lördag 22 september 2012

Alla dessa Muhammad


I ett reportage i dagens DN uppmanar Egyptens stormufti Ali Gomaa demonstrerande muslimer att följa profeten Muhammads exempel: "Muhammed utstod alla förolämpningar och attacker utan att slå tillbaka." I samma reportage säger en annan man att det är oislamiskt att reagera med våld mot kränkningar.
I den muslimska litteraturen om Muhammad (Sira) finns flera bärättelser om hur Muhammad faktiskt vänder andra kinden till. Men också berättelser om hur han attackerar och dödar sina fiender.

Huruvida några av dessa berättelser återspeglar historiska fakta är omtvistat. Den första kända biografin över Muhammad skrevs mer än hundra år efter hans död och redan i denna kan vi se hur berättelsen kryddats med fantastiska inslag. Det är därför viktigt att göra skillnad på historiska fakta och historieskrivningens funktion.

Olika berättelser om Muhammad fyller olika funktioner, och kan ofta förstås som strategiska berättelser som syftar till att legitimera olika handlingar och ståndpunkter.
De senaste årens karikatyrer och nidfilmer, samt muslimska reaktioner på dessa visar att inte bara muslimer, utan även icke-muslimer använder bilder av Muhammad på liknande sätt. I den nu omstridda filmen The Innocence of Muslims fokuseras berättelser om Muhammad som våldsverkare, medan Ali Gomaa lyfter fram berättelser om Muhammad som fredsivrare.

För religionsvetare är forskningen om den historiske Muhammad lika intressant som forskningen kring hur och varför olika bilder av Muhammad används av olika personer i olika tider och situationer.

Men det är viktigt att skilja på dessa fält.
För den som vill läsa mer om bilder av Muhammad rekomenderas Jan Hjärpes bok Bilden av profeten. Berättelserna om Muhammed och deras funktion förr och nu.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

fredag 21 september 2012

Pengar, reklam och religion


Jag har tidigare skrivit om behovet av att analysera kopplingen mellan religion och ekonomi, ett område som allt för ofta negligeras i både forskning och den allmänna diskussionen om religion i samhället. Två tydliga exempel på denna koppling har nyligen belysts i media.

Det första exemplet är hämtat från Zaragoza, Spanien, och kvinnan som försökte och misslyckades att restaurera en väggmålning föreställande Jesus. Istället för att återställa den fuktskadade fresken lyckades kvinnan att förstöra bilden och skapa en bild av Jesus som mest liknande en ”hårig apa” för att använda medias språkbruk. Händelsen som blev en snackis i sociala media har nu visat sig vara en smart, om än omedveten, marknadsföringsstrategi. Kyrkan i Zaragoza har haft fler än 30000 besökare sedan händelsen och nu tar kyrkan betalt från den som vill gå in och se på väggmålningen. ”Konstnären” Cecilia Giménz har dock blivit sur eftersom hon också vill ta del av dessa intäkter! Från att ha varit ångerfylld och ledsen har både konstnären och kyrkan sett en möjlighet att tjäna pengar på det nya intresset för kyrkan.  

Det andra exemplet är hämtat från USA och portalfiguren för de anti-muslimska rörelserna Freedom Defense Initiative och Stop Islamisation of America, Pamela Geller, som nyligen har köpt anti-muslimsk reklam som skall placeras ut i New Yorks transportsystem. Geller har tidigare besökt det anti-muslimska kontrajihadistiska mötet i Stockholm och Lars Vilks har nyligen deltagit i aktiviteter i New York som har organiserats av Geller. Enligt Aftonbladet lyder de anti-muslimska reklamtexterna på följande sätt: ”I ett krig mellan vilken civiliserad man som helst och en vilde, stöd den civiliserade mannen. Stöd Israel. Besegra Jihad” samt ”Det är inte islamofobi, det är islamorealism”. Den sista texten syftar på våldsamma attacker som utförts av muslimer i västvärlden. Den ansvariga myndigheten för New Yorks transportsystem (MTA) har försökt att stoppa ”reklamen” men har inte lyckats eftersom det är en yttrandefrihetsfråga. Muslimska organisationer har dock uppmanat MTA att skänka intäkterna från reklamen till stöd för mänskliga rättigheter och de konstater uppgivet att det är lagligt att vara ”trångsynt och rasist” i USA enligt Aftonbladets rapportering. Geller tillbakavisar all kritik och menar att det är hennes rättigheter att få uttala sig som hon vill och att hon inte tar något ansvar för eventuella attacker som affischerna kan provocera fram. En argumentation som vi känner igen från de senaste dagarnas kontrovers kring filmen The Innocence of Muslims och de nya satiriska anti-muslimska teckningarna i Frankrike. 

