För den som är intresserad av hur religionsundervisningen ser ut i olika europeiska länder, vilka länder som ger föräldrar och elever möjlighet att välja "islamic instruction" i skolan samt hur olika länder förhåller sig till bärandet av religiösa symboler/klädsel ger sammanfattningen Project booklet and summary under "principle results" en bra översikt. För den som vill läsa en mer djupgående analys av olika länders förhållningssätt till dessa frågor kan läsa Islam (instruction) in state-funded schools.
Jenny Berglund, Lektor Södertörns högskola.
tisdag 24 juli 2012
måndag 23 juli 2012
Religion i skolan, ett europeiskt perspektiv II
Enligt Peter
Schreiner (2002) finns det i Europa två former av religionsundervisning;
religionskunskapsundervisning (religious
studies approach) och församlingsbunden och därmed konfessionell
religionsundervisning (denominational
approach). Skillnaden avgörs ofta av vem som har ansvaret för utbildningen
i skolan; om det är staten eller religiösa samfund som ansvarar för
undervisningen. I de länder som har religionskunskapsundervisning vill staten
ofta visa sin neutralitet i förhållande till olika religioner genom att inte
förespråka den ena religionen framför den andra. När religionsundervisningen är
församlingsbunden betyder det inte nödvändigtvis att den sköts av
majoritetskulturen eller statskyrkan. Snarare vill staten även här visa sin
neutralitet genom att överlämna religionsundervisningen i församlingars försorg
eftersom staten är neutral. I båda fallen hänvisar man ofta till Europakonventionen.
De som har
religionskunskapsundervisning anser oftast att föräldrarna har rätt att välja
filosofisk och religiös fostran för sina barn utanför skolan, medan de som har
församlingsbunden religionsundervisning antingen erbjuder religionsundervisning
utifrån den religion som dominerar i samhället eller utifrån olika
församlingar. Till exempel i Finland har föräldrar möjlighet att välja mellan
olika former av religionsundervisning beroende på vilken församling man tillhör
(ortodox kristendom, luthersk kristendom, katolsk kristendom, judendom, islam,
buddhism, hinduism med flera). Det finns också möjlighet för föräldrar att
välja ett sekulärt livsåskådningsalternativ. Föräldrarna har dock rätt att
avstå från religionsundervisning om de inte sympatiserar med den. Värt att
notera är att i alla europeiska länder utom Sverige (och i viss mån Norge) har
föräldrarna rätt att låta sina barn avstå från religionsundervisningen (eller moment av den) i den
offentliga skolan. Detta oavsett om den är statlig, konfessionell eller
församlingsbunden. Ytterliggare en variant är de länder där det inte finns
religionskunskap som eget ämne i den offentliga skolan (till exempel Frankrike).
I dessa länder får eleverna istället kunskap om de religiösa kulturarven inom
till exempel historieämnet.
Att enbart dela upp religionsundervisningen i Europa i två olika former innebär dock en grov förenkling. Icke-konfessionell religionsundervisning kan se väldigt olika ut i olika länder och på motsvarande sätt kan den konfessionella se mycket olika ut. Det "förkunnande" inslaget kan t ex vara såväl starkt som knappt existerande och den tid som ägnas undervisning om andra religioner än majortitetsreligionen i landet kan vara mycket olika i båda dessa former av undervisning.
Ur ett historiskt
perspektiv har någon form av kristendom dominerat religionsundervisningen inom
det offentliga skolväsendet i Europa. Därför har de religiösa
skolorna (privata eller så kallade friskolor) ofta inneburit ett alternativ för
dem som inte omfattats av majoritetsreligionen. Detta är ett faktum som gällt för judar och muslimer men även katoliker, kalvinister och andra grupper som inte
har haft samma tolkning av kristendomen som majoriteten byggt upp
konfessionella friskolor. Traditionen av olika former av kristna fri- eller
privatskolor är därför lång i många europeiska länder.
För att få en god överblick över skolans
religionsundervisning i olika europeiska länder föreslår jag att ni tar en titt på antingen hemsidan ”ReligiousEducation across Europe” som ger mer
detaljerade beskrivningar. Den YouTube film som tidigare publicerats här på bloggen ger också en överblick, om än mycket kort.
