onsdag 4 juli 2012

Buddhismens positiva aura bekräftad i SOM-rapport


Näst kristendom ser svenskar mest positivt på buddhismen som religion, konstateras i en ny rapport I framtidens skugga från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Rapporten innehåller 42 kapitel, och ett av dem behandlar Världsreligioner i Sverige. Kapitelförfattaren Lennart Weibull skriver:


"Buddismens relativt sett starka ställning bland världsreligionerna kan möjligen överraska. Mycket talar för att det är buddismens betoning av fred och av ansvaret för miljön, ofta personifierat genom Dalai Lama, som bidrar till den positiva inställningen."


Av statistiken går det att utläsa att unga vuxna är mest postitiva till buddhism (37 procent av de tillfrågade – och de är dessutom mer positivt inställda till buddhism än till kristendom) och att ungefär en tredjedel av de tillfrågade upp till 65 år är positiva till buddhism, däremot sjunker den positiva inställningen påtagligt bland pensionärer (endast 11 procent). Det är framför allt inom gruppen högutbildade storstadbor, från högre tjänstemannahem som denna positiva inställning till buddhism är påtaglig. (Weibull gör även en generell iakttagelse att högutbildade är mer positivt inställda till de fem världsreligionerna kristendom, judendom, buddhism, hinduism och islam än vad lågutbildade är.)


Den samlade bilden är att kristendom har en förhållandevis stark ställning i alla grupper, men att buddhism framför allt appellerar till yngre storstadbor. Varför är det så?


Weibull noterar att det finns ett signifiknant samband mellan intresset för miljöfrågor och en positiv inställning till buddhism. För alla religioner fanns även en positiv värdering av ”visdom”. Man trodde sig även kunna finna en självklar koppling mellan ”inre harmoni” och buddhism, men denna tes falsifierades i undersökningen. Kanske förvånade detta Weibull, för han skriver:


”Antagandet att värdet Inre harmoni med tanke på religionens inriktning på frid skulle ha ett klart positivt samband med inställningen till buddism falsifierades; Kristendomen visar sig vara den enda av de fem religionerna som har ett positivt samband med Inre harmoni.”


Det verkar även som de tillfrågades politiska hållning inte spelar någon större roll för deras inställning till buddhism – ungefär lika många av de tillfrågade återfanns både till höger och vänster på den politiska skalan. Bland religionerna har dock buddhism det starkaste vänsterstödet, vilket enligt Weibull ger stöd för att anta att buddhismen värderas utifrån sina idéer om samhället än för sitt religiösa innehåll.

Anmärkningsvärt är att en lika stor andel (27 procent) som uppgav att de hade en gudstro som att de inte hade en gudstro var positivt inställda till buddhism. Gudstro har ett positivt samband med alla religioner, men de som uppger att de saknar gudstro är i mindre grad positivt inställda till världsreligionerna. (Den största differensen återfinns i inställningen till islam, där 14 procent med gudstro som var positiva till islam, medan endast 4 procent utan gudstro var det.) Detta menar Weibull är ”helt i linje med att buddismen inte har samma slag av gudsföreställningar som de andra världsreligionerna.”


Weibull menar avslutningsvis att buddhismens relativt starka ställning i landet inte kan förklaras med den buddhistiska verksamhet som äger rum. Iställer menar han att det är en idéburen inställning som kan märkas:


”Mycket tyder på att attraktiviteten har sin bakgrund i känslan att buddismen står för en positiv kraft i samhället eller en idé som en fredsreligion med respekt för miljön, medan det religiösa innehållet har mindre betydelse. buddismen är inte heller någon gudsreligion i traditionell mening, vilket gör den delvis förenlig med ateism. en tredje och viktig faktor är att både buddism och ateism är i linje med samhällets ökade individualisering (Giddens, 1990). i ett samhälle där trosuppfattningar är en privatsak har den institutionaliserade Kristendomen efter hand fått allt svårare att finna sin roll.”