Om vi åsidosätter innehållet i Gellers reklamkampanj (ett ämne som vi har skrivit om flera gånger tidigare) och de våldsamma reaktioner som filmen The Innocense of Muslims har skapat är det intressant att notera vilken betydelse pengar tycks ha för både stöd till och kritik av religion. Även i Sverige har organisationen Humanisterna köpt reklamplatser för att uppmana människor att tänka själva och tillslut lämna religionen bakom sig. Den som vill kan till och med göra testen ”Gud finns nog inte” på nätet. Reklam, må den vara pro-religiös eller anti-religiös, är ett tydligt exempel på religionens plats i det offentliga rummet. Diskussionerna som följde efter Gellers kampanj i New York visar också att religionskritik tangerar frågor som rör yttrandefrihet liksom frågor om hets mot folkgrupp och rätten att kunna praktisera religion. Det offentliga rummet blir på detta sätt en spelplan för olika intressen när det gäller religion och religiositet. Kanske är det så att den som har mest pengar också kommer att ta över det offentliga rummet och den publika diskussionen om religion i en snar framtid. Men hur rimmar detta faktum med att de flesta religiösa organisationer de facto inte vill framhålla och skryta om sina handlingar i den publika diskussionen? Att göra reklam för hur många hembesök och hemlösa som olika religiösa organisationer genomför och hjälper känns förmodligen främmande och långt från den dagliga praktiken för många troende. Men för att överleva i en konkurrensutsatt situation med allt fler alternativ och en krympande ekonomi tycks ekonomiska frågor bli allt viktigare för religiösa organisationer. Kanske är det så att PR-konsulter och ekonomer kommer att bli framtidens ledare inom kyrkor och andra religiösa organisationer. Och de samfund som inte vill beakta dessa frågor kommer kanske att gå en allt svårare framtid till mötes – eller vad tror ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet    

Göran Greider om religionens väsen


I dagens Dalademokraten skriver chefsredaktören Göran Greider om religionskonflikter, och mellan raderna framkommer mycket intressant bild av religion, och kanske också en form av religiositet, som jag tror är ganska typisk för det offentliga samtalet kring religion i Sverige.


Greider har till exempel svårt att acceptera en koppling mellan religion och våld. De islamister som protesterar mot The innocence of Muslims är okunniga om sin religion (de kan bara rabbla Koranen, och saknar en personlig relation till skriften) och de ultraortodoxa judar som har synpunkter på unga judiska kvinnors sätt att klä sig är nog egentligen inte särskilt ”religiösa”. 

Bakom detta ligger en speciell förståelse av religion, liberalteologisk, för att inte säga ”svensk”: Religion är en fråga om en fin, djup och framför allt personlig relation till en övermänsklig makt, en känsla, en andlig tröst och en personlig övertygelse. Religion handlar inte (kan inte handla om) om makt, våld, förtryck och politik.


Greider gör en, i mitt tycke, rimlig analys när han ser hur religiösa motsättningar kan relateras till andra former av motsättningar: politiska, ekonomiska, könsmässiga, men han antyder samtidigt att detta gör motsättningarna mindre ”religiösa”. Detta är en slutsats som jag har svårt att förlika mig med, och som bygger på en viss romantisk syn på var religion ”bör” vara, en fråga som vi religionsvetare oftast avhåller oss från att diskutera.  


Intressant är också ett lite kulturevolutionistiskt drag i artikeln. Greider menar att det vi ser runt om i världen i form av yttringar av religion i det offentliga, motsättningar, krig, hat och våldsamheter hör till en förståelse av religion som befinner sig lägre ner på utvecklingsskalan än vad västerländsk kristendom (kanske framför allt i Sverige) gör. Negativa reaktioner på den aktuella Muhammedfilmen ställs mot västerländska kristnas distanserade, smått roade, attityd till Monty Pythons Life of Brian. Det förra sättet att förhålla sig till satir förutspår han dock med tiden kommer att ersättas av det senare, även i den muslimska världen. Jag vet inte riktigt om detta är en korrekt analys. Minns Ecce Homo. Nog var det många av de kristna som engagerade sig i den debatten som inte tog Elisabeth Olssons fotografier med en road axelryckning. 

Särskilt intressant är Greiders framhävande av ateismen som religion. Här blir hans underförstådda religionsdefinition tydligt. Anledningen till att ateismen är en religion är att den gör sanningsanspråk som liknar religiösa sanningsanspråk. En sådan definition på religion blir närmast ohållbar för den skulle inbegripa en mängd olika ideologier och inte minst en stor del av det vetenskapliga samtalet. Det är mycket som blir religion, och det unika, och speciella med de former av föreställningar, handlingar och social organisation som relaterar specifikt till en övertygelse om övermänskliga, ofta osynliga, aktörer (mer eller mindre personifierade) försvinner. För mig är inte den intressanta frågan huruvida de protester, det våld och de motsättningar vi ser i dagens världen egentligen är ”religiösa”. Det intressanta är vilken roll föreställningar om till exempel en gudomlig vilja och människors uppgift att följa denna får i dessa konflikter: legitimerande, motiverande, mobiliserande, och kanske framför allt orsaksfrågan: varför dessa föreställningar kan ha och ofta har denna roll. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet. 







torsdag 20 september 2012

Inte bara fru, dessutom religiös auktoritet: Reflektioner kring det nyligen presenterade fragment där Jesus sägs ha en fru

På olika ställen döljs fortfarande mycket intressanta och outforskade evangelier i mer eller mindre fragmentariskt skick. Då papyrus är känsligt för fukt är det ofta de egyptiska översättningarna som bevarats till vår tid. Det torra klimatet i övre Egypten är oerhört värdefullt härvidlag. Efter att den egyptiska lagstiftningen ändrades i slutet av 70-talet är det mer riskabelt att sälja texter utanför Egypten. Tillgången på nya texter har minskat avsevärt. Vid min vistelse vid Yale i fjol klagade flera av forskarna där över att de nu hade svårt att få loss texter till sitt fantastiska bibliotek. Men ibland dyker texter fortfarande upp. 2006 publicerades Judasevangeliet och i november 2009 fick jag och andra forskare vid en konferens i New Orleans ta del av nya fragment till den texten som en antikhandlare hållit på. Han hade gömt dem i en portfölj som han lagt i ett lönnfack i sin Swimmingpool, men efter en domstolsförlikning delade han med sig. Den 18 september presenterade Karen L. King vid Harvard ett fragment som hon fått ta del av, även om dess ägare fortfarande inte trätt fram och det verkar fortfarande lite oklart i vilken utsträckning forskarvärlden nu kan få studera fragmentet. Där talar Jesus om sin fru vilket lett till stor uppståndelse. Se exempelvis NYT och Harvard.
 
Det är oerhört svårt att säkerställa texten via de bilder på Internet som vi för tillfället får nöja oss med, men jag har ändå dristat mig till att hastigt göra en preliminär översättning av den koptiska texten för Dagens Ekos räkning. Inom parentes har jag försökt kommentera olika översättningsmöjligheter. Så här lyder min översättning: Texten börjar i slutet av en mening med det som jag på grund av syntaxen ser som ett emfatiskt uttryck vilket kan fungera som en retorisk fråga:
 
”… var det inte min mor som gav mig livet?” Lärjungarna sade till Jesus: ”(fyra bokstäver svåra att utläsa) Maria är värdig (fyra bokstäver saknas. Kan göra att påståendet blir en fråga eller ett negativt påstående). Vi har sannolikt ett ifrågasättande av Marias värdighet som Jesus bemöter.)” Jesus sade till dem: ”hon är (Är koonstrueras ur några svårlästa bokstäver men rekonstruktionen är oerhört sannolik.) min fru (Kan översättas kvinna, men har då en mycket snarlik innebörd.). Hon har vad som krävs för att bli min lärjunge. Och låt onda människor vara uppblåsta (En möjlig alternativ konstruktion kan eventuellt vara ”Låt människor göra onda saker), men jag förblir med henne!”
Jag har modifierat en smula jämfört med den version som Ekot fick igår kväll.
Eftersom det här lilla textstycket är helt lösryckt ur sitt sammanhang måste vi för att kunna lägga fram någon rimlig tolkning konstruera en kontext, alternativet är ju att inte säga något alls vilket alla som känner mig inser är mig fjärran! J
Vi har en hel del texter där Maria Magdalena figurerar. Hon omtalas exempelvis i Maria Magdalenas Evangelium, Filips Evangelium, Den Manikeiska Psalmboken och ytterligare ett antal texter. För den som vill läsa mer om detta rekommenderar jag Antti Marjannens bok The Woman Jesus Loved som gavs ut vid Brill. Maria sätts ofta i motsatsställning till lärjungarna. Så verkar vara fallet även i vårt aktuella fragment. Här ifrågasätts om Jesus verkligen kunde tala enskilt med en kvinna och ge henne en särställning. I vår text neutraliseras problemet med Marias och Jesus nära relation genom att man hävdar att de var man och hustru. Här får vi således inblick i en del av en diskussion som vi delvis känt till, men ett nytt argument har kommit fram. Den här delen kan också sättas i samband med de diskussioner som under 200-talet börjar florera där Maria ses som prostituerad. Hennes ärbarhet stärks genom att hon är gift med Jesus. Det som jag dock spontant skulle säga om huvudpoängen i fragmentet är inte att Maria var gift med Jesus. Det är en fråga som är mer aktuell utifrån senare utveckling med celibatet. Maria framställs inte som en bra tjej som är gift med Jesus utan dessutom som en kvinna som är fullt kapabel att vara lärjunge. Termen lärjunge används här snarast som en synonym till apostel. Det är så den inre kretsen kring Jesus oftast benämns i de gnostiska evangelierna. På så vis legitimerar en grupp som sett Maria som representant för den egna gruppens andlighet sin auktoritet. Jag tolkar därför texten snarare som en legitimeringsstrategi än som ett uttalande om Jesus och Marias intimitet. Deras relation förklaras och avdramatiseras och som ärbar kvinna kan hon så träda fram som en lärjunge med stark auktoritet utifrån sin särställning gentemot Jesus. Fragmentet ger oss därför värdefulla inblickar i den diskussion som fördes någon gång under det andra och tredje århundradet. Givetvis en gissning men som jag hoppas en relativt grundad sådan.
    
Teol.dr. Jörgen Magnusson
Lektor i religionsvetenskap, Institutionen för humaniora vid Mittuniversitetet
För mer om detta ämne och andra ämnen om olika tidiga kristendoms- och judendomsriktningar se www.jorgenmagnusson.com

Turnéföreläsning pågår om den arabiska våren


 
Yasin Ahmed på Sensus studieförbund har arrangerat en föreläsningsturné med fyra ungdomar från Egypten och Tunisien som talade om sina erfarenheter på Södertörns högskola som första stopp 19/9. Yasin Ahmed berättar att det här är ett försök att ge ett insiderperspektiv på situationen i Mellanöstern och låta ungdomar inspirera andra genom sina erfarenheter. Ungdomarna hade alla deltagit på olika vis i revolutionerna och arbetar nu på olika sätt för demokratiutvecklingen, bland annat som journalister och volontärer i olika NGO:s. En av ungdomarna är kolumnist i Open Democracy. En annan jobbar för UNICEF och uppmärksammar ett citat från John F. Kennedy för att beskriva sitautionen: “Those who make peaceful revolution impossible will make violent revolution inevitable.”

Den rädsla som många upplevt före revolutionerna, där de inte vågade prata om politik offentligt beskrevs och den självklarhet idag med vilken man kan prata politik med vem som helst på minibussar. Två unga kvinnor från Egypten berättade om sina erfarenheter och förhoppningar inför framtiden som bland annat rörde ökat kvinnligt deltagande, där Egypten ligger långt efter Tunisien. Bland annat menade de att det var en lång tradition av salafitiska influenser som påverkat egyptiernas sätt att se på kvinnors deltagande politiskt, liksom att det funnits, och finns, många andra socioekonomiska problem som varit angelägna, och då har det politiska deltagandet hamnat på efterkälken. Men med sådana ungdomar som dessa kan det nog ändra sig! De berättade också efter föreläsningen om en grupp unga män i Kairo som aktivt gått ut för att stödja kvinnor som ofta utsätts för sexuella trakasserier, så den yngre generationen verkar ha hopp om framtiden och kampvilja för att göra samhället bättre för alla.

En fråga som kom upp på seminariet var hur det kommer sig att många svenska ungdomar inte är så engagerade politiskt. Jag var också själv lite sur för att bara tre studenter hade kommit till föreläsningen, vilket var bakgrunden till min fråga. Yasin Ahmed nämner att många ungdomar är aktiva i Mellanöstern för att nå förändring. Många svenska ungdomar har inte den motivationen och inte samma behov. Den här typen av seminarier är därför ett bra sätt att lära sig från varandra om man vill engagera sig mer. En i publiken nämnde att många europeiska ungdomar är politiserade men att det inte är så hög aktivism i Sverige. Kanske för att vi har det så pass bra menade en annan åhörare, och att många är lite likgiltiga inför de som de inte känner personligen, men att det i och för sig inte måste betyda att de är ointresserade. En av ungdomarna som föreläste menade att folk bryr sig främst om sina egna lokala angelägenheter – att folk är engagerade men i andra saker, som berör dem själva mer, i deras vardagsliv.

Yasin Ahmed avslutade med att säga att det han saknar i svensk media är inslag som rör hoppet för demokrati. Den ”arabiska våren” är en stor vinst för demokrati över hela världen menar han – när det är folket själva som tar initiativ ger det hopp och inspiration till andra människor som kämpar mot orättvisor.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

onsdag 19 september 2012

Jörgen Magnusson föreläser om papyrus fragmentet som nämner Jesus fru


Idag har vi kunnat läsa i såväl DN som SvD och flera andra tidningar om en hittills okänd papyrus bit som hittats. Texten är på koptiska och omnämner enligt rapporterna "jesus fru".
Jörgen Magnusson, religionshistoriker och expert på koptiska, gnosticism och antikens religioner har under dagen gjort en egen översättning av fragmentet och kommenterar i en rykande färsk föreläsning det nyligen presenterade fyndet. Ni hittar hans föreläsning via hans hemsida: Jörgen Magnussons hemsida. Du hittar föreläsningen genom att först klicka på översta länken till vänster under nyheter och sedan skrolla längst ner. 

I morgon kommer Jörgen att göra ett inlägg här på bloggen! 

Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap, Södertörns högskola.

’Pluropas’ religiösa framtid



Lars Linder uppmärksammar i DN statsvetaren Eric Kaufmanns artikel i Axess (6/12) som pekar på att muslimerna i Europa aldrig lär uppgå till mer än 20 %. Under rubriken ”I ’Pluropa’ 2050 är nästan alla religiösa” beskriver Linder högerextremisternas hotbild om ett Euroabien, där sharialagar råder och muslimerna tar över. Han hänvisar till  Kaufmanns artikel som menar att migration förvisso kommer att rita om den europeiska kartan, men snarast genom att andra människor flyttar in med olika religiösa traditioner med sig (alltså inte bara muslimer) och de fyller upp ett åldrande, rikt och sekulärt Europa. Dessa immigranter menar Kaufmann slår vakt om sina traditioner även i andra och trejde generationen för att värna om sin identitet i en ”kulturell försvarsstrategi”.

I detta framtida ”Pluropa” siar Kaufmann att majoriteten av befolkningen kommer att bekänna sig till en rad brokiga religioner. Sekulariseringen som många tar för självklar är inte så given om man ser närmre på den heller. I London sjunker inte längre antalet kyrkobesökare. I Paris har antalet troende åttadubblats sedan 1960-talet. Det här förväntas få följder i form av en utbredd konservativ familjemoral och tydligare linjer för vad som är hädelse. Det är en utveckling som går stick i stäv med vad sekulära liberaler och socialister önskar sig och de verkar inte bli starkare heller om man får tro Kaufmann. Men, samtidigt menar Kaufmann att med tiden, då den globala utjämningen väl ägt rum, kommer sekulariseringen segra, om si så där två århundraden. Då, menar Kaufmann, att sekularisterna kommer att ha besegrat alla - utom fundamentalisterna...

Det vore onekligen intressant att få en religionssociologisk kommentar på Kaufmanns teser!

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola