Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

måndag 5 november 2012

Bob Dylan och religionen


Bob Dylan kom i år, 2012, ut med sin 36:e studieskiva, Tempest, en överraskande bra (och lång!) samling americana-sånger som rör sig genremässigt mellan swing, blues, rock och sjömansballader. Som 71-åring still on the road är han förmodligen värd sina rubriker och bara under hösten 2012 har det på svenska utkommit två nya böcker om Dylan. I Bobby Boy, mannen i mig som är skriven av götborgsjournalisten Stig Hansén kan vi läsa i pressmeddelandet att författaren går i Dylans fotspår, ser sig omkring i New York, lyssnar på vad det är som Dylan egentligen sjunger om, ”hör sprickorna i hans röst”. Det är väl en nog så passande ram för ytterligare en av många böcker som försöker att nå fram till, men inte gör det, Dylans universum.

Ty det har runnit mycket vatten under broarna sedan Blowin’ in the Wind. Alltsedan 1986 har han oavbrutet turnerat världen över, ofta spelat mellan hundra och tvåhundra konserter per år. Från och med Time Out of Mind (1997) har hans status stadigt höjts och skivor som Modern Times (2006) och den sistnämnda Tempest (2012) har både hyllats och sålts i stora mängder, även om man kan misstänka att den typiske Dylan-konsumenten idag är en medelålders man med skäggstubb, ärrad själ och en gitarr på ryggen. Tempest hamnar i alla fall på topplistan, högre än både Laleh, Tomas Ledin, First Aid Kit och Agnes.

Och det är inte bara från staden New York Dylan hämtat inspiration. Religiösa teman är ymniga i hans produktion Men just religionen är inget som svenska journalister brukar fundera mycket över. Istället är det den vänsterinfluerade rebellen som står i fokus, men då blir sökljuset något svagt; Bob Dylans religiösa tematik, hämtad från mestadels judendom och kristendom är tydlig.

Här följer ett försök att fokusera det specifikt religiösa språket och den religiösa tematik som man nog får säga har varit närvarande i Dylans texter sedan den allra första skivan Bob Dylan (1962) och de efterföljande årens banbrytande rockpoesi.

Dylans språk är speciellt och även om han idag knappast når upp till den  vindlande, symboliska och svårtolkade lyriken som han gjorde på 1960-talet (och i viss mån senare, på skivor som Street Legal, Infidels, Oh Mercy och Love and Theft) så är det fortfarande ett bra hantverk som levereras, där språk och melodi länkas samman och den mnemetiska strukturen är påtaglig: det är lätt att lära sig en Dylansång.  Det verkar som om Dylans sångskrivande kommer i perioder av stor skaparglöd, som om han inte kan hindra processen, än mindre framskapa den. Han tycks vara ett mycket spontant inspirerad lyriker.

Han har brukat ett flertal genrer för att ge relief åt sitt material, och han har alltid varit förankrad i den amerikanska låttraditionen med sina lån från England, Irland, Italien och Skandinavien. ”Jag känner mig hemma i Amerika”, säger Dylan, ”ty även om Amerika är primitivt så kan jag fortfarande skapa i Amerika. Alla mina känslor kommer härifrån, Amerika är en väldigt våldsam plats”. Att en man som under 50 års karriär nämnt figurer som Judas, Verlaine, Nietzsche, John Lennon, Einstein, Billy the Kid, Isis, Buddha, Shakespeare, Charles Darwin och T S Eliot också nämner Gud och Jesus i sina texter är inget att förvånas över. I Inledningen till Highway 61 Revisited (1965) möter vi den isande historien från Första Mosebok om hur Abraham skulle offra sin son. I Dylans sång talar Gud uppfodrande med Abraham (eller Abe, som han kallas, samma namn som Dylans far hade) och kräver ett sonoffer. Men de bibliska figurerna snackar gatuslang; Abraham tror att Gud luras, och först efter en stunds dividerande bestämmer de att Isak skall dödas mitt på Highway 61, den mytomspunna vägen från norra USA ner till Gulfkustens febriga bluesträsk.

På John Wesley Harding (1967) vimlar det av Torah-allusioner om martyrskap, nåd, straff samt av figurer från den jude-krsitna världen, som Augustinus och Judas. Albumet är fortfarande ett av de mest mystisk-religiösa, men sågs inte i de termerna då; Dylan uppfattades fortfarande som en sekulär vänsterikon.

Några av de teman som Desire (1975) ger oss är kärlekens helande kraft och mysterium samt den i tarotkort klädda religiösa frälsningens ouppnåelighet. I Oh Sister möter vi centrala tankar, som mycket väl kan tolkas i religiösa termer: Am I not a brother to you, and one deserving of affection? Is our purpose not the same on this earth, to love and follow his direction? Sången förklarar också att We died and were reborn and then mysteriously saved.

Tankarna går igen på den skiva som gavs ut efter en tuff skilsmässa Street Legal (1978): I Where Are You Tonight? (Journey Through Dark Heat) möter vi en resande som tillsammans med bland andra evangelisten Johannes är på väg genom ett drömlandskap, i kamp med sig själv och med sin skapare. Dylan har berättat att sången handlar om en dödlig kamp med hans alter ego, och om hur stark människans inre fiende kan vara (Shelton:481). Resan i sången slutar när en ny gryning lyser upp tillvaron, när han kommit fram till stigen som leder upp mot stjärnorna. There’s a white diamond gloom on the dark side of this room, and a pathway that leads up to the stars. If you don’t believe there’s a price for that sweet paradise, just remind me to show you the scars, sjunger Dylan. Och den som saknas är hans älskade. Skivans avslutande ord: But without you it doesn’t seem right. Oh, where are you tonight?

Svaret skulle komma på nästa skiva Slow Train Coming, en av tre så kallade kristna plattor som under de närmaste åren skulle ge oss en ny bild av Bob Dylan och hans krokiga väg genom livet. Dylan fick i slutet av 1978 en upplevelse av att Jesus Kristus talade till honom, att hela rummet rörde sig och att Herrens nåd ruckade på hela tillvaron. I Saw the Light, sjöng Hank Williams, och så var det också för Dylan. Han satte sig på skolbänken i The Vineyard Fellowship för att lära sig mer om kristendomens budskap. ”Att födas på nytt är tufft”, förklarar Dylan i Heylins bok. ”Om någon sett en mor föda sitt barn, ja då vet man att det smärtar. Och omvändelsen tar tid då man måste lära sig krypa innan man kan gå. En nyfödd vet ingenting om världen som man kastas ut i. Precis så är det att vara pånyttfödd. Man är en fullständig främling”. Man måste passera en gräns, den som Abraham nästan överträder när han ska döda sin älskade förstfödde son. Och bortom gränsen finns Gud, med P O Enquists ord.

Dylans omvändelse skapade – för att citera biografikern Robert Shelton ”page-one news widely”. Inte bara det: för många var hans vägval ett svek. Den undanglidande rockpoeten som misstrott allt och alla och kompromisslöst hävdat individens rätt, krävde nu att alla skulle underkasta sig Jesu Kristi lära och hårda domar, ”Don’t follow me, follow Christ”. Han tappade en stor del av sin publik (men vann förvisso en ny, hemmahörande bland kristna på högerkanten). Han förlorade på många sätt sitt poetiska, dubbeltydiga, symbolrika språk och han tappade sin fingertoppskänsla för vad som var en ”bra” sång att plocka med på en skiva; vänner och musiker vittnar samfällt om att de låtar som han fick mest beröm för kasserades.

