tisdag 24 juli 2012

Religion i skolan, ett europeiskt perspektiv III

För den som är intresserad av hur religionsundervisningen ser ut i olika europeiska länder, vilka länder som ger föräldrar och elever möjlighet att välja "islamic instruction" i skolan samt hur olika länder förhåller sig till bärandet av religiösa symboler/klädsel ger sammanfattningen Project booklet and summary under "principle results" en bra översikt. För den som vill läsa en mer djupgående analys av olika länders förhållningssätt till dessa frågor kan läsa Islam (instruction) in state-funded schools.

Jenny Berglund, Lektor Södertörns högskola.

måndag 23 juli 2012

Religion i skolan, ett europeiskt perspektiv II


Enligt Peter Schreiner (2002) finns det i Europa två former av religionsundervisning; religionskunskapsundervisning (religious studies approach) och församlingsbunden och därmed konfessionell religionsundervisning (denominational approach). Skillnaden avgörs ofta av vem som har ansvaret för utbildningen i skolan; om det är staten eller religiösa samfund som ansvarar för undervisningen. I de länder som har religionskunskapsundervisning vill staten ofta visa sin neutralitet i förhållande till olika religioner genom att inte förespråka den ena religionen framför den andra. När religionsundervisningen är församlingsbunden betyder det inte nödvändigtvis att den sköts av majoritetskulturen eller statskyrkan. Snarare vill staten även här visa sin neutralitet genom att överlämna religionsundervisningen i församlingars försorg eftersom staten är neutral. I båda fallen hänvisar man ofta till Europakonventionen.

De som har religionskunskapsundervisning anser oftast att föräldrarna har rätt att välja filosofisk och religiös fostran för sina barn utanför skolan, medan de som har församlingsbunden religionsundervisning antingen erbjuder religionsundervisning utifrån den religion som dominerar i samhället eller utifrån olika församlingar. Till exempel i Finland har föräldrar möjlighet att välja mellan olika former av religionsundervisning beroende på vilken församling man tillhör (ortodox kristendom, luthersk kristendom, katolsk kristendom, judendom, islam, buddhism, hinduism med flera). Det finns också möjlighet för föräldrar att välja ett sekulärt livsåskådningsalternativ. Föräldrarna har dock rätt att avstå från religionsundervisning om de inte sympatiserar med den. Värt att notera är att i alla europeiska länder utom Sverige (och i viss mån Norge) har föräldrarna rätt att låta sina barn avstå från religionsundervisningen (eller moment av den) i den offentliga skolan. Detta oavsett om den är statlig, konfessionell eller församlingsbunden. Ytterliggare en variant är de länder där det inte finns religionskunskap som eget ämne i den offentliga skolan (till exempel Frankrike). I dessa länder får eleverna istället kunskap om de religiösa kulturarven inom till exempel historieämnet. 

Att enbart dela upp religionsundervisningen i Europa i två olika former innebär dock en grov förenkling. Icke-konfessionell religionsundervisning kan se väldigt olika ut i olika länder och på motsvarande sätt kan den konfessionella se mycket olika ut. Det "förkunnande" inslaget kan t ex vara såväl starkt som knappt existerande och den tid som ägnas undervisning om andra religioner än majortitetsreligionen i landet kan vara mycket olika i båda dessa former av undervisning.
  
Ur ett historiskt perspektiv har någon form av kristendom dominerat religionsundervisningen inom det offentliga skolväsendet i Europa. Därför har de religiösa skolorna (privata eller så kallade friskolor) ofta inneburit ett alternativ för dem som inte omfattats av majoritetsreligionen. Detta är ett faktum som gällt för judar och muslimer men även katoliker, kalvinister och andra grupper som inte har haft samma tolkning av kristendomen som majoriteten byggt upp konfessionella friskolor. Traditionen av olika former av kristna fri- eller privatskolor är därför lång i många europeiska länder. 

