Religion och stat i Mellanöstern: Rachid Ghannouchi

Efter islamistiska partiers valframgångar i kölvattnet till den arabiska våren har frågor som kvinnors och religiösa minoriteters ställning, blasfemilagar och religionsfrihet diskuterats intensivt. Religion och stat i Arabvärlden var också titeln på en stor konferens som Svenska institutet i Alexandria och Centret för studier av arabisk enhet i Beirut anordnade i den tunisiska badorten Hammamet 15-17 oktober och där jag representerade Centrum för Mellanösternstudier i Lund. Svenska institutet i Alexandrias föreståndare Birgitta Holst Alani har engagerat sig starkt för att skapa mötesplatser för dialog mellan olika grupper i Egypten och Mellanöstern i stort. Flera stora namn deltog: den egyptiske sociologen och MR-aktivisten Saad Eddin Ibrahim, den egyptiske filosofen Hasan Hanafi (som Susanne Olsson skrev sin avhandling om), den saudisk-brittiska antropologen Madawi El Rasheed. Av speciellt intresse för mig var den marockanske juristen Ahmed al-Khamlichi som presenterade en regimvänlig analys av den nya marockanska konstitutionens definition av kungens titel amir al-mu`minin, ”De troendes befälhavare”. I korthet gick hans argumentation ut på att den nya konstitutionens uppdelning av kungens befogenheter i egenskap av statschef och De troendes befälhavare i två separata artiklar innebär en uppdelning i hans politiska och religiösa auktoritet och därmed ett steg mot en konstitutionell monarki. Detta bemöttes av häftig kritik från andra marockanska deltagare, som pekade på det faktum att den nya konstitutionen fortfarande lämnar den yttersta makten i kungens händer, och från Hasan Hanafi som hävdade att enväldig monarki strider mot islam.

Det tog ett tag innan jag kände igen Abdul Momin Abul Futuh, en ledande representant för det egyptiska Muslimska brödraskapets reformistiska falang tills han uteslöts förra året när han kandiderade i presidentvalet där han slutade fyra med sju procent färre röster än vinnaren Muhammad Mursi i den första omgången. Han hade rakat av sig det vältrimmade skägg som brukar kännetecknar Brödraskapets ledande medlemmar. Jag vet inte om det var en medveten symbolisk handling. Han är nu en centralfigur i en allians av liberala islamiska partier som söker allierade bland sekulära partier som motvikt till Brödraskapet. Förra veckan sökte han tillstånd för sitt nya parti Starkt Egypten som han bildade i juli efter att ha förlorat presidentvalet. På konferensen refererade han till den marockanske filosofen Muhammad Abid al-Jabiri som avled 2010 och vars filosofiska projekt bestod i att utifrån islamisk tradition grunda principer för demokrati och mänskliga rättigheter på ett sätt som i praktiken inte skiljer sig från sekulära definitioner.

Den mest uppmärksammade deltagaren var emellertid Rachid Ghannouchi, ledare för det islamistiska Nahdapartiet, som är det största partiet i Tunisiens regering  efter att i valet till den tunisiska konstituerande församlingen förra året fick 40 procent av rösterna. Ghannouchi själv har emellertid varken en post i regeringen eller ett säte i den valda församlingen (jag skrev mer om det på min kortlivade blogg här). Han utkom i våras med en ny bok med titeln Demokrati och mänskliga rättigheter i islam som hyllas av Larbi Sadiki i denna recension. Den turkiske statsvetaren och kolumnisten Sahin Alpay, som deltog på konferensen (en mycket trevlig man), skrev efteråt ett lika lyriskt referat av Ghannouchis presentation i Today’s Zaman. Som kommer att framgår av det följande menar jag att det finns skäl att inta ett mer kritiskt förhållningssätt till Ghannouchi utan att för den skull beskriva honom som en ny Ayatollah Khomeini.

Ghannouchi var vid tidpunkten för konferensen i blåsväder i tunisisk press efter att en video veckan innan lagts upp på Youtube som visar en diskussion från april i år mellan honom och en grupp som kanske är salafister. Vilka han samtalspartner än är så uppmanar Ghannouchi i videon salafister att skynda långsamt för att inte provocera fram en backlash från sekularister och han frammanar minnet av det algeriska inbördeskriget på 1990-talet som avskräckande exempel. Han försvarar al-Nahdas beslut, som just hade tagits då i april, att avstå från att kräva att sharia skrivs in som lagstiftningens källa i den nya konstitutionen. Han menar att denna fokusering på sharia är ytlig, både hos salafister som envisas med att kräva att den skrivs in i konstitutionen och hos sekularister som betraktar detta som ett allvarligt hot.