SOM-undersökningen lyfter fram människors inställningar till religion, och ger en avspegling på attityder som återfinns i samhället. Jag instämmer med många av Weibulls iakttagelser, och skulle även vilja lyfta fram att undersökningen bekräftar att buddhismen fortfarande ses som en filosofi snarare än en religion.


Förutom att buddhismen har en positiv aura om sig, anser europeiska och amerikanska buddhismforskare att buddhismen är den religion som lockar flest konvertiter idag, och på så sätt kan den även ses som en form av kulturkritik. Två viktiga aspekter som bidrar till att många sympatiserar med buddhismen, är att den uppfattas som en fredlig och rationell. Ytterligare en viktig faktor är betoningen på individualitet. Ett genomgående drag hos konvertiter är de framhäver vikten moralisk och mental träning. I den buddhistiska läran finner de konkreta steg för att kultivera sinnet genom meditationstekniker och levnadsföreskrifter. Betoningen ligger på upplevd erfarenhet och inte en religion med dogmer eller auktoriteter. Detta passar väl in en västerländsk privatiserad religiositet där jagets andlighet har fått en framträdande plats. Varje person kan själv välja sin utövningsform och skapa en meningsfull blandning av ritualer, meditation, textläsning – utbudet i de olika buddhistiska traditionerna är mycket stort – eller helt låta bli att delta i ritualer. Buddhismens praktik blir således (åtminstone initialt) förenbar med andra religioner, genom att den inte tar ställning till metafysiska frågeställningar som exempelvis guds existens. Detta drag betonas särskilt starkt i kristen zenmeditation, som lånar teknik och sittställning från zentraditionen för att användas i kristen kontext. 


Katarina Plank, FD 
religionshistorisk forskare verksam vid Göteborgs universitet 



5 kommentarer:

  1. Hej Katarina

    Intressant inlägg! Visst var resultaten ungefär de samma i en SOM-rapport som kom för 5-6 år sedan, vad gäller svenskars inställning till Buddhism?

    Men, som religionsvetare tycker jag att det finns problem med Weibulls framställning och skulle vilja höra dina synpunkter på detta.

    Dels pratar han om buddhismEN i bestämd form singular. Men visst är väl buddhism - liksom namnen på de andra så kallade världsreligionerna - ett samlingsnamn för en mängd sinesemellan olika religiösa traditioner?

    Han pratar också om "buddhismens betoning av fred" på ett sätt jag finner märkligt. Vi religionsvetare brukar ju tjata om att det är praktiserande människor, inte abstrakta storheter som Buddhism eller Kristendom, som kan tänka, tycka, handla och betona saker.

    Jag upplever det som att Weibull här dels blandar samman svenskars buddhismreception med "Buddhismen" i bestämd form, och att han låter enskilda populära representanter för buddhism, som Dalai Lama, representera buddhismEN i singular.

    Men är verkligen buddhism, i historia och nutid, en religiös tradition som i högre utsträckning än andra betonat fred? I en studie som Mattias Gardell genomfört för försvarsmaktens räkning menar han exempelvis att buddhister mellan 1500-talet och andra världskriget kan ses som de religiösa företrädare som varit inblandade i flest krig i förhållande till sitt antal utövare.

    En ytterligare sak som kanske skulle kunna nyanseras i Weibulls framställning, enligt mig, är föreställningen om buddhism som en ateistisk filosofi snarare än en religion. Men visst räknar de flesta buddhistiska traditioner med ett panteon av gudar och andra övernaturliga väsen?

    Håller du med mig om att Weibulls framställning är onyanserad vad gäller dessa, faktiskt viktiga, aspekter av buddhism? Vad, i så fall, tror du detta kan betyda för studien i stort?

    Allt gott,
    Simon

    SvaraRadera
  2. Simon, tack för dina kommentarer!

