Det
berättas att Esfahani i enlighet med rådande lagar lät döpa sig, i Tyska kyrkan,
till Thure Spahandelin. Under detta namn ska han ha bildat familj och fått
tjänst som Överste stallmästare hos kung Gustav II Adolf innan han avled i
Stockholm år 1627.
Den danska författaren Astrid
Ehrencron Kidde (1874–1960) berättar att Thure Spahandelin ”havde maattet gifte sig med en
bleg og kold Kvinde og avlet blege og kolde Børn med hende. Børn med lyse Øyne og
Fiskeblod, som Mennerskene havde det heroppe.” Ett av dessa barn, Mårten
Spahandelin, flyttade till Finland och ska liksom patriarken Jakob fått inte
mindre än tolv söner, varav en fick sin farfars förnamn men ändrade stavning på efternamnet till
Sandelin.
Thure Sandelin blev senare kyrkoherde i Raumo, norr om Åbo. Han
fick i sin tur en son som döptes
till Johan (1667–1749) och som flyttade tillbaka till Sverige där han bosatte
sig i värmländska Kristinehamn. Bland andra bemärkta ättlingar kan nämnas Adolf
Sandelin (1786–1846) som var brukspatron
på Segerfors och en av Arvikas rikaste män, samt ingen mindre än Gustaf Fröding
(1860–1911), som ska ha varit Esfahanis sonsons sondotters dottersons
dottersons son.
Den brittiske äventyraren Sir Robert Shirley (1582-1628) var även han verksam vid Shah Abbas hov.
Ungefär såhär kanske Abdollah Esfahani sett ut hemma i Esfahan?
Ungefär såhär kanske Abdollah Esfahani sett ut hemma i Esfahan?
Jag har dock inte lyckats hitta någon
dokumentation i varken Tyska kyrkans eller Hovstallarnas arkiv, som styrker att
någon Thure Spahandelin faktiskt existerat.
Enligt Fredrik Fryxells ”Värmlands
Slägtebok” kom istället Abdollah Esfahani till Sverige i sällskap med
diplomaten Thure Bielke. Om så är fallet måste detta ha skett tidigare, och
inte från Isfahan. Eftersom Thure Bielke dels aldrig var i Persien och dessutom
avrättades i Nyköping den 17 mars år 1600, dömd som förrädare efter att ha
slagits för kung Sigismund (1566–1632) vid Stegeborg och Stångebro.
Det finns alltså en rad
oklarheter kring Spahandelin, och inga empiriska bevis för att han faktiskt
funnits. Om någon skulle finna några sådana – i exempelvis Oxenstiernas
kvarlåtenskap på Riksarkivet får hen gärna höra av sig till mig.