Sekulära, eller snarare sekularistiska, oppositionspolitiker och journalister hänvisade till denna video som bevis på att Ghannouchi och al-Nahda har en dold agenda att upprätta en islamisk stat och att detta förklarar varför regeringen inte tagit i med hårdhandskarna mot salafistiska grupper som ockuperat universitetsområden, vandaliserat konstutställningar och demonstrerat mot den fransk-iranska filmen Persepolis (som avbildade Gud som en snäll farbror i huvudpersonens tankar). Ghannouchi och al-Nahda menar naturligtvis att när tunsisierna nu bygger upp ett demokratiskt system måste alla grupper som inte brukar våld inkluderas i denna process och att detta är det effektivaste metoden för avradikalisering. Jag kan inte se att något i videon vederlägger detta. Mitt intryck är att Ghannouchi uppmanar salafisterna att delta i den politiska processen och försöka påverka opinionen på samma villkor som alla andra grupper.  

Ghannouchi betecknar sig själv som moderat islamist, på arabiska kallar han den riktning han representerar wasatiyya, en mittenriktning mellan extremerna salafism och sekularism. Han, liksom hans parti, tenderar emellertid att vara hårdast i sin kritik mot dem han kallar jakobinska, dvs. extrema, sekularister vilka han menar företräder en intolerant och direkt religionsfientlig sekularism av franskt slag.

Den 16 oktober, samma dag som både Ghannouchi och jag själv presenterade våra papers, hade UGTT (Tunisiens motsvarighet till LO) bjudit in alla politiska partier till en nationell dialogkongress med syfte att nå ett brett samförstånd om demokratiseringsprocessen. Även om två framträdande medlemmar av al-Nahda deltog i sina egenskaper av talman respektive premiärminister bojkottade själva partiet, tillsammans med president Moncef Marzoukis vänstersekulära parti Kongress för republiken, detta möte i protest mot att det nystartade partiet Nida Tunis (Kamp för Tunisien), ett parti som al-Nahda anklagar för att vara kontrarevolutionärt och lett av den forna regimens män. Det är alltså ett försök att förneka partiet legitimitet och exkludera det från politiken. Al-Nahdas reaktion är så mycket häftigare eftersom Nida Tunis verkar kunna bli det första lyckade försöket att samla den del av Tunisiens djupt splittrade befolkning som är kritiska till al-Nahda. Al-Nahda har även anklagat UGTT för att vara manipulerat av den gamla regimens män. UGTT har sedan Tunisien blev självständigt visat betydligt mer självständighet gentemot regimen än fackföreningar i andra stater i regionen och utlyste i augusti en generalsstrejk med krav att revolutionens krav om social rättvisa skulle uppfyllas. Al-Nahda avfärdar denna fackliga kamp som ett kontrarevolutionärt försök att sabotera regeringens arbete.

I början av september hade al-Nahda råkat ut för ett annat missöde, denna gång ett som snarare stärker tesen att partier som hamnar i regeringsställning tenderar att avradikaliseras. Ända sedan den förre presidenten Ben Alis fall och en ny konstitution började diskuteras har det funnits en stark opinion för att skriva in ett förbud i konstitutionen som förbjuder alla diplomatiska relationer med Israel. Detta har inte endast varit ett krav från islamister utan även från sekulära grupper på vänsterkanten. Man kan naturligtvis fråga sig på vilket sätt en sådan artikel skulle hjälpa palestinierna. Det skulle ju snarare diskvalificera Tunsisien från alla diplomatiska åtgärder som skulle kunna sätta press på Israel. Jurister har också påpekat att det skulle bli första gången en stats konstitution nämner en annan nation. Men i slutet av september hävdade al-Nahdas gruppledare i den konstituerande församlingen, Suhbi Atiq, att partiet inte längre stödde detta förslag efter att Hamas ledare Khalid Mishal och dess premiärminister i Gaza Ismail Haniyya hade avrått från att skriva in detta förbud i konstitutionen. Både Mishal och Haniyya dementerade detta. De sa att de inte hade gett några råd alls om vad som borde stå i konstitutionen och Atiq tvingades att göra en pudel och be Hamas om ursäkt.

Tunisien framstår alltså som djupt splittrat just nu. En del sekularister beskriver Ghannouchi som en ny Khomeini som, om han får chansen, kommer att omvandla Tunisien till en islamisk stat. Men, som jag skrev i början på året i samma inlägg som jag länkade ovan, situationen i dagens Tunisien skiljer sig grundläggande från den i Iran 1979 (och Khomeini var mycket tydlig med var han stod och hade redan publicerat sin bok om det islamiska styrelseskick han ville införa). Den exiliranske akademikern Iraj Omidvar är inne på samma linje i en jämförelse mellan de iranska och tunisiska revolutionerna i tre delar på den utmärkta sidan Tehran Bureau: 1, 2, 3, 4.