    Jag tycker att undersökningen är intressant just för att den visar på attityder till världsreligionerna, och de allmänna reflektioner som Weibull formulerar ligger i linje med de inställningar som jag ofta möter när jag föreläser om buddhism. Mycket allmänna och vaga, och i grunden positiva till vad man uppfattar som buddhism. På så sätt anser jag att Weibull har rätt, när han konstaterar att det rör sig om en idéburen inställning till religionen, som har liten om alls någon förankring i mötet med buddhistiska representanter.

    Visst håller jag med dig om att det finns mycket att önska kring problematiseringar i framställningen av religionerna som absoluta entiteter; litteraturlistan saknar helt religionsvetenskapliga referenser när det gäller religionernas etablering i Sverige, till exempel hade Weibull med fördel kunnat ta del av Det mångreligiösa Sverige, red Andersson och Sander, där vi utifrån empiriska studier diskuterar religionernas närvaro i landet. Eftersom undersökningen fokuserar på inställningar till olika värden (däribland religioner) och letar efter samband mellan dessa är det här undersökningens styrka ligger. Så ja, undersökningen kan ses som en del av den allmänna receptionen av världsreligionerna.

    Det intressanta i undersökningen ligger snarare i den konkreta statistiken: att sympatierna för buddhism återfinns bland både höger och vänsteranhängare; jämfört med 2005 har de positiva attityderna till buddhism ökat något litet, medan de negativa attityderna till islam glädjande nog också minskar långsiktigt även om det även här är små förändringar.

    Receptionen av buddhism i Sverige och de faktiska historiska förhållanden i Asien är två mycket olika fenomen, och visst är det så att buddhistiska länder har en blodig historia. Gardells undersökning visar tydligt att buddhister är överrepresenterade i väpnade konflikter de senaste 150 åren, och här måste hänsyn tas till koloniala historia och de världskrigs- och kalla krigs-tider som påverkat regionen för att få en mer komplex bild av utvecklingen. Det finns mycket att kommentera på temat icke-våld och krig i buddhistiska traditioner, men mycket kortfattat går det ändå att slå fast att det är högst problematiskt att argumentera för krigsföring utifrån buddhistiska doktriner samt att ahimska-idealet om ickevåld är en mycket central del av buddhistisk moral. Det är därför inte förvånande att Weibulls framställning tar fasta på detta, däremot desto mer intressant att det finns ett tydligt samband i undersökningen mellan miljöfrågor och positiva attityder till buddhism. Det är första gången jag ser belägg för detta i en statistisk undersökning.

    Med vänliga hälsningar
    Katarina

    SvaraRadera
  3. Spännande diskussion. Jag håller med Simon om en del han skriver och tycker nog att Weibull på ett okritiskt sätt reproducerar en sekulär västerländsk buddhism-romantisering.

    Katarina,

    "mycket kortfattat går det ändå att slå fast att det är högst problematiskt att argumentera för krigsföring utifrån buddhistiska doktriner samt att ahimska-idealet om ickevåld är en mycket central del av buddhistisk moral."

    Utifrån vilken utgångspunkt? Som jag ser det blir det teologiskt och normativt att prata om vad man kan, respektive inte kan, argumentera för utifrån buddhistiska doktriner. Vad som är "centralt" för buddhistisk moral är väl också en ganska knepig fråga att reda ut, utan att man själv tar ställning? Det finns ju många inriktningar med sinsemellan motstridiga uppfattningar i allehanda moralfrågor - vem har rätt, och hur avgör man det?

    Oberoende av dessa kritiska anmärkningar tycker jag att SOM-undersökningen är intressant som attityd-studie. Tolkningarna och analyserna verkar dock bära på ett flertal tveksamma premisser.

    SvaraRadera
  4. Jimmy, tack för din återkoppling och dina kommentarer!

    Jag kanske uttryckte mig lite för hastigt och oprecist, men jag skriver inte att buddhister inte kan argumentera för krigiska insatser eller våld, eller att detta inte görs (det finns det otaliga exempel på de senaste hundra åren från exempelvis Sri Lanka och Japan), utan att det är "högst problematiskt".

    Både monaster (de som tagit fullordination och lever som bhikkhus och bhikkunis i theravada- och mahayana-traditioner) och lekfolk är medvetna om att icke-våld och icke-dödande är grundläggande normer som finns tydligt uttryckta i buddhistisk etik, och som de på olika sätt förhåller sig till.
    Monasterna följer hundratals regler som finns uttryckta i vinayan, den monastiska regelsamlingen. Denna kan liknas vid ett juridisk system, som reglerar vilka konsekvenser ett brott mot reglerna kan få. För bhikkus finns det fyra regler som om dessa bryts, leder till direkt uteslutning ur den monastiska gemenskapen. Dödande eller en uppmaning till dödande är en av dessa. En munk kan inte ens uppmana en kvinna till abort, så styrande är denna regel.
    För lekfolk i buddhistiska länder är det lite olika hur man ser på de fem lekmannareglerna (varav den första anger att man avhåller sig från dödande). I theravadaländer är det vanligt lekfolk varje dag påminner sig själva om dessa lekmannaregler när man utför recitationer i hemmet framför altaret. I mahayanaländer innebär de fem lekmannareglerna ett mer formellt och fördjupat åtagande som inte alla tar. Denna grundhållning hindrar inte lekfolk från att tex äta kött, men inga buddhister i theravadaländer arbetar som slaktare det brukar istället muslimer göra. (Detta väcker ofta frågan om det inte rör sig om dubbelmoral, men det handlar om hur karma anses fungera, och karma genereras i den individuella intentionen i handlandet. Att köpa dött kött ses en neutral handling, medan dödandet är en negativ karmisk handling.) På mahayanakloster lagas dessutom bara vegetarisk mat, eftersom ahimsahållningen är styrande.

    Medvetenhet om ahimsa finns som ett tydligt drag i buddhistiska traditioner, och detta förhåller sig både monaster och lekfolk till. En munk kan därför svårligen argumenterar för krig - däremot finns det andra argument som kan användas (och ibland används i olika varianter) för att sända ut soldater. Om den buddhistiska läran anses hotad och riskerar att försvinna/dö ut, är ett försvar av läran något som kan rättfärdigas. Man särskiljer därför på försvar och anfallande krigsföring. Detta argument återfinns på kejsar Ashokas pelare, och har även använts av munkar på Sri Lanka. Jag har även läst en intervju med Dalai Lama där han på senare år har omprövat sin icke-våldshållning och inte lika tvärsäkert vidhåller att väpnat försvar ska undvikas till varje pris. Vad jag menar med att det är "högst problematiskt" är att buddhistiska ledare har att förhålla sig till bland annat dessa aspekter, och att argument för krig oftast är svåra att föra fram, medan det däremot finns gott om argument som legitimerar försvar i olika former.

    Buddhistiska ledare har genom århundradena sanktionerat både våld och krig, och för den som vill fördjupa sig mer i detta kan jag rekommendera läsning av boken Buddhist warfare av Jerryson & Juergensmeier http://www.oup.com/us/catalog/general/subject/Sociology/Religion/?view=usa&ci=9780195394832.

    Med vänliga hälsningar
    Katarina

    SvaraRadera
  5. Katarina,

    Tack för din utläggning - mycket intressant läsning. Min kommentar ovan skrev jag främst för att jag i allmänhet är intresserad av teoretiska och metodologiska problem kopplade till hur religionsvetare ibland använder sig av begrepp som ortodoxi/heterodoxi, insider/outsider, centrum/periferi, m.m. Hur avgör man exempelvis vad som är centralt inom en given religion? Är det vad som står i någon typ av heliga texter (och hur avgör man vad i texterna som är "centralt")? Är det vad den religiösa eliten säger? Är det vad majoriteten av anhängare (däribland "lekfolk") tycker, tänker och handlar efter? Kan man överhuvudtaget prata om "centrum" utan att glida över i det normativa; annorlunda uttryckt, är centrum/periferi en problematisk dikotomi för religionsvetare?

    /Jimmy

    SvaraRadera