Som den norske författaren Håvard Rem skriver i Bob Dylan (1999) var den sekulära motkulturens energi i slutet av 1970-talet uttömd. Många av vänsteranhängarna hade sökt nya vägar: punken, heroinet, högerpolitik eller religion. I Skandinavien fick i begynnelsen av 1980-kristen ungdomskultur och kristen rockmusik ett uppsving. Mitt i allting satt Bob Dylan, ”learning the word, growing in the Lord” (Shelton 483), och som vanligt flödade inspirationen. Men inte på samma sätt som tidigare.  Det är både en ny musikalisk framtoning och en ny tematik vi möter på Slow Train Coming (1979). Tankarna hämtas bland annat från predikanten, författaren och den självutnämnde profeten Hal Lindseys tankar i The Late Great Planet Earth (1970). Här tolkas Bibelns så kallade profetior, speciellt uppenbarelsen, i ljuset av nutida världshändelser, såsom Palestina-konflikten. Ryssland blir Magog och Iran Gog, de två bibliska anstiftarna till den stora slutstriden vid Harmageddon. När Dylan tog till sig dessa idéer blev resultatet något underligt. Hans sångproduktion hade fram till frälsningen gått i vågor och förvisso frambragt mycket av mindre intresse. Men hans sånger hade alltid – i religiöst hänseende – varit subtila, surrealistiska, kanske mystiska, ofta svårtolkade och därmed ytterst allmängiltiga. I Gates of Eden (1965) fabulerade Dylan om ett paradis, men det var inget transcendent sådant. Knockin’ On Heaven’s Door (1973) ger oss en bild av himlen, men ingen dogm, som det sägs i Christian Braad Thomsens och Asger Schnacks Bob Dylan: en guide till hans skivor från 2001.

I och med den nya kompromisslösheten förlorade språket mycket av sin mångtydighet och subtilitet. När han väl finner svaret – Jesus – behövs inte längre ett filosoferande, ingen undran. Då kräver han av oss att vi skall följa honom, och det kan vi inte, eftersom vi inte har samma svar, och antagligen inte samma frågor. Och tåget – detta mångomskrivna fortsaffningsmedel som Dylan själv sjungit om och om så många andra amerikanska artister haft ett nära förhållande till – är man tvungen att stiga på. Hos bland andra Johnny Cash, Hank Williams och Curtis Mayfield är tåget en flykt, ett hopp, en förändring mot något gott: There’s a train a comin’, you don’t need no luggage, you just get on board, all you need is faith to hear the diesel comin’. Men på Slow Train Coming tuffar det mot en tunnel, inte lastat med drömmar utan med fördömanden. Givetvis var Dylan inte den som gjorde någonting halvdant. ”Jag tramsar inte bara omkring i periferin, lär han själv ha sagt”. Och kanske är Slow Train Coming den mest otvetydigt kristna platta som någon vit rockmusiker gjort.

Och nu står fritänkaren Dylan på samma sida som Moral Majority och Christian Right, i ett USA där Ronald Reagan tar över. Allt vad han hade lärt sig om amerikansk religiös musik, den glädje och kraft som fanns i det enkla folkets tro och omfattande Bibelkunskap, var som bortblåst, även om den musikaliska gospelgrunden fanns där. Långt senare, på 1990-talet, när inspirationen och livslusten svikit än mer, skulle han återvända till sina rötter, inte minst Hank Williams och de svarta gospelsångarna.

Bob Marleys religiösa patos blev tillgängligt för miljoner människor via en inspirerande och glädjefull musik. De amerikanska bluessångarnas rika tematiska traditionsmix av kristen tro, sexualitet, fylla och nybyggaranda var bekant för Dylan vid denna tid, likaså just Hank Williams’ eller Johnny Cash’s vittnesmål om Jesus och Ljuset därovan. Van Morrison och Patti Smith hade i denna veva utkommit med kristet färgade plattor. Men Dylan vänder allting ryggen och propagerar för en humorlös tro i aska och säck, ofta med udden mot den judensom han själv härstammade ifrån samt den ”new ageiga karma-cocacolahinduism” som många av hans artistkollegor flirtat med.  På nästa platta, med det famösa namnet Saved (1980) har tonen mildrats och frälsnings-glädjen till viss del återkommit.  Gospeltraditionens texter i sig innehåller mycket kärlek och tacksamhet. Horace Clarence Boyer skriver i the liner notes till Gotta Serve Somebody – The Gospel Songs of Bob Dylan, (2003) om hur temat Det gamla livet/Den nya befrielsen möts i sångens uppbyggnad, i vers och refräng. Man berättar någonting i dramats form och refrängen ger lösningen – I was blinded by the Devil… now I’m saved, I am so glad…

Alla som har frälsts kan vara med och sjunga sången.