Efter denna utvikning om den politiska situationen i Tunisien kan vi gå tillbaka till Ghannouchi. I det paper han diskuterade på konferensen diskuterade han förhållandet mellan islam och sekularitet:

När vi diskuterar islam och sekularitet kan det vid en första anblick verka som att vi diskuterar självklara ting. Det råder emellertid en stor förvirring och det finns en mängd olika förståelser. Vi står därför inte inför en enda sekularitet utan inför sekulariteter. På samma sätt för håller det sig med islam att döma av vad som sägs på området. Vi står inför mer än en enda islam, dvs. flera olika förståelser av islam.

Genom att tala om sekulariteter i pluralis kunde han avfärda den franska versionen av sekularitet, laïcité, som han beskrev som specifik religionsfientlig form av sekularitet som är extrem även i ett europeiskt perspektiv. Det finns alltså andra former som är mer förenliga med religion och det han tänkte på var naturligtvis den anglosaxiska formen. Det kan också noteras att även om han inte gick så långt som att tala om islamer i pluralis, som Aziz al-Azmeh i sin betydelsefulla bok Islams and Modernities, gick han förmodligen så långt en islamist kan göra i den riktningen.

Ghannouchi menade att sekularitet inte bör förstås som en filosofi utan som en procedur som utvecklades i Europa efter 1600-talets religionskrig med statens religiösa neutralitet som central princip: ”Medan den västerländska problematiken handlar om hur staten ska befrias från religionen, vilket har lett till stora revolutioner, så handlar problemet hos oss om hur religionen ska befrias från staten.”Ghannouchis frågeställning var huruvida islam har behov av denna princip on statens religiösa neutralitet. Som många andra muslimska tänkare, även den ovan nämnde al-Jabiri, gjorde han en poäng av att islam saknar en kyrka som kan skiljas från staten. Och eftersom islam saknar en kyrka med tolkningsmonopol är religiös tolkning en uppgift för alla muslimer tillsammans genom folkvalda representanter. Islams politiska roll är att fungera som moralisk kompass för medborgare och lagstiftare.

Bakom denna argumentation ligger idén att det är samhället snarare än staten som bör islamiseras och övertygelsen att detta går automatiskt om bara muslimska medborgare tillåts göra fria val. Islam blir själva fundamentet för det demokratiska systemet. Det kan beskrivas som en islamisk dygdeetik där islamiska normer fungerar som medborgerliga dygder som disciplinerar individen och därmed motverkar egoism, materialism och rovdjurskapitalism. Men vilken plats har då religiösa minoriteter?

Ghannouchi försvarade alla medborgares lika rättigheter oberoende av religiös tillhörighet och på en fråga från en åhörare bekräftade han att detta inkluderade konvertering från islam. Hans, liksom flera andra moderna muslimska tänkares, teologiska motivering för detta är att när Koranen talar om ridda, att avfalla från islam, handlar det om individer som under islams första tid överge Muhammed och hans anhängare under en krigssituation och istället går över till fienden för att bekämpa muslimerna med vapen. Därför betecknar ridda, enligt denna tolkning, i själva verket landsförräderi och inte konversion på grund av personlig tro. Men här fanns en blind fläck som tydligast framträdde i hans kommentar till min egen presentation om religion och stat i Sverige. Ghannouchi, som tillbringat tjugo år i exil i England, hävdade då att statens enhet inte nödvändigtvis förutsätter enhetlig lagstiftning, alltså att muslimer i Europa borde tillåtas följa islamiska regler för äktenskap och arv. Han verkade betrakta detta som en grupprättighet som skulle gälla alla muslimer. Baksidan av detta är naturligtvis att det i så fall även blir en gruppskyldighet. Jag påpekade att grupprättigheter endast kan vara frivilliga och att islamiska organisationer i Europa bör ses som frivilliga sammanslutningar som endast kan tala för sina medlemmar, inte hela den muslimska befolkningen.

I min presentation råkade jag hänvisa till Ghannouchi i när jag beskrev Svenska kyrkans skilsmässa från staten som en befrielse av religionen. Först tillbaka i Sverige insåg jag att jag faktiskt hade använt hans islamistiska auktoritet för att förespråka avskaffandet av en statsreligion.

Rickard Lagervall

Islamolog, Centrum för Mellanösternstudier, Lunds universitet och Halmstad högskola