För att få en god överblick över skolans religionsundervisning i olika europeiska länder föreslår jag att ni tar en titt på antingen hemsidan ”ReligiousEducation across Europe” som ger mer detaljerade beskrivningar. Den YouTube film som tidigare publicerats här på bloggen ger också en överblick, om än mycket kort.

Litteraturförslag:
Berglund, Jenny & Larsson, Göran (red.). 2007. Religiösa friskolor i Sverige: Historiska och nutida perspektiv. Lund: Studentlitteratur.
Jackson, Robert. 2007. Religion and Education in Europe: Developments, Contexts and Debates (3). Münster: Waxmann.

Schreiner, Peter. 2002. “Religious Education in the European Context” in Lynne Broadbent & Alan Brown (eds.), Issues in religious education. London: Routledge Falmer.


Jenny Berglund, Lektor, Södertörns högskola


söndag 22 juli 2012

Breiviks bakgrund


I samband med årsdagen av Anders Behring Breiviks besinningslösa handlingar i Oslo och på Utøja den 22 juli 2011 publiceras en insiktsfylld bok som erbjuder analys och en belysande bakgrund till terrordåden på svenska. Tackvare utgivningen och översättningen av den norske journalisten och bloggaren Øyvind Strømmens bok Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa har den svenska publiken fått en god möjlighet att sätta sig in i Breiviks tankevärld.




Trots att Breiviks handlingar är extrema visar Strømmen på ett övertygande sätt att hans åsikter inte är unika och att många individer delar hans världsbild. Inte minst på internet frodas en stark kritik av det mångkulturella samhället, men också gentemot de personer som vill stå upp för ett samhälle där alla människor behandlas lika oavsett kön, religion, hudfärg eller livsåskådning. Trots att den främsta måltavlan för Breivik var islam och muslimer är det viktigt att betona att hans avsky inte är begränsad till muslimer. Attentaten i både Oslo och på Utøja var framför allt riktade mot politiker och ungdomar som vill stå upp för och försvara ett öppet demokratiskt samhälle. Den som vill läsa mer om Strømmens bok kan till exempel läsa min korta text i Göteborgs-Posten. Ytterligare kommentarer och recensioner av boken har publicerats Svenska Dagbladet, Sveriges Radio, Expressen, Värmlands Folkblad, Helsingborgs dagblad, och Tidningen Kulturen.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet


Religion i skolan, ett europeiskt perspektiv I


Det svenska religionskunskapsämnet är internationellt sett något mycket ovanligt. I Europa är Sverige det enda land som har obligatorisk icke-konfessionell religionsundervisning, utanbefrielserätt. I några få länder (t ex England, Norge, Holland) återfinns icke-konfessionell religionsundervisning men då finns möjlighet att antingen, med föräldrars godkännande, avstå från hela ämnet, eller enstaka moment av det.

Under 2011 genomfördes en studie med övergripande syfte att undersöka hur skollagen i olika europeiska länder förhåller sig till religion i statligt finansierade skolor. Huvudsyftet var att se hur flexibla skolsystemen är att anpassa sig till elever och föräldrar som önskar annan religionsundervisning än kristendom (vilket är det en absolut majoritet av Europas länder erbjuder i skolan). Forskargruppen var framförallt intresserade av att se hur, eller om, de olika skolsystemen kunde integrera muslimska föräldrars och elevers önskemål.

Resultatet av undersökningen har publicerats på flera sätt, bland annat har det sammanställts i en kort (6 min) YouTube film: Accommodating Religion in State-funded Educational Institutions.

Filmen visar tydligt hur otroligt olika de olika europeiska skolsystemen fungerar när det gäller religionsundervisning, men också i förhållande till bärandet av religiösa symboler eller huruvida det är tillåtet eller ej att sätta upp krucifix i klassrummet (obligatoriskt i vissa länder men förbjudet i andra). Från svenskt håll tycker jag att det är värt att begrunda vårt eget religionskunskapsämne. Vad finns det för fördelar, respektive nackdelar med den svenska modellen? Vad vinner vi på den som andra skolsystem missar? Och vad missar den svenska skolan genom att hänvisa möjligheten att undervisa ur ett konfessionellt perspektiv till de religiösa friskolornas profiltimmar?