Man kan tillägga att när det gäller exempelvis rastafarianism, eller Beatles’ flirter med Indien, så kan Västerlandets skenbara intresse (eller accepterande) av dessa främmande religionselement bero på att de var just främmande och inte så väl kända, och alltså både mindre hotande och mindre ”dogmatiska”. Kristendomens blodiga historia var för flertalet av Dylans anhängare alltför välbekant, och dessutom någonting som han själv kritiserat. Kristendomen kändes nog för många som ålderdomlig, patriarkalisk och knappast särdeles progressiv.

Och någonstans på vägen under 1980 och 1981 sjönk Dylans nya erfarenheter in på djupet och han kunde kosta på sig att bli mindre militant. Han började spela sina gamla sånger igen och upphörde med sina långa domedagspredikningar från scenen. Shot of Love (1981) innehåller både sekulärt och religiöst material och domsutsagorna är nedtonade, cynismen likaså. Kvar står en blottställd man vid horisonten, lika frågande som alltid, lika sökande och lika förvirrad. Sångerna Every Grain of Sand och In the Summertime visar en man som kontemplerar världen och verkar ganska tillfreds med att finna om inte Meningen, så i alla fall en viss trygghet. Vi möter också en osäkerhet inför det faktum att varje människa, likt Kain, formar sitt öde och ständigt måste slåss mot frestelsens svarta sida.

Ändå hade Dylan åldrats. Världen blev inte bättre. John Lennon mördades av en man som älskade honom, liksom Gud älskade sin enfödde son så mycket att han dödade honom. De efterföljande plattorna präglades av produktionsslarv, märkliga producentval och en underlig förmåga att prioritera låtar till sina skivor; som om han inte brydde sig. Whitney Houston och Michael Jacksom sålde mångdubbelt plattor än vad Dylan någonsin gjort, som Humphries & Bauldie skriver 1991 i Oh No! Not Another Bob Dylan Book.  

Men år 2003 föds Dylan kristna sånger på nytt, i en välproducerad hyllningsplatta. Ett kvartssekel efter att han lät världen höra om Kristus sjungs nu sångerna in av svarta gospelartister, många av dem världsnamn som Shirley Caesar, Fairfield Four och Mavis Staples. Nu levereras sångerna på ett nytt sätt. Kanske är det artisterna själva, som veteranerna Rance Allen och Pastor Shirley Caesar, som nyskapar lyriken. I slutspåret samlas Dylan med Mavis Staples för en surrealistisk version av Gonna Change My Way of Thinking, programsången på Slow Train Coming. Nu inleds den med en bisarr dialog mellan de två hesa sångarna. De skämtar om mat och att Dylan känner sig melankolisk. Med den raspigaste rösten i mannaminne framför de sedan sången vars text är nyskriven. Humöret tycks vara på topp, och Dylan själv visar den distans till innehållet som han saknade 1979. Han har återigen visat en annan sida av sig själv, en mer humorsitisk, förlikad och ödmjuk sida som återkommer i den något oväntade gospelplattan med kristna julsånger Christmas in the Heart (2009) och medföljande video, där Dylan iklädd peruk dansar loss på ett sunkigt hak medan tomten jagar en kvinnomisshandlare och tjuv. Sångerna fungerar än idag även om inte världen är bättre och tågen fortfarande tuffar på mot ett svar som aldrig går att finna, lika lite som ett svar på vem Dylans egentligen är går att finna i någon av de otaliga biografierna som skrivs om honom.

Daniel Andersson
Religionsvetare, Göteborgs universitet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar