Svenska kyrkans ”nya” organisation

Svenska kyrkan kommer att få en ny organisation har man kunnat läsa i vissa media. Stöd för det förslag som lagts fram har givits i det kyrkomöte som hölls i Uppsala den 25-28 september, och beslut kommer att fattas vid kyrkomötets nästa sammanträde i november. Förslaget har i sin tur föregåtts av en lång tid av utredning som lett fram till ett betänkande med titeln ”Närhet och samverkan” (Svenska kyrkans utredningar 2011:2).

Att Svenska kyrkan skall ges en ny organisation kan låta dramatiskt och sensationellt, men det är en sanning med modifikation. När kyrkan i långsam takt etablerades i Sverige från låt säga 1000-talets början och framåt infördes en indelning som i hög grad utgick från ett territoriellt tänkande. Därför kom det svenska riket att få också en kyrklig indelning (inte bara en profan) som omfattade 1) socken/församling med en präst, som kom att kallas kyrkoherde, 2) prosteri eller kontrakt som bestod av flera socknar och hade en (kontrakts)prost som högste tillsyningsman och så 3) stiftet med biskop och domkapitel i ledningen. Så har det i stort sett varit sedan dess, och så ser det ut i Svenska kyrkan också i dag, även om antalet beslutande instanser inom dessa indelningar har utökats till följd av att lekmän i allt högre grad fått större inflytande i kyrkans beslutsprocesser. Ingenting av detta kommer att i grunden förändras genom det som nu (sannolikt) kommer att beslutats. Det handlar således inte om någon ny organisation, och officiellt talas det helst om en ny struktur. Det hela kommer nog därför endast att bli tydligt märkbart för (en del av) dem som är anställda och för dem i övrigt som finns i beslutande funktioner. Den så kallade vanliga kyrkobesökaren kommer antagligen inte att märka någon skillnad alls.

Förslaget, som alltså nu har lagts fram inför kyrkomötet, går ut på att skapa större enheter inom de strukturer som har hand om beslut och tillsyn, det vill säga det kommer att bli färre kyrkoherdar och färre kyrkoråd. Detta är inte första gången något sådant sker. Enheten en församling, ett kyrkoråd och en kyrkoherde har sedan tidigare också benämts pastorat (av latinets pastor = herde). Termen har använts som officiell beteckning sedan mitten av 1600-talet. Efter hand tilläts den nämnda enheten upphöra, därför att det befolkningmässiga och därmed det ekonomiska underlaget krävde det till följd av avfolkningen av landsbygden; då bildades flerförsamlingspastorat. Detta skedde alltså inte överallt i Sverige, och i de växande mellanstora och större städerna inrättades ofta nya enförsamlingspastorat. En avgörande förändring i detta avseende ägde rum år 1962, då antalet pastorat på landsbygden blev betydligt färre (antalet minskade med omkring 250), så att ett sådant kunde omfatta upp till 6-8 församlingar.

Efter de förändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten år 2000 har nybildningar av pastorat genom sammanslagningar av församlingar ökat väsentligt. Det är i förlängningen av detta som de nu framlagda förslagen har kommit till. De går bland annat ut på att (stor)pastorat i princip kommer att bli den grundläggande enheten i Svenska kyrkan från den 1 januari 2014, inte församlingar. Pastoraten kommer i linje med detta att vara ansvariga på den lokala nivån för att församlingarna fullgör sina uppgifter och skall stimulera till samverkan mellan församlingarna, något som hittills inte alltid varit så påtagligt ens bland mycket små församlingar. I de större städerna kan detta få konsekvensen, såsom biskop Per Eckerdal påpekat i Kyrkan Tidning (KT 40/2012), att ett storpastorat som Göteborgs kommer att kunna omfatta flera hundra tusen kyrkotillhöriga med endast en kyrkoherde och endast ett kyrkoråd. Sådant aktualiserar frågor om hur ansvar, beslutsprocesser och demokrati kommer att fungera i praktiken.

Att det finns olika uppfattningar om förslaget är helt uppenbart, och något annat vore märkligt. Det kan man enkelt förvissa sig om genom att läsa artiklar och debattinlägg i Kyrkans Tidning, där en del drastiska formuleringar kan återfinnas, såsom att det handlar om ett ”andligt blodbad”. Och visst menar somliga att ordet ”Närhet” i utredningens titel är illa valt och kanske borde ha ersatts av ”Avstånd”. Det allmänna intrycket är dock att de nu ansvariga på landsbygden antar att antalet medlemmar i Svenska kyrkan i framtiden kommer att sjunka  i så stor utsträckning, att den ekonomiska bärkraften inte räcker till annat än allt större enheter, och det förefaller vara en riktig bedömning. Sedan kan det naturligtvis diskuteras om de konsekvenser som denna insikt får med nödvändighet måste implementeras även i större städer.

Bertil Nilsson

Professor i kristendomens historia

Göteborgs universitet