Jenny Berglund, Lektor, Södertörns högskola

Mindfulness i terapeutisk tappning

Mindfulness praktiseras och lärs ut i tre tydliga sammanhang i dagens Sverige: bland buddhistiska grupper (framför allt i form av insiktsmeditation); i medicinskt och terapeutiskt syfte; samt i en kommersiell sektor där mindfulness lanseras av bland annat coacher (och som Jenny Jägerfeld diskuterade kritiskt i sitt sommarprogram).

Det kommersiella användandet av mindfulness hänvisar ofta till hur mindfulness används inom det terapeutiska och medicinska området för att visa på dess hälsoeffekter. Emmellertid är det viktigt att vara uppmärksam på att de studier som gjorts undersöker långvarig mindfulnessutövning inom framför allt MBSR- och MBCT-program, och inte de förenklade versioner som säljs och lärs ut på kortkurser.

Här nedan följer ett utdrag ur min bok Insikt och närvaro - akademiska kontemplationer kring buddhism, meditation och mindfulness (Makadam förlag), där jag diskuterar hur mindfulness i terapeutisk tappning förstås. För den som önskar en ytterligare fördjupning i ämnet, hänvisar jag till boken.

Katarina Plank
Fil dr, religionshistoriker verksam vid Göteborgs universitet

Mindfulness i terapeutisk tappning

Hur förstås mindfulness av företrädare för de medicinska och terapeutiska användanden av mindfulness? Brown, Ryan & Creswell (2007:215) påpekar att det ännu inte råder någon överrenskommelse kring hur mindfulness konceptualiseras, och att det finns ett behov av att nå tydlighet kring vad som åsyftas. Olika författare lyfter fram aspekter som: en självreglerande kapacitet, en accepterande förmåga, en metakognitiv förmåga.
De allra flesta definitioner utgår ifrån molekylärbiologen Kabat-Zinns definition från 1994: ”Medveten närvaro innebär en alldeles särskild sorts uppmärksamhet som är avsiktlig, opartisk och riktad mot nuet.” (Kabat-Zinn 2005: 22). Tre element kan återfinnas i de flesta diskussioner om mindfulness och dessa innefattar ”(1) awareness, (2) of the present experience, (3) with acceptance” (Germer 2005: 7). Med acceptans menar Germer att det finns en vilja att låta saker och ting vara som de är vid det tillfälle som de uppmärksammas, genom att acceptera njutbara och smärtsamma upplevelser när de uppstår (Germer 2005: 7). Acceptans är ett centralt begrepp i den pågående nutida diskussionen inom psykoterapin, och Bear (som forskar kring DBT) menar att mindfulness kan utgöra en metod för att lära ut denna färdighet (Baer 2003:130). Hon framhåller att till skillnad från kognitiv terapi, inkluderar mindfulness inte en evaluering av tankar som rationella eller förvrängda, och inte heller innehåller mindfulnessterapierna[1] försök till att förändra tankar som bedömts som irrationella. Istället uppmanas patienten att notera deras föränderlighet, och att avstå från att evaluera dem. Traditionell kognitiv terapi har också tydliga mål (ett förändrat beteende eller tankemönster). I kontrast förmedlar mindfulness en till synes paradoxal attityd av icke-strävan (Baer 2003:130).
De specifika kliniska tillvägagångssätt som forskarna och behandlare har arbetat med, har kommit att färga av sig på definitionerna och de begrepp och åsyftanden som kopplats till mindfulness. Kabat-Zinn söker beskriva träningen i MBSR, och Baer de färdigheter som uppövas i DBT. Brown, Ryan och Creswell (2007:215) påpekar att när klinikerna och forskarna  konceptualiserar mindfulness, sker det just utifrån mindfulness-relevanta praktiker och de förmågor som man syftar till att träna genom mindfulnessintervetionerna. Brown, Ryan och Creswell invänder mot detta, och betonar att det är viktigt att ha i åtanke att mindfulness är en kvalité i medvetandet som manifesteras i de aktiviteter som används för att berika denna kvalité – men som inte korresponderar med aktiviteterna (2007:215).

Entusiasmen för mindfulness som integreras inom psykologin är stor, och preliminära forskningsresultat tycks vara lovande menar Grossman et al (2004) som gjort en metaanalys av 64 empiriska studier som innefattar patienter med olika sjukdomar: de som har smärtproblematik, som är diagnosticerade med cancer, har hjärtsjukdomar, eller depression och ångest (Grosman et al 2004). Metastudien tyder på att MBSR tycks hjälpa många individer att hantera både kliniska och icke-kliniska svårigheter.  Hofman et al (2010) som i en metaanalys av vilken effekt mindfulnessbaserade terapier har på oro och depression, kommer till resultatet att terapierna tycks lindra symptomen på oro och depression över ett brett spektrum, och även när oron och depressionen är orsakade av medicinska problem (Hofman et al 2010:179). De ser även en möjlighet att mindfulnessbaserade terapier kan medverka till att sänka stress, och att detta möjligtvis sker genom att patienter uppmuntras att relatera till sina fysiska problem på ett annat sätt än tidigare, och att konsekvenserna av detta blir att problemen inte längre framstår som lika besvärande. (Hofman et al 2010:180). Christopher et al (2009b) påpekar dock att även om flera studier stödjer antagandet att mindfulness har en effekt, har förvånansvärt få av dessa studier kontrollerat för själva mindfulnesskomponenten. Detta beror till stor del på att det har saknats mätinstrument som isolerar mindfulnesskomponenten (Christopher et al 2009b: 591). På senare år (2001-2008) har flera sådana instrument tagits fram, däribland Cognitive and Affective Mindfulness Scale-Revised (CAMS-R); Freiburg Mindfulness Inventory; Toronto Mindfulness Scale; Kentucky Inventory of Mindfulness Skills (KIMS); Mindfulness Attention Awareness Scale (MAAS) och Five Facet Mindfulness Questionnaire (FFMQ).[2] Alla dessa är så nyligen framtagna att de ännu inte hunnit uppvisa tillräckliga bevis för sin validitet (Creswell et al 2007, Baer et al 2008).
Mätinstrumenten är konstruerade som påståenden, där en självskattning på en fem eller sex-gradig skala gör för att tala om hur väl detta påstående stämmer med en själv. Till exempel innehåller Mindfulness Attention Awareness Scale[3] 15 påståenden som i huvudsak är negativt formulerade (skaparna menar att det är lättare att sätta ord på ett beteende som inte är präglat av mindfulness): ”Jag gör sönder eller spiller saker av ovarsamhet ouppmärksamhet eller för att jag tänker på något annat”, ”Jag glömmer bort en persons namn nästan genast efter att ha fått reda på det för första gången”. Kentucky Inventory of Mindfulness Skills[4] bygger på 39 frågor som är formulerat i positiva påståenden, och vill mäta fyra faktorer som man menar hänger samman med mindfulness (och som speglar vad som utvecklas i DBT): observera, beskriva, agera med medvetenhet, acceptera utan bedömning. Till exempel dessa två påståenden: ”Jag märker när min sinnesstämning förändras” (observerande). ”Jag är bra på att finna ord som beskriver mina känslor” (beskrivande). Five Facets Mindfulness Questionnaire[5] bygger också på 39 frågor, och lägger till ett område, ickereaktivitet på inre upplevelser, utöver de fyra som KIMS mäter. Till exempel innehåller FFMQ påståenden som: ”Jag värderar mina tankar om de är bra eller dåliga”, ”När jag har plågande tankar eller föreställningar, tar jag ett steg tillbaka och är medveten om tanken eller föreställningen utan att bli överväldigad av den”, ”Jag kan lätt klä mina tankar, åsikter och förväntningar i ord”, ”Jag lägger märke till ljud omkring mig, som tickande klockor, fåglar som kvittrar, bilar som passerar förbi”.
Den viktiga frågan i sammanhanget att ställa är: mäter dessa instrument verkligen mindfulness? Rosch (2007) indikerar att de istället tycks mäta en konstruktion av mer eller mindre patologi. Christopher et al (2009b) menar att istället för att mäta mindfulness, tycks mätinstrumenten fokusera på uppmärksamhetsträning, på acceptans av inre upplevelser samt på att fokusera på nuet (2009b:607).
Christophers forskarteam lät testa två av mätinstrumenten för mindfulness, Mindfulness Attention and Awareness Scale och Kentucky Inventory of Mindfulness Skills, samt en skala för att mäta subjektivt välmående och tillfredsställelse i livet, Satisfaction With Life Scale, SWLS, liksom två mätinstrument för depressiva symptom, på en liten grupp thailändska buddhistiska munkar och jämförde utfallet med en grupp amerikanska studenter. Därigenom ville Christopher mfl undersöka om mätinstrumentet hade giltighet även i andra kulturer (interkulturell validering), det vill säga om det kunde användas på olika etniska och kulturella grupper. Resultaten visade att det kan finnas betydande skillnader i konceptualiseringen av mindfulness. Visserligen uppvisade resultaten i de två grupperna att de associerade på liknande vis kring mindfulness, och munkarna nådde högre resultat än de amerikanska studenterna på MAAS samt KIMS agera med medvetenhet (det vill säga, deras uppmärksamhet var bättre). (Munkarna hade även en positiv korrelation mellan SWLS-skalan och MAAS samt KIMS område för beskrivande, och som väntat fanns en negativ koppling mellan depressionsskalorna och KIMS-områdena uppmärksamhet och icke-värderande.) Dock: på tre andra variablar av mindfulness fick de amerikanska studenterna högre resultat. De statistiska skillnaderna var märkbara inom områdena ”observerande”, ”beskrivande”, ”accepterande utan bedömning”. Resultatet väcker därför frågor om skalorna mäter mindfulness som det konceptualiseras i buddhistiska kontexter. Snarare rör det sig om en återspegling av vilka aspekter som anses viktiga att behärska för att komma tillrätta med stressande tankar och känslor. (Christopher et al 2009a:311) Buddhistiska munkar tränas i mindfulness, inte för att minska depression eller sänka sin stress, utan för att utveckla acceptans för och insikt i alla företeelsers förgänglighet.
I den buddhistiska religiokulturella kontexten förstås sati utifrån buddhistiska principer, trosföreställningar och förväntningar som systematiskt kultiveras. Inom den psykologiska och medicinska forskning som gjorts på mindfulness, har snarare effektiviteten i mindfulnessinterventionerna studerats än själva mindfulnessfaktorn (Christopher et al 2009b). För att hårddra resonemanget något: mätinstrumenten tycks mäta vad framför allt vita, medelklassamerikaner och engelsmän har definierat som mindfulness, och där tycks mätinstrumenten fungera bra. Men dessa mätningar tenderar att vara baserade på en begränsad och etnocentrisk framställning som inte har interkulturell bäring.
Även Lutz, Dunn & Davidson (2007) lyfter frågan om det är meningsfullt att studera en isolerad företeelse som sägs ha terapeutisk eller helande värde. De pekar på möjligheten att de välgörande förändringar som man tycker sig se hos individer som mediterar, kan vara intimt förknippade med andra praktiker och värden som kultiveras i den meditativa traditionen (som medkänsla, etiskt beteende eller ett utforskande av självets natur) (2007:542).

[1] Baer menar att mindfulness-terapierna innehåller fem delar som tillsammans bidrar till att hjälpa patienten: 1) Exponering av obehagliga känslor: när individen tränas i att uppleva exempelvis smärta eller ångest utan att reagera känslomässigt på detta, anses detta leda till desensitivering, det vill säga att över tid blir reaktionen mindre uttalad. Detta kan hjälpa både vid kronisk smärta och vid emotionellt instabil personlighetsstörning. 2) Kognitiv förändring: attityder till tankar och förändring i tankemönster. 3) Självobservation: leder till att identifiera fler coping-strategier. 4) Avslappning 5) Acceptens: alla behandlingsformerna innefattar acceptens av smärta, tankar, behov, andra kroppsliga, kognitiva och emotionella fenomen utan att individen försöker förändra, smita ifrån eller undvika dem (Baer 2003:130).
[2] Även i Sverige bedrivs psykologisk forskning kring mindfulness och svenska versioner av mätinstrumenten. Se exempelvis Hansen et al 2009.
[3] Se exempelvis http://www.mindfulnessandacceptance.vcu.edu/documents/MAAS.pdf
[4] Se exempelvis http://integrativehealthpartners.org/downloads/KIMS.pdf
[5] Se exempelvis http://www.mindfulnessandacceptance.vcu.edu/documents/Five_Facet.pdf

Breivik och Islamofobin - terrorism som pedagogisk utmaning

Jag stod i köket och förberedde middagen när nyheterna om bombattentatet i Oslo strömmade ur radion. Som så många andra spekulerade jag om möjliga islamistiska gärningsmän och som så många andra blev jag förvånad när det visade sig vara en högerextrem norrman som låg bakom. Sedan 9/11 har terrorism blivit närmast synonymt med militant islamism. Det är en sentida koppling. På 1970–90-talet förknippades terrorism snarare med vänsterextrema rörelser som tyska RAF, och separatister som irländska IRA och spanska ETA. Anders Behring Breivik och terrordåden i Norge kräver att vi reflekterar över de stereotyper vi omges av, och att vi tar med oss även historiska perspektiv in i klassrummet eller föreläsningssalen.  

Den här artikeln ska fokusera på de ideologiska partierna i Breiviks kompendium 2083 – A European Declaration of Independence, som mailades ut till ett tusental individer en dryg timme innan bomben briserade i Oslo. Jag kommer kort att sammanfatta den världsbild och islamsyn som framträder i 2083 och avslutningsvis peka på några utmaningar vi som lärare ställs inför i relation till de föreställningar som kommer till uttryck i detta material.

2083 – A European Declaration of Independence
Snarare än Breiviks eget arbete är 2083 en samling texter av olika upphovsmän med likartade politiska idéer. Kompendiet kan läsas som en programförklaring, och som en ideologisk legitimering av terrordåden. Vissa har kallat det för ett manifest. Men 2083 är också en detaljerad manual och dagbok som inte bara redogör för Breiviks egna förberedelser, utan även instruerar andra i hur de kan komma över vapen och utrustning för att planera och utföra terrordåd. Titeln syftar dels tillbaka på 1683, då osmanska trupper besegrades utanför Wien, och fram mot 2083 – det år då Europa ska vara rensat på muslimer och mångkulturella förrädare.

Kompendiet är strax över 1500 sidor och löst indelat i fyra kapitel. Det första av dessa innehåller en politisk omvärldsanalys och texter om islam. Därpå följer ett kapitel om de problem Breivik anser att Europa står inför, samt förslag till lösningar. Dessa kapitel får utgöra underlag för min artikel. Den avslutande halvan av kompendiet, A Declaration of Pre-emtive War, kan närmast beskrivas som en terrorhandbok vilken avslutas med en självbiografi och dagbok som leder fram till attackerna i Oslo och på Utöya.

De omständigheter under vilka kompendiet sammanställts och publicerats gör 2083 till en unik produkt. Men texternas karaktär och innehåll är snarare typiska för sitt sammanhang. Den globala islamkritiska diskurs kompendiet kan sägas sammanfatta existerar i hög grad på internet, och det är med material från olika webbforum som Breivik har klippt och klistrat ihop 2083. Utöver hans egna texter samlas bidrag från en mängd olika skribenter, som den norske bloggaren Peder Jensen (Fjordman), den amerikanske författaren Robert Spencer, den egyptisk-brittiska författaren Gisèle Littman (Bat Ye’or) och den amerikanska bloggaren Pamela Geller. Alla dessa är på olika sätt engagerade i ett löst sammanhållet anti-islamiskt nätverk som går under namnet Counter Jihad. De är verksamma på internetforum som Gates of Vienna, där Fjordman publicerat sig, Pamela Gellers Atlas Shrugs och Robert Spencers Jihad Watch.

Att läsa 2083 är som att läsa en kontrafaktisk dystopi. Västvärlden har förlorat det kalla kriget och Europa styrs av politiskt korrekta kulturmarxister i maskopi med islam. Denna politiska korrekthet sägs ha sin grund i den filosofi och vetenskapsteori som utvecklades av den så kallade Frankfurtskolan på 1930-talet. För Breivik är denna filosofi ursprunget till den politiskt korrekta mångkulturalism och feminism som ödelägger västvärlden och betraktar ”muslimer, feministiska kvinnor, homosexuella och ytterligare några minoriteter som dygdiga” medan den anser att ”etniskt kristna europeiska män är onda.” (s. 13)

Denna världsåskådning har dessutom blivit hegemonisk. Alla som på något sätt tillhör etablissemanget är därför per definition kulturmarxister. Etablerade politiker – med undantag för högerextremer som exempelvis Sverigedemokraterna – liksom journalister, forskare och lärare kategoriseras som förrädare. Feminismen har bidragit inte bara till ett sammanbrott för kärnfamiljen som bärare av traditionella kristna värderingar, utan även till en feminisering av det västerländska samhället. Detta i kombination med mångkulturalismen har möjliggjort ett arabiskt/muslimsk maktövertagande av Europa. Problemet är alltså inte islam i sig, utan den politiska ideologi som gett muslimer tillträde till västvärlden och, vad värre är, lyssnar till deras krav och behov.

Liksom Bat Ye’or menar Breivik att Europas regerande elit har lierat sig med islam/arabvärlden och skapat det hemliga projektet Euro-Arab Dialogue (EAD) som syftar till att göra Europa till Eurabien. Varför är oklart, men britternas allians med Osmanska riket mot Ryssland under 1800-talet anges som en startpunkt. Ekonomiska intressen under 1970-talets oljekris som en annan. Men huvudsakligen tycks den kulturmarxistiska ideologin i sig innebära en nedvärdering av det egna – religionen, nationen, kulturen, könet – till det främmandes fördel.

Bilden av islam
Den bild av islam som kan sägas vara karaktäristisk för Breiviks kompendium presenteras i en artikel med titeln Islam 101, skriven av statsvetaren Gregory M. Davis. Den komplexitet och mångfald som kännetecknar all religion har här fått lämna plats för en islam som ser likadan ut oavsett tid och plats. Denna islam har Davis själv tolkat fram ur en handfull utvalda koranverser och hadithtraditioner (berättelser om vad profeten Muhammad gjort och sagt), samt några historiska termer och situationer. Davis arbetar alltså ungefär som en muslimsk teolog, fast med det omvända syftet att visa hur dåligt islam är. Enligt Davis exeges är islam en till sin kärna krigisk religion, i direkt motsättning till ”väst”. Kontentan av koranen och haditherna är att muslimer påbjuds att kriga mot icke-muslimer för att erövra världen i Allahs namn. Detta kodifieras, fortsätter Davis, i sharia­-lagarna som omfattar varje aspekt i alla muslimers liv. ”Att stena äktenskapsbrytare, avrätta apostater och hädare, förtrycka andra religioner, och en påbjuden fientlighet gentemot icke-islamiska nationer och regelbunden krigföring är normen.” (s.68) Det är karaktäristiskt för den islamkritiska diskursen att islam framställs som ett handlande subjekt och en enhetlig ideologi som determinerar muslimers tankar och beteende.

Davis tar även upp begreppet taqiyya i sin introduktion. Detta kan tyckas kuriöst då det är en relativt marginell företeelse som de flesta muslimer nog inte har någon relation till. Historiskt har taqiyya varit en shiitisk angelägenhet och tolkats som att en shiamuslim har rätt att dölja sin religionstillhörighet under hot om våld från den sunnimuslimska majoriteten. I den islamkritiska diskursen lyfts istället taqiyya strategiskt fram som en central muslimsk lära och definieras som ”religiöst påbjuden lögn”. Att systematiskt ljuga för de otrogna är en del av islamisk taktik i kriget för ett islamiskt välde, skriver Davis (s. 71). Genom att välja ut en handfull texter och situationer, vilka alla uppfattas som negativa, ur islams historia och låta dessa representera sann islam skapar Davis en religion som det är naturligt att vara kritisk till. Men det är också en islam som få muslimer känner igen sig i. Men alla muslimska invändningar kan avfärdas som taqiyya, lögn i syfte att dupera icke-muslimer som ett led i islamiseringen av världen.

Den slutgiltiga lösningen
I Breiviks föreställningsvärld sanktioneras alltså den pågående islamiseringen av Europas politiska och kulturella elit. Kulturmarxisterna regerar, mångkulturalismen har blivit norm och islamiseringen är inne i ett kritiskt skede. EU, USA och FN utpekas som västfientliga institutioner som svikit sitt folk. Islamiseringen är därför ett resultat av, inte orsaken till, västvärldens problem skriver Breivik. Lösningen är att medborgarna tar till vapen mot den elit som förrått dem. Resultatet av dessa tankegångar såg vi den 22 juli 2011.

We know who you are, where you live and we are coming for you. […] You will be punished for your treasonous acts against Europe, and Europeans. We will ensure that all category A and B traitors, the enablers of Islamisation and the destroyers of our cultures, nations and societies, will be executed and your property expropriated. (s. 791)

Islamofobi – en pedagogisk utmaning
Idag är det vanligare att söka information på nätet än på biblioteket och en internetsökning på frågor om islam leder ofta till islamkritiska sidor. Som lärare ska vi hjälpa våra studenter att förhålla sig källkritiskt. I religionsundervisningen kan vi göra så genom att identifiera utsagor från såväl religiösa representanter som för den anti-islamiska diskursen. Dessa har gemensamt är att de båda vet att berätta vad islam är, även om de kommer till skilda slutsatser.

Men det kräver också en djupare diskussion om religion som fenomen. Många upplever att man bäst lär sig om en religion genom att läsa dess urkunder, snarare än i de ofta motsägelsefulla uttryck som tolkningar av dessa urkunder tar sig hos praktiserande människor. Denna religionsförståelse finns ofta också i våra läromedel. Som lärare behöver vi därför ett starkare antropologiskt och sociologiskt, snarare än ett hermeneutiskt eller omedvetet teologiskt, perspektiv i undervisningen. Vi måste hjälpa studenter att se det komplicerade förhållandet mellan texter och tolkningar, mellan urkunder och levd religion i vår omgivning.

Religion bygger liksom all mänsklig verksamhet på relationer och maktstrukturer, och ”samma” religion kan tolkas och praktiseras olika av olika grupper och individer. Människor påverkas av såväl tidigare tolkningar, som av sin direkta omgivning, utbildningsbakgrund och sina socioekonomiska förutsättningar i sin religionsutövning. Genom att förmedla en sådan förståelse kan vi också uppmuntra till viktiga tvärvetenskapliga och kritiska perspektiv som ett alternativ till en naivt generaliserande religionskritik, som exempelvis islamofobi.

.. . .. .

Texten har tidigare publicerats i Religion och Livsfrågor 1: 2012

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

lördag 21 juli 2012

Mindfulness-bluffen?


Jag lyssnade precis på psykologen Jenny Jägerfeldts sommarprat i p1. Hon pratade bland annat om coaching och mindfulness, och om hur nyandliga tekniker och föreställningar strategiskt ofta separeras från religion och istället omtalas som hälsofrämjande tekniker och livsåskådningar.

Anne-Christine Hornborg har skrivit en studie om dessa frågor, som presenteras här på bloggen.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet