Kampen för demokrati i Egypten

Jag såg en artikel i Gävle Dagblad om egyptiskan Amal Ramsis och hennes film Forbidden, som visades i Mehedeby förra veckan. Filmen har engelsk undertext. Dokumentären spelades till stora delar in före revolutionen och handlar om vad som var förbjudet under Mubarak, och den visar dubbelmoralen genom att klippa in småsnuttar från ocensurerade filmer där det som inte tillåts offentligt i Egypten tillåts på film. Det gäller en så enkel sak som att hålla någon i handen och pussas på gatan till att bilda politiska partier.  Det sista är nu tillåtet men Ramsis menar att revolutionen fortsätter och att många förbud består. Hon varnar för att det Muslimska brödraskapet vill vrida klockan tillbaka, inte minst för kvinnor. Hon säger i den andra stora lokaltidningen Arbetarbladet att  ”Ledarna är nya, men systemet detsamma”. Men i och med att det kommer nya demokratiska val tror hon att det Muslimska brödraskapet kommer att förlora i framtiden. Hon kommenterar också att västvärlden inte längre verkar så intresserad av vad som pågår efter revolutionen. Det pågår fortfarande ett motstånd och protester men inte så dramatiska som under revolutionsdagarna 2011, vilket  väl inte är lika intressant att göra reportage om.

Men motståndet fortsätter och kampen mot olika former för förtryck och ojämlikhet. I Egypten finns många som engagerar sig på olika sätt för att göra vardagen bättre för alla egyptier. En mängd olika etablerade NGO:s finns liksom grupper som är kopplade till politiska och religiösa grupperingar. Men även helt fristående grupper bildas på grund av vanliga människors engagemang för att förbättra situationen i Egypten. En grupp kallar sig Basma (’avtryck’, som t.ex. fingeravtryck), som är politiskt och religiöst obunden och grundades av en grupp unga män som sedan har växt sig större. Basma kämpar för att hjälpa gatubarn och hjälpa till att minska utsattheten kvinnor upplever i Egypten, t.ex. när de rör sig i offentligt rum och åker kommunalt och sexuellt trakasseras av män. Det är det sistnämnda som gett dem mest uppmärksamhet i media. De har t.ex. gjort gatuaktioner där de hindrat män att gå in i kvinnodelen på tunnelbanan och talat med män som trakasserat kvinnor för att göra dem medvetna om vad de gör. De har också kurser för att lära de som deltar i aktionerna hur de ska handskas med män som trakasserar, eftersom vissa blir aggressiva och argumenterar emot. Basma menar att den större delen av männen som trakasserar kvinnor gör det för att de har psykiska problem och vill hämnas för att de är utan jobb och anser att kvinnor som jobbar tar deras jobb, vilket indikerar att det socioekonomiska läget i Egypten är en orsak till trakasserierna. Men unga män imiterar också de äldre, och ser deras beteende som uttryck för manlighet.

Ramsis film och frivilliga initiativ som vi finner inom ramarna för t.ex.gruppen Basma är en påminnelse om vad som sker i Egypten och om vikten av att ständigt kämpa mot odemokratiska strukturer, oavsett var vi finner dem. Grupper som Basma kan vara svåra att få kunskap om då all information är på arabiska, men individer som Ramsis försöker också nå ut med sina budskap på engelska och uppmärksamma världen om den pågående kampen och rådande situation. Så det är bara att tacka Arne Ruth som såg till att det blev sverigepremiär av hennes film Forbidden i lilla Mehedeby.

Susanne Olsson, Södertörns högskola