Vem får tolka en religion egentligen?

Ann Heberlein, teologie doktor och kandidat till riksdagen 2018, skriver i SvD att det är uppåt väggarna att Växjö kommun behandlar frågan om böneutrop som en miljö och hälsoskyddsfråga.

Heberlein kanske menar att teologin är en värdefull resurs för att avgöra i vilken kommunal instans ansökta tillstånd skall avgöras. Plausibelt, men det får teologer dryfta sinsemellan. Även för religionsvetenskaperna är det intressant att observera hur spörsmål som relaterar till religion behandlas kommunalt, regionalt och statligt. Men Heberleins resonemang är också intressant i sig själv och värd att fundera kring, då det går utanför det observationella och tolkande till det preskriptiva. Hennes text graviterar nämligen runt två för religionshistoria viktiga tema: Intentionalitet och tolkningsföreträde.

Med visst stöd i Göran Larsson (2006), Muhammad Fazlhashemi (2008) Andreas Malm (2009) Mattias Gardell (2010) så kan man göra en försiktig observation att muslimer och islam tenderar att inte tillfrågas, utan påläggas tolkningar av islam utifrån frågeställarens egna föreställningar.

Heberlein menar nämligen i sitt näst sista stycke att ”Det uttalade syftet med böneutrop, är att både troende och icketroende ska få ta del av islams andliga budskap.”

Heberlein har ingen referens till hur hon har tagit fasta på syftet med böneutrop. Om man följer den egna sunnitiska historiografin och källmaterialet i haditherna, så skrivs snarare fram ett behov av att kalla de troende i Medina till bön och både klockringning och blåsande i horn är skarpa förslag. Slutligen löstes problemet genom en uppenbarelse i drömform. Abdullah ibn Zaid hade drömt att en man i grönt kom till honom, lärde honom orden, vilket profeten då skall ha bekräftat som en sann (gudomlig) dröm. (Återfinns bl a i Bukharis samlingar kapitel 11)

Det som skaver i Heberleins tolkning är att hon inte ägnar den mytologiska (eller teologiska beroende på perspektiv) berättelsen någon tanke. Istället ger hon sig själv tolkningsföreträde och berättar för muslimer varför de gör som de gör.

Här framträder en viktig distinktion mellan kunskapsparadigmen teologi och religionshistoria med all önskvärd tydlighet, tror jag. Religionsvetenskaperna kritiseras stundtals, bland annat i denna bloggs kommentarer för att vara onödigt försiktig eller vag i tolkningar av religiösa fenomen. Teologen Heberlein verkar där emot inte ha några problem med att göra en normativ förklaring av ett fenomen, där hennes tolkning av ”syftet med böneutropet” åsidosätter både nutida intentioner (Här hade ju ett uttalande från den ansvarige församlingsledaren i Växjö kunnat stödja Heberleins tes) och intern teologisk historia.

I slutändan blir frågan om teologin spelat ut sin roll som ett relevant sätt att studera religion och till religion relaterade fenomen? Om Heberleins text agerar sanningsvittne tycks man sakna de mest basala epistemologiska verktygen för att förstå skillnaden mellan tolkning, åsikt och fakta.

Frédéric Brusi,
Stockholms Universitet