Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

tisdag 27 november 2012

Den förrädiska singularformen och SD:s islamofobi


Det finns ett grundläggande fel i den antimuslimska propagandan som SD och andra sprider. Det är ett fel som är gemensamt för alla typer av kollektiva skuldbeläggningar, vi-och-dom-stereotyper och spridande av greuelpropaganda: nämligen föreställningen att det man kallar en religion, ett folk, en ideologi, en världsåskådning är något ”i sig”. Men faktum är att det vi kallar en religion (singularis) aldrig någonsin är ”i sig”. På samma sätt som andra imaginära gemenskaper (”folk”, ”ideologi”) handlar det alltid om konkreta människor, individer var och en med sin hjärna och sitt kognitiva universum (dvs. sätt att se på världen). Och var individ förändras under sitt liv både till kropp och själsliv.

Essentialistiska föreställningar om att man kan karakterisera en religion (singularis) oberoende av de konkreta människorna är fel, ovetenskapligt. Det är baserat på ett normativt och inte ett deskriptivt tänkande. Essentialismen och dess nära släkting begreppsrealismen är inte bara något felaktigt utan direkt farligt genom att den fungerar som stöd och krycka för fördomar, dvs. stereotyper om våra medmänniskor såsom fångna i tillhörigheter som bestämmer individens handlande. Detta stämmer inte med den verklighet som vi kan empiriskt studera, nämligen människor, individer och individer i många olika relationer till andra individer. Detta är viktigt, eftersom ansvar alltid är individuellt: kollektiva bestraffningar hör inte hemma i ett rättssamhälle.

Vi religionshistoriker har efterhand blivit ganska envisa med att använda pluralformer för att undvika essentialismens fälla: islamer, kristendomar, buddhismer; så bör vi nog göra även när det gäller politiska ideologier: liberalismer, islamismer, kommunismer, extremismer etc.

Så är till exempel sufiska dervishordnar en företeelse som kan räknas i åtskilliga tusen till antalet. Att tala om sufismen (singularis) kan därför vara missledande. Det är ingen enhetlig företeelse.
När vi talar om ”islam” (eller vilken annan religion som helst) syftar det empiriskt sett på något oerhört mångfacetterat, motsägelsefullt, föränderligt, flytande, utan fasta gränser. Hävdar man att det är något definierbart enhetligt ”i sig” handlar det om normativa stipulativa definitioner och inte den verklighet som vi kan empiriskt studera och analysera. Det handlar inte om en kulturtradition utan flera olika, inte en föreställningsvärld utan många. Det religiösa språket kan fungera för kommunikation, för att uttrycka samhörigheter (reella och imaginära) och motsättningar, men det är aldrig ”i sig”, det befinner sig alltid i konkreta situationer.

SD:s ”ideologi” är inte heller någon enhetlig företeelse, men där finns en sorts språkspel, en jargong med försök att bestämma över ords innebörd. Typiskt är försöket att appropriera ord som ”folk”, ”demokrati”, ”svensk” – och så ordet ”islam”.

Låt oss se på just ordet ”folk”. I den politiska debatten står detta ord, folk, för två olika begrepp och vi ser att det glider mellan de två betydelserna. Vi kan skilja dem åt med hjälp av två grekiska låneord, demos och ethnos.

Med demos menar man då alla, hela folket, massan av människor som finns i ett land (eller annat geografiskt område, region). Alla utan åtskillnad. Demokrati innebär att alla, oberoende av härstamning, språk, ”kultur”, livsstil eller religion har lika politiska rättigheter och skyldigheter och samma rätt till inflytande genom rösträtt och valbarhet.

Ethnos är däremot ”folk” i betydelsen människor som anses ha samma etnicitet, i form av härstamning, och/eller språk, bildningstradition (”litterär kanon”), religion eller vilka markörer man nu råkar välja att använda. Valet är godtyckligt, stipulativt och normativt.

Ställer man villkor av det slaget för medborgarskap, och/eller för politiska rättigheter och skyldigheter, så är det inte demokrati utan etnokrati. Dansk Folkeparti är ett exempel på ett parti som har en etnokratisk ideologi, inte en demokratisk. Det gäller systerpartierna i andra länder också. Och samma gäller SD – som hellre borde heta ”Sverigeetnokraterna”. I sitt bruk av ordet ”demokrati” har SD alltså givit demos samma innebörd som ethnos.

Se på de konkreta människorna: terrorister är de som går med järnrör i händerna på gatorna. Företeelser som SD och deras kusiner i Europas länder är det farliga – inte islamismerna. SD framstår för mig i sin dröm om en normerande ”svenskhet” som patetiska nostalgiker; drömmen finns där om att återgå till ett samhälle som man inbillar sig har funnits förr.

Ett antal ord som mässas av SD (och liknande företeelser i Europa) är ”mångkultur”. Även det är missvisande. Det vi faktiskt ser idag är nya generationer, nya synteser, nya kompetenser, ett svenskt kulturellt liv som utgör lokala former av en global kultursyntes.

Jan Hjärpe
Professor emeritus i Islamologi, Lunds universitet

4 kommentarer:

  1. Måste kännas lite visset när man inte kan dra några generella slutsatser om det man studerar. Det är ju ändå det som vetenskapen strävar efter.

    Företrädarna för de islamiska samfunden och förbundens i Sverige, kan man säga någonting allmänt om dem då?

    SvaraRadera
  2. Man kan förstås kritisera majoritetsuppfattningar, eller vissa tolkningar, av det man vill kritisera. Den våldsutövande grenen av nazismen, den bokstavstrogna grenen av kristendomen, katolska kyrkan, den militanta islamismen och så vidare.

    SvaraRadera
  3. Kommentarer kring Hjärpes vittnesmål i rättegången mot Radio Islam:

    "Sexton gånger frågade åklagaren om Ramis påstående att "rabbinerna" står och hetsar upp sig sexuellt när de slaktar djur möjligen antyder "missaktning", lagens ord för hets mot folkgrupp. Lika många gånger svängde sig Hjärpe. Detta är "en subjektiv term", menade han, "en kontroversiell fråga", vi måste se "det övergripande syftet", etcetera. Radio Islams ord att perversioner och sexualbrott är "typiskt judiskt" tolkade Hjärpe som ett inlägg om Israel: "det förklarar kärleken till jorden!""
    http://www.dn.se/ledare/kolumner/jan-hjarpe-latsas-att-tyranni-ger-guldalder

    Lever du som du lär, professor Hjärpe?

    SvaraRadera
  4. Jag tror inte frågor till prof Hjärpe är meningsfulla. Han betraktar nog den här bloggen som en enkelriktad kommunikationskanal. Tråkigt i så fall, det hade varit mycket intressant att komma till tals med Sveriges antagligen mest kända kommentatorer av islam.

    SvaraRadera