En modern inkvisition i ärkebiskopsvalets spår?

I DN idag skriver Lena Andersson en mycket roande och intressant artikel om ”dunbolsterteologi”. Detta gör hon mot bakgrund av den senaste tidens diskussioner i samband med valet av ny ärkebiskop inom det kristna samfundet Svenska kyrkan. 

Jag förstår till fullo Anderssons frustration. Hon är religionskritiker. Hur tusan ska hon kunna kritisera denna teologi som varken säger det ena eller andra? Hur ska hon kunna föra en allvarlig filosofisk diskussion om Guds natur med någon som vägrar att uttala sig om vad denna natur består i, någon som möter varje argument med en fråga, eller som svänger sig med otydliga formuleringar som att ”Gud är relation”?  

Som religionsvetare har jag dock ett lite annat intresse. Vad är orsakerna till att samfundets främsta representant för fram en sådan teologi? Jag har ingen anledning att betvivla att ärkebiskopen själv är övertygad, men en viktigare fråga är varför samfundet i stort sällar sig till den. En möjlig, men kanske lite krass, förklaring är ekonomisk. 

En idéburen organisation som är beroende av medlemmars bredvillighet att finansiera verksamheten genom medlemsavgifter gör nog bäst i att synkronisera sina officiella idéer med medlemmarnas. Fortfarande är medlemsavgiften dold bland en mängd andra siffror i inkomstdekarationen, men det är nog bara en tidsfråga innan fler upptäcker att det i många fall är en ganska ansenlig summa man betalar årligen. Detta i kombination med att kollektivanslutningen av nyfödda upphörde 1996 borgar för ett stort framtida tapp i antalet betalande medlemmar.   

För samfundet gäller då att formulera en ideologi som är tillräckligt vag för att kunna omfattas av alla som nu är medlemmar. Detta innebär att man bör vara öppen för olika ståndpunkter i svensk folkreligiositet: de som har svårt med treenigheten och helst ser Jesus inte som Guds återuppståndna son och världens frälsare, utan som på sin höjd en vis man; de som har lite svårt med det där med helvetet, och hellre ser återfödelse; de som anser att alla religioner nog egentligen är densamma; de som omfattar någon form av vad jag brukar kalla Bamse-moral: man ska vara snäll, framför allt mot de svaga, och särskilt om man själv är stor och stark.

En snävare teologi leder till problem. Redan nu innebär ett konstant, om än litet, medlemstapp svårigheter för samfundet. Utgifterna är desamma, eller växande. I reklamkampanjer pekar samfundet på det utan tvivel viktiga arbete man bedriver på olika nivåer i det svenska samhället och internationellt. Samtidigt är det ett faktum att de stora kostnaderna inte ligger där, utan i löpande utgifter för uppvärmning och underhåll av byggnader och inte minst löner för att officianter ska utföra ritualer nödvändiga (nåja, kanske inte enligt dunbolsterteologin) för människors frälsning. I denna situation vore det ekonomiskt självmord att företräda något annat än just en "dunbolsterteologi".  

Men vad ska då de religionskritiker göra som likt Andersson tycker att situationen av teologisk oklarhet är ett problem (snarare än ett fenomen intressant att analysera och förklara)? De kan alltid pröva att gå vägen via Svea rikes lag. Här blottar jag nu inför kollektivet av religionsvetare i Sverige min djupa okunskap. Jag visste faktiskt inte förrän igår, tack vare en artikel i tidningen Dagen, att följande är del av gällande svensk rätt: 

1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund [...].

Vad innebär denna formulering i det som benäms Lagen om svenska kyrkan (1998:1591)? Man kan jämföra med liknande beskrivande formuleringar i Regeringsformens första paragraf ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.Den offentliga makten utövas under lagarna.” 

Det är ingen tvekan i det senare fallet att det som ser ut som beskrivningar också är tydliga direktiv om hur det ska vara. Således är det inte orimligt att tolka formuleringen i Lagen om Svenska kyrkan på liknande sätt, alltså att samfundet, enligt lag, ska vara evangelisk-lutherskt

Jag lämnar för tillfället den lite pikanta detaljen i paragraf 4 av samma lag att till samfundets lagstadgade uppgifter hör att ”utöva [---] mission” och fokuserar den citerade första paragrafen. Här har vi nämligen en möjlighet för personer som, likt Lena Andersson, upprörs över samfundets otydlighet i trosfrågor. Jag är inte jurist, men i teorin borde väl vilken medborgare som helst genom anmälan till någon relevant myndighet (det lokala poliskontoret?) kunna sätta igång en rättsprocess där samfundet ställs till svars: är man ”evangelisk-luthersk” eller inte? Rättsväsendet skulle tvingas ta ställning till vilken teologi som är den rätta, också i detaljer. Olika vittnen med specialkompetens skulle kallas in för att nå klarhet i frågan. Är den rena lutherska läran om jungfrufödseln att denna ska tolkas symboliskt eller bokstavligt? Är det verkligen så att muslimer och kristna dyrkar samma gud? Hur bevisar man detta ”bortom allt rimligt tvivel”? Är Jesus den enda vägen, eller finns det flera? Tänk vilken religionsvetenskapligt intressant rättsprocess det skulle bli. En modern inkvisition. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet