lördag 20 oktober 2012

Panelsamtal om religionskunskap


I förra veckan organiserade den religionspedagogiska föreningen KERUB ett panelsamtal med imam Mohammad Muslim Eneborg, rabbin Peter Borenstein och prästen Sara Blom i Göteborg om de nya ämnes- och läroplanerna om skolämnet religionskunskap. I läroplanen för grundskolan, förskolan och fritidshem kan man bland annat läsa: 

Undervisningen i ämnet religionskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper om religioner och andra livsåskådningar i det egna samhället och på andra håll i världen. Genom undervisningen ska eleverna bli uppmärksamma på hur människor inom olika religiösa traditioner lever med, och uttrycker, sin religion och tro på loka sätt. Undervisningen ska allsidigt belysa vilken roll religioner kan spela i samhället, både i fredssträvanden och konflikter, för att främja social sammanhållning och som orsak till segregation.

Samtalet inleds med att de tre deltagarna fick kommentera och ge sin övergripande syn på de nya läroplanerna. Med vissa mindre variationer vara Borenstein, Muslim och Blom relativt nöjda med de nya texterna, men de uttryckte också en viss oro för att läroplanerna och det centrala innehållet i religionskunskapsämnet var något överambitiöst samtidigt som det fanns en ganska otydlig progression från grundskolan till gymnasiet. Muslim betonade till exempel att gymnasiet ger ett intryck av att framför allt vara en tid då studenterna framför allt skall lära sig att inte glömma det som de har lärt sig i grundskolan.  
Borenstein, Muslim och Blom

Den främsta skillnaden mellan de tre deltagarna kom framför allt att handla om deras olika syn på pedagogik. Skall ämnet vara fokuserat på fakta eller är syftet att vara problemorienterat och skapa förutsättningar för studenterna att lära sig att förhålla sig till sin egen eventuella religiositet och andra människors övertygelser? På denna punkt tycks skillnaderna inte i någon större utsträckning vara relaterade till specifika religiösa traditioner utan till individuella skillnader. Alla som har undervisat vet att det är nödvändigt att göra val och i samtalet mellan de tre deltagarna manifesterades dessa skillnader på ett tydligt sätt. Borenstein ville se mer av fakta och Blom och Muslim förespråkade ett mer problembaserat synsätt. Blom reagerade också på läroplanens beskrivning av och åtskillnad mellan "kristendomen och andra världsreligioner". Vem är det som har tolkningsföreträde att definiera och vilken tolkning är det som avses när man skriver kristendomen i bestämdform singularis, menade hon.

Överlag var deltagarna positiva till läroplanstexterna, men det fanns en viss skepsis mot att texterna allt för starkt betonade historiska dimensioner. Detta faktum kan innebära att religion framställs som något dött och på grund av detta riskerar ämnet att inte förbereda studenterna för att möta och förhålla sig till människor som faktiskt har en religion/livsåskådning i dagens samhälle. Samtidigt som Muslim och Blom var skeptiska till att en religiöstradition kan framställas på ett objektivt sätt är det viktigt att studenter också får ta del av inifrån perspektiv. Även dåliga studiebesök kan vara en pedagogisk resurs menar Muslim och Blom.
Muslim och Borenstein var positiva till att den nya läroplanen framhåller kristna traditioners plats i det svenska samhällets historia och den svenska kulturen. Muslim är speciellt positiv till att de förkristna traditionerna i form av fornskandinavisk och samisk religion också lyfts fram i styrdokumenten. Samtidigt är religionsämnets viktigaste funktion att "ge eleverna möjligheter att förhålla sig till andras och sin egen religiositet och att de vågar prata om religion" enligt Muslim.

Samtaget visade samtalet och den efterföljande diskussionen på svårigheterna att skriva kursplaner i ämnet religionskunskap. Olika synsätt och positioner i frågan tycks framför allt handla om olika synsätt på pedagogik och didaktik snare än tillhörigheten till en viss religiös tradition. Vem är det som har tolkningsföreträdet och vem kan representera vem och vad skall man välja och välja bort är ständigt återkommande utmaningar för den som undervisar i religionskunskap/religionsvetenskap. Tydliga kursplaner, transparanta betygskriterier och väldefinierade kunskapsmål i all ära, men i slutänden tycks innehållets och ämnets utformning i hög utsträckning handla om enskilda lärares val och studenters intressen vