga på praktiker och berättelser, framför filosofiska system och doktriner. Religion i vardagen tar sig uttryck i en performativ och materiell praktik där relationer är viktiga.

För vidare läsning hänvisas till antologin Levd religion – det heliga i vardagen som nyligen utkom.

Katarina Plank, lektor vid Karlstads universitet

Referenser

Ammerman, N. (2016) “Lived Religion as an Emerging Field: An Assessment of Its Contours and Frontiers”. Nordic Journal of Religion and Society. Vol. 29, no 2. S 83-99.

Enstedt, Daniel & Plank, Katarina, 2018, ”Det heliga i vardagen – introduktion till levd religion”, I: Enstedt, D. & Plank, K. Levd religion. Lund: Nordic Academic Press, s 9-25.

Gregg, Stephen & Scholefield, Lynne (2015) Engaging with Living Religion. London: Routledge.

Harvey, Graham (2013) Food, Sex & Strangers. Understanding Religion as Everyday Life. Durham: Acumen.

McGuire, Meredith B. (2008). Lived religion: faith and practice in everyday life. New York: Oxford University Press.

Morgan, David red., 2010, Religion and Material Culture - The Matter of Belief, London: Routledge.

Nyhagen, Line (2017) “The lived religion approach in the sociology of religion and its implications for secular feminist analyses of religion” Social Compass, Vol. 64(4), s. 495-511

Svensson, Jakob, 2018, Asylsökande konvertiter och myndighetens katekesförhör – En studie om konvertiters asylprocess med Migrationsverket. Magisteruppsats. Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion. Göteborgs universitet.

https://hum.gu.se/digitalAssets/1674/1674202_uppsats-jakob-svensson.pdf

Thorburn Stern, Rebecca & Wikström, Hanna, 2016, Migrationsrätt. Skyddsbehov och trovärdighet – bedömning i asylärenden. Stockholm: Liber.

Woodhead, Linda (2011). “Five Concepts of Religion.” International Review of Sociology: Revue Internationale de Sociologie, 21(1), s. 121-143.