Litteraturförslag:
Berglund, Jenny & Larsson, Göran (red.). 2007. Religiösa friskolor i Sverige: Historiska och nutida perspektiv.
Lund: Studentlitteratur.
Jackson, Robert. 2007. Religion
and Education in Europe: Developments, Contexts and Debates (3). Münster: Waxmann.
Schreiner, Peter. 2002. “Religious Education in the
European Context” in Lynne Broadbent & Alan Brown (eds.), Issues in religious education. London:
Routledge Falmer.
Jenny Berglund, Lektor, Södertörns högskola
söndag 22 juli 2012
Breiviks bakgrund
I
samband med årsdagen av Anders Behring Breiviks besinningslösa handlingar i
Oslo och på Utøja den 22 juli 2011 publiceras en insiktsfylld bok som erbjuder
analys och en belysande bakgrund till terrordåden på svenska. Tackvare
utgivningen och översättningen av den norske journalisten och bloggaren Øyvind
Strømmens bok Det mörka nätet.
Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa har den svenska publiken fått en god möjlighet
att sätta sig in i Breiviks tankevärld.
Trots att Breiviks handlingar är extrema visar Strømmen på
ett övertygande sätt att
hans åsikter inte är unika och att många individer delar hans världsbild. Inte
minst på internet frodas en stark kritik av det mångkulturella samhället, men
också gentemot de personer som vill stå upp för ett samhälle där alla människor
behandlas lika oavsett kön, religion, hudfärg eller livsåskådning. Trots att
den främsta måltavlan för Breivik var islam och muslimer är det viktigt att
betona att hans avsky inte är begränsad till muslimer. Attentaten i både Oslo
och på Utøja var framför allt riktade mot politiker och
ungdomar som vill stå upp för och försvara ett öppet demokratiskt samhälle. Den
som vill läsa mer om Strømmens bok kan
till exempel läsa min korta text i Göteborgs-Posten.
Ytterligare kommentarer och recensioner av boken har publicerats Svenska Dagbladet,
Sveriges Radio,
Expressen, Värmlands Folkblad,
Helsingborgs dagblad,
och Tidningen Kulturen.
Göran
Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Religion i skolan, ett europeiskt perspektiv I
Det svenska
religionskunskapsämnet är internationellt sett något mycket ovanligt. I Europa
är Sverige det enda land som har obligatorisk icke-konfessionell
religionsundervisning, utanbefrielserätt. I några få länder (t ex England, Norge, Holland) återfinns
icke-konfessionell religionsundervisning men då finns möjlighet att antingen,
med föräldrars godkännande, avstå från hela ämnet, eller enstaka moment av
det.
Under 2011 genomfördes
en studie med övergripande syfte att undersöka hur skollagen i olika europeiska
länder förhåller sig till religion i statligt finansierade skolor. Huvudsyftet var
att se hur flexibla skolsystemen är att anpassa sig till elever och föräldrar
som önskar annan religionsundervisning än kristendom (vilket är det en absolut
majoritet av Europas länder erbjuder i skolan). Forskargruppen var framförallt
intresserade av att se hur, eller om, de olika skolsystemen kunde integrera
muslimska föräldrars och elevers önskemål.
Resultatet av
undersökningen har publicerats på flera sätt, bland annat har det sammanställts
i en kort (6 min) YouTube film: Accommodating Religion in State-funded Educational Institutions.
Filmen visar tydligt
hur otroligt olika de olika europeiska skolsystemen fungerar när det gäller religionsundervisning,
men också i förhållande till bärandet av religiösa symboler eller huruvida det
är tillåtet eller ej att sätta upp krucifix i klassrummet (obligatoriskt i
vissa länder men förbjudet i andra). Från svenskt håll tycker jag att det är
värt att begrunda vårt eget religionskunskapsämne. Vad finns det för fördelar,
respektive nackdelar med den svenska modellen? Vad vinner vi på den som andra
skolsystem missar? Och vad missar den svenska skolan genom att hänvisa
möjligheten att undervisa ur ett konfessionellt perspektiv till de religiösa
friskolornas profiltimmar?
Jenny Berglund,
Lektor, Södertörns högskola
Mindfulness i terapeutisk tappning
Mindfulness praktiseras och lärs ut i tre tydliga sammanhang i dagens Sverige: bland buddhistiska grupper (framför allt i form av insiktsmeditation); i medicinskt och terapeutiskt syfte; samt i en kommersiell sektor där mindfulness lanseras av bland annat coacher (och som Jenny Jägerfeld diskuterade kritiskt i sitt sommarprogram).
Det kommersiella användandet av mindfulness hänvisar ofta till hur mindfulness används inom det terapeutiska och medicinska området för att visa på dess hälsoeffekter. Emmellertid är det viktigt att vara uppmärksam på att de studier som gjorts undersöker långvarig mindfulnessutövning inom framför allt MBSR- och MBCT-program, och inte de förenklade versioner som säljs och lärs ut på kortkurser.
Här nedan följer ett utdrag ur min bok Insikt och närvaro - akademiska kontemplationer kring buddhism, meditation och mindfulness (Makadam förlag), där jag diskuterar hur mindfulness i terapeutisk tappning förstås. För den som önskar en ytterligare fördjupning i ämnet, hänvisar jag till boken.
Katarina Plank
Fil dr, religionshistoriker verksam vid Göteborgs universitet
Mindfulness i terapeutisk tappning
Hur förstås mindfulness av företrädare för de medicinska
och terapeutiska användanden av mindfulness? Brown, Ryan & Creswell
(2007:215) påpekar att det ännu inte råder någon överrenskommelse kring hur
mindfulness konceptualiseras, och att det finns ett behov av att nå tydlighet
kring vad som åsyftas. Olika författare lyfter fram aspekter som: en
självreglerande kapacitet, en accepterande förmåga, en metakognitiv förmåga.
De allra flesta definitioner utgår ifrån
molekylärbiologen Kabat-Zinns definition från 1994: ”Medveten närvaro innebär
en alldeles särskild sorts uppmärksamhet som är avsiktlig, opartisk och riktad
mot nuet.” (Kabat-Zinn 2005: 22). Tre element kan återfinnas i de flesta
diskussioner om mindfulness och dessa innefattar ”(1) awareness, (2) of the
present experience, (3) with acceptance” (Germer 2005: 7). Med acceptans menar
Germer att det finns en vilja att låta saker och ting vara som de är vid det
tillfälle som de uppmärksammas, genom att acceptera njutbara och smärtsamma
upplevelser när de uppstår (Germer 2005: 7). Acceptans är ett centralt begrepp
i den pågående nutida diskussionen inom psykoterapin, och Bear (som forskar
kring DBT) menar att mindfulness kan utgöra en metod för att lära ut denna
färdighet (Baer 2003:130). Hon framhåller att till skillnad från kognitiv
terapi, inkluderar mindfulness inte en evaluering av tankar som rationella
eller förvrängda, och inte heller innehåller mindfulnessterapierna[1]
försök till att förändra tankar som bedömts som irrationella. Istället uppmanas
patienten att notera deras föränderlighet, och att avstå från att evaluera dem.
Traditionell kognitiv terapi har också tydliga mål (ett förändrat beteende
eller tankemönster). I kontrast förmedlar mindfulness en till synes paradoxal
attityd av icke-strävan (Baer 2003:130).
De specifika kliniska tillvägagångssätt som forskarna
och behandlare har arbetat med, har kommit att färga av sig på definitionerna
och de begrepp och åsyftanden som kopplats till mindfulness. Kabat-Zinn söker
beskriva träningen i MBSR, och Baer de färdigheter som uppövas i DBT. Brown,
Ryan och Creswell (2007:215) påpekar att när klinikerna och forskarna konceptualiserar mindfulness, sker det just
utifrån mindfulness-relevanta praktiker och de förmågor som man syftar till att
träna genom mindfulnessintervetionerna. Brown, Ryan och Creswell invänder mot
detta, och betonar att det är viktigt att ha i åtanke att mindfulness är en
kvalité i medvetandet som manifesteras i de aktiviteter som används för att
berika denna kvalité – men som inte korresponderar med aktiviteterna
(2007:215).
Entusiasmen för mindfulness som integreras inom
psykologin är stor, och preliminära forskningsresultat tycks vara lovande menar
Grossman et al (2004) som gjort en metaanalys av 64 empiriska studier som innefattar
patienter med olika sjukdomar: de som har smärtproblematik, som är
diagnosticerade med cancer, har hjärtsjukdomar, eller depression och ångest
(Grosman et al 2004). Metastudien tyder på att MBSR tycks hjälpa många
individer att hantera både kliniska och icke-kliniska svårigheter. Hofman et al (2010) som i en metaanalys av
vilken effekt mindfulnessbaserade terapier har på oro och depression, kommer
till resultatet att terapierna tycks lindra symptomen på oro och depression
över ett brett spektrum, och även när oron och depressionen är orsakade av
medicinska problem (Hofman et al 2010:179). De ser även en möjlighet att
mindfulnessbaserade terapier kan medverka till att sänka stress, och att detta
möjligtvis sker genom att patienter uppmuntras att relatera till sina fysiska
problem på ett annat sätt än tidigare, och att konsekvenserna av detta blir att
problemen inte längre framstår som lika besvärande. (Hofman et al 2010:180).
Christopher et al (2009b) påpekar dock att även om flera studier stödjer antagandet
att mindfulness har en effekt, har förvånansvärt få av dessa studier
kontrollerat för själva mindfulnesskomponenten. Detta beror till stor del på
att det har saknats mätinstrument som isolerar mindfulnesskomponenten
(Christopher et al 2009b: 591). På senare år (2001-2008) har flera sådana
instrument tagits fram, däribland Cognitive and Affective Mindfulness
Scale-Revised (CAMS-R); Freiburg Mindfulness Inventory; Toronto Mindfulness
Scale; Kentucky Inventory of Mindfulness Skills (KIMS); Mindfulness Attention
Awareness Scale (MAAS) och Five Facet Mindfulness Questionnaire (FFMQ).[2]
Alla dessa är så nyligen framtagna att de ännu inte hunnit uppvisa tillräckliga
bevis för sin validitet (Creswell et al 2007, Baer et al 2008).
Mätinstrumenten är konstruerade som påståenden, där en
självskattning på en fem eller sex-gradig skala gör för att tala om hur väl
detta påstående stämmer med en själv. Till exempel innehåller Mindfulness
Attention Awareness Scale[3]
15 påståenden som i huvudsak är negativt formulerade (skaparna menar att det är
lättare att sätta ord på ett beteende som inte är präglat av mindfulness): ”Jag
gör sönder eller spiller saker av ovarsamhet ouppmärksamhet eller för att jag
tänker på något annat”, ”Jag glömmer bort en persons namn nästan genast efter
att ha fått reda på det för första gången”. Kentucky Inventory of Mindfulness
Skills[4]
bygger på 39 frågor som är formulerat i positiva påståenden, och vill mäta fyra
faktorer som man menar hänger samman med mindfulness (och som speglar vad som
utvecklas i DBT): observera, beskriva, agera med medvetenhet, acceptera utan
bedömning. Till exempel dessa två påståenden: ”Jag märker när min
sinnesstämning förändras” (observerande). ”Jag är bra på att finna ord som
beskriver mina känslor” (beskrivande). Five Facets Mindfulness Questionnaire[5]
bygger också på 39 frågor, och lägger till ett område, ickereaktivitet på inre
upplevelser, utöver de fyra som KIMS mäter. Till exempel innehåller FFMQ
påståenden som: ”Jag värderar mina tankar om de är bra eller dåliga”, ”När jag
har plågande tankar eller föreställningar, tar jag ett steg tillbaka och är
medveten om tanken eller föreställningen utan att bli överväldigad av den”,
”Jag kan lätt klä mina tankar, åsikter och förväntningar i ord”, ”Jag lägger
märke till ljud omkring mig, som tickande klockor, fåglar som kvittrar, bilar
som passerar förbi”.
Den viktiga frågan i sammanhanget att ställa är: mäter
dessa instrument verkligen mindfulness? Rosch (2007) indikerar att de istället
tycks mäta en konstruktion av mer eller mindre patologi. Christopher et al
(2009b) menar att istället för att mäta mindfulness, tycks mätinstrumenten
fokusera på uppmärksamhetsträning, på acceptans av inre upplevelser samt på att
fokusera på nuet (2009b:607).
Christophers forskarteam lät testa två av
mätinstrumenten för mindfulness, Mindfulness Attention and Awareness Scale och
Kentucky Inventory of Mindfulness Skills, samt en skala för att mäta subjektivt
välmående och tillfredsställelse i livet, Satisfaction With Life Scale, SWLS,
liksom två mätinstrument för depressiva symptom, på en liten grupp thailändska
buddhistiska munkar och jämförde utfallet med en grupp amerikanska studenter.
Därigenom ville Christopher mfl undersöka om mätinstrumentet hade giltighet
även i andra kulturer (interkulturell validering), det vill säga om det kunde
användas på olika etniska och kulturella grupper. Resultaten visade att det kan
finnas betydande skillnader i konceptualiseringen av mindfulness. Visserligen
uppvisade resultaten i de två grupperna att de associerade på liknande vis
kring mindfulness, och munkarna nådde högre resultat än de amerikanska
studenterna på MAAS samt KIMS agera med medvetenhet (det vill säga, deras
uppmärksamhet var bättre). (Munkarna hade även en positiv korrelation mellan
SWLS-skalan och MAAS samt KIMS område för beskrivande, och som väntat fanns en
negativ koppling mellan depressionsskalorna och KIMS-områdena uppmärksamhet och
icke-värderande.) Dock: på tre andra variablar av mindfulness fick de
amerikanska studenterna högre resultat. De statistiska skillnaderna var
märkbara inom områdena ”observerande”, ”beskrivande”, ”accepterande utan
bedömning”. Resultatet väcker därför frågor om skalorna mäter mindfulness som
det konceptualiseras i buddhistiska kontexter. Snarare rör det sig om en
återspegling av vilka aspekter som anses viktiga att behärska för att komma
tillrätta med stressande tankar och känslor. (Christopher et al 2009a:311)
Buddhistiska munkar tränas i mindfulness, inte för att minska depression eller
sänka sin stress, utan för att utveckla acceptans för och insikt i alla
företeelsers förgänglighet.
I den buddhistiska religiokulturella kontexten förstås
sati utifrån buddhistiska principer,
trosföreställningar och förväntningar som systematiskt kultiveras. Inom den
psykologiska och medicinska forskning som gjorts på mindfulness, har snarare
effektiviteten i mindfulnessinterventionerna studerats än själva
mindfulnessfaktorn (Christopher et al 2009b). För att hårddra resonemanget
något: mätinstrumenten tycks mäta vad framför allt vita, medelklassamerikaner och engelsmän
har definierat som mindfulness, och där tycks mätinstrumenten fungera bra. Men
dessa mätningar tenderar att vara baserade på en begränsad och etnocentrisk
framställning som inte har interkulturell bäring.
Även Lutz, Dunn & Davidson (2007) lyfter frågan om
det är meningsfullt att studera en isolerad företeelse som sägs ha terapeutisk
eller helande värde. De pekar på möjligheten att de välgörande förändringar som
man tycker sig se hos individer som mediterar, kan vara intimt förknippade med
andra praktiker och värden som kultiveras i den meditativa traditionen (som
medkänsla, etiskt beteende eller ett utforskande av självets natur) (2007:542).
[1] Baer menar att mindfulness-terapierna innehåller fem delar som
tillsammans bidrar till att hjälpa patienten: 1) Exponering av obehagliga
känslor: när individen tränas i att uppleva exempelvis smärta eller ångest utan
att reagera känslomässigt på detta, anses detta leda till desensitivering, det
vill säga att över tid blir reaktionen mindre uttalad. Detta kan hjälpa både
vid kronisk smärta och vid emotionellt instabil personlighetsstörning. 2)
Kognitiv förändring: attityder till tankar och förändring i tankemönster. 3)
Självobservation: leder till att identifiera fler coping-strategier. 4) Avslappning
5) Acceptens: alla behandlingsformerna innefattar acceptens av smärta, tankar,
behov, andra kroppsliga, kognitiva och emotionella fenomen utan att individen
försöker förändra, smita ifrån eller undvika dem (Baer 2003:130).
[2] Även i Sverige bedrivs psykologisk forskning
kring mindfulness och svenska versioner av mätinstrumenten. Se exempelvis
Hansen et al 2009.
[3] Se exempelvis
http://www.mindfulnessandacceptance.vcu.edu/documents/MAAS.pdf
[4] Se exempelvis
http://integrativehealthpartners.org/downloads/KIMS.pdf
[5] Se exempelvis
http://www.mindfulnessandacceptance.vcu.edu/documents/Five_Facet.pdf
Breivik och Islamofobin - terrorism som pedagogisk utmaning
Jag
stod i köket och förberedde middagen när nyheterna om bombattentatet i Oslo
strömmade ur radion. Som så många andra spekulerade jag om möjliga islamistiska
gärningsmän och som så många andra blev jag förvånad när det visade sig vara en
högerextrem norrman som låg bakom. Sedan 9/11 har terrorism blivit närmast synonymt
med militant islamism. Det är en sentida koppling. På 1970–90-talet förknippades
terrorism snarare med vänsterextrema rörelser som tyska RAF, och separatister
som irländska IRA och spanska ETA. Anders Behring Breivik och terrordåden i
Norge kräver att vi reflekterar över de stereotyper vi omges av, och att vi tar
med oss även historiska perspektiv in i klassrummet eller föreläsningssalen.
Den
här artikeln ska fokusera på de ideologiska partierna i Breiviks kompendium 2083 – A European Declaration of
Independence, som mailades ut till ett tusental individer en dryg timme innan bomben briserade i
Oslo. Jag kommer kort att sammanfatta den världsbild och islamsyn som
framträder i 2083 och avslutningsvis peka
på några utmaningar vi som lärare ställs inför i relation till de
föreställningar som kommer till uttryck i detta material.
2083
– A European Declaration of Independence
Snarare
än Breiviks eget arbete är 2083 en
samling texter av olika upphovsmän med likartade politiska idéer. Kompendiet
kan läsas som en programförklaring, och som en ideologisk legitimering av terrordåden.
Vissa har kallat det för ett manifest. Men 2083
är också en detaljerad manual och dagbok som inte bara redogör för Breiviks
egna förberedelser, utan även instruerar andra i hur de kan komma över vapen
och utrustning för att planera och utföra terrordåd. Titeln syftar dels tillbaka
på 1683, då osmanska trupper besegrades utanför Wien, och fram mot 2083 – det
år då Europa ska vara rensat på muslimer och mångkulturella förrädare.
Kompendiet
är strax över 1500 sidor och löst indelat i fyra kapitel. Det första av dessa
innehåller en politisk omvärldsanalys och texter om islam. Därpå följer ett kapitel
om de problem Breivik anser att Europa står inför, samt förslag till lösningar.
Dessa kapitel får utgöra underlag för min artikel. Den avslutande halvan av
kompendiet, A Declaration of Pre-emtive
War, kan närmast beskrivas som en terrorhandbok vilken avslutas med en
självbiografi och dagbok som leder fram till attackerna i Oslo och på Utöya.
De
omständigheter under vilka kompendiet sammanställts och publicerats gör 2083 till en unik produkt. Men texternas
karaktär och innehåll är snarare typiska för sitt sammanhang. Den globala islamkritiska
diskurs kompendiet kan sägas sammanfatta existerar i hög grad på internet, och
det är med material från olika webbforum som Breivik har klippt och klistrat
ihop 2083. Utöver hans egna texter
samlas bidrag från en mängd olika skribenter, som den norske bloggaren Peder
Jensen (Fjordman), den amerikanske författaren Robert Spencer, den
egyptisk-brittiska författaren Gisèle Littman (Bat Ye’or) och den amerikanska
bloggaren Pamela Geller. Alla dessa är på olika sätt engagerade i ett löst
sammanhållet anti-islamiskt nätverk som går under namnet Counter Jihad. De är verksamma på internetforum som Gates of Vienna, där Fjordman publicerat
sig, Pamela Gellers Atlas Shrugs och
Robert Spencers Jihad Watch.
Att läsa 2083
är som att läsa en kontrafaktisk dystopi. Västvärlden har förlorat det kalla
kriget och Europa styrs av politiskt korrekta kulturmarxister i maskopi med islam.
Denna politiska korrekthet sägs ha sin grund i den filosofi och vetenskapsteori
som utvecklades av den så kallade Frankfurtskolan på 1930-talet. För Breivik är
denna filosofi ursprunget till den politiskt korrekta mångkulturalism och
feminism som ödelägger västvärlden och betraktar ”muslimer, feministiska
kvinnor, homosexuella och ytterligare några minoriteter som dygdiga” medan den
anser att ”etniskt kristna europeiska män är onda.” (s.
13)
Denna
världsåskådning har dessutom blivit hegemonisk. Alla som på något sätt tillhör
etablissemanget är därför per definition kulturmarxister. Etablerade politiker
– med undantag för högerextremer som exempelvis Sverigedemokraterna – liksom
journalister, forskare och lärare kategoriseras som förrädare. Feminismen har bidragit
inte bara till ett sammanbrott för kärnfamiljen som bärare av traditionella
kristna värderingar, utan även till en feminisering av det västerländska
samhället. Detta i kombination med mångkulturalismen har möjliggjort ett
arabiskt/muslimsk maktövertagande av Europa. Problemet är alltså inte islam i
sig, utan den politiska ideologi som gett muslimer tillträde till västvärlden
och, vad värre är, lyssnar till deras krav och behov.
Liksom
Bat Ye’or menar Breivik att Europas regerande elit har lierat sig med
islam/arabvärlden och skapat det hemliga projektet Euro-Arab
Dialogue (EAD) som syftar till att göra Europa till Eurabien.
Varför är oklart, men britternas allians med Osmanska riket mot Ryssland under
1800-talet anges som en startpunkt. Ekonomiska intressen under 1970-talets
oljekris som en annan. Men huvudsakligen tycks den kulturmarxistiska ideologin i
sig innebära en nedvärdering av det egna – religionen, nationen, kulturen,
könet – till det främmandes fördel.
Bilden
av islam
Den bild av islam som kan sägas
vara karaktäristisk för Breiviks kompendium presenteras i en artikel med titeln Islam 101, skriven av statsvetaren Gregory M. Davis. Den
komplexitet och mångfald som kännetecknar all religion har här fått lämna plats
för en islam som ser likadan ut
oavsett tid och plats. Denna islam har Davis själv tolkat fram ur en handfull utvalda
koranverser och hadithtraditioner (berättelser om vad profeten Muhammad gjort
och sagt), samt några historiska termer och situationer. Davis arbetar alltså
ungefär som en muslimsk teolog, fast med det omvända syftet att visa hur dåligt
islam är. Enligt Davis exeges är islam en till sin kärna krigisk religion, i
direkt motsättning till ”väst”. Kontentan av koranen och haditherna är att muslimer
påbjuds att kriga mot icke-muslimer för att erövra världen i Allahs namn. Detta
kodifieras, fortsätter Davis, i sharia-lagarna som omfattar varje aspekt i alla
muslimers liv. ”Att stena äktenskapsbrytare, avrätta apostater och hädare,
förtrycka andra religioner, och en påbjuden fientlighet gentemot icke-islamiska
nationer och regelbunden krigföring är normen.” (s.68) Det är karaktäristiskt
för den islamkritiska diskursen att islam framställs som ett handlande subjekt
och en enhetlig ideologi som determinerar muslimers tankar och beteende.
Davis
tar även upp begreppet taqiyya i sin
introduktion. Detta kan tyckas kuriöst då det är en relativt marginell
företeelse som de flesta muslimer nog inte har någon relation till. Historiskt
har taqiyya varit en shiitisk
angelägenhet och tolkats som att en shiamuslim har rätt att dölja sin
religionstillhörighet under hot om våld från den sunnimuslimska majoriteten. I
den islamkritiska diskursen lyfts istället taqiyya
strategiskt fram som en central muslimsk lära och definieras som ”religiöst
påbjuden lögn”. Att systematiskt ljuga för de otrogna är en del av islamisk taktik
i kriget för ett islamiskt välde, skriver Davis (s. 71). Genom att välja ut en
handfull texter och situationer, vilka alla uppfattas som negativa, ur islams
historia och låta dessa representera sann
islam skapar Davis en religion som det är naturligt att vara kritisk till.
Men det är också en islam som få muslimer känner igen sig i. Men alla muslimska
invändningar kan avfärdas som taqiyya,
lögn i syfte att dupera icke-muslimer som ett led i islamiseringen av världen.
Den slutgiltiga lösningen
I
Breiviks föreställningsvärld sanktioneras alltså den pågående islamiseringen av
Europas politiska och kulturella elit. Kulturmarxisterna regerar,
mångkulturalismen har blivit norm och islamiseringen är inne i ett kritiskt
skede. EU, USA och FN utpekas som västfientliga institutioner som svikit sitt
folk. Islamiseringen är därför ett resultat av, inte orsaken till, västvärldens
problem skriver Breivik. Lösningen är att medborgarna tar till vapen mot den
elit som förrått dem. Resultatet av dessa tankegångar såg vi den 22
juli 2011.
We know who you are, where
you live and we are coming for you. […] You will be punished for your
treasonous acts against Europe, and Europeans. We will ensure that all category
A and B traitors, the enablers of Islamisation and the destroyers of our
cultures, nations and societies, will be executed and your property
expropriated. (s. 791)
Islamofobi – en pedagogisk utmaning
Idag
är det vanligare att söka information på nätet än på biblioteket och en
internetsökning på frågor om islam leder ofta till islamkritiska sidor. Som
lärare ska vi hjälpa våra studenter att förhålla sig källkritiskt. I
religionsundervisningen kan vi göra så genom att identifiera utsagor från såväl
religiösa representanter som för den anti-islamiska diskursen. Dessa har
gemensamt är att de båda vet att berätta vad islam är, även om de kommer till skilda slutsatser.
Men
det kräver också en djupare diskussion om religion som fenomen. Många upplever att
man bäst lär sig om en religion genom att läsa dess urkunder, snarare än i de
ofta motsägelsefulla uttryck som tolkningar av dessa urkunder tar sig hos
praktiserande människor. Denna religionsförståelse finns ofta också i våra
läromedel. Som lärare behöver vi därför ett starkare antropologiskt och
sociologiskt, snarare än ett hermeneutiskt eller omedvetet teologiskt, perspektiv
i undervisningen. Vi måste hjälpa studenter att se det komplicerade förhållandet
mellan texter och tolkningar, mellan urkunder och levd religion i vår
omgivning.
Religion
bygger liksom all mänsklig verksamhet på relationer och maktstrukturer, och ”samma”
religion kan tolkas och praktiseras olika av olika grupper och individer. Människor
påverkas av såväl tidigare tolkningar, som av sin direkta omgivning,
utbildningsbakgrund och sina socioekonomiska förutsättningar i sin
religionsutövning. Genom att förmedla en sådan förståelse kan vi också
uppmuntra till viktiga tvärvetenskapliga och kritiska perspektiv som ett
alternativ till en naivt generaliserande religionskritik, som exempelvis
islamofobi.
Texten har tidigare publicerats i Religion och Livsfrågor 1: 2012
Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
lördag 21 juli 2012
Mindfulness-bluffen?
Jag lyssnade precis på psykologen
Jenny
Jägerfeldts sommarprat i p1. Hon pratade bland annat om coaching och
mindfulness, och om hur nyandliga tekniker och föreställningar strategiskt ofta
separeras från religion och istället omtalas som hälsofrämjande tekniker och
livsåskådningar.
Anne-Christine Hornborg
har skrivit en studie om dessa frågor, som presenteras här
på bloggen.
Simon Sorgenfrei
Doktorand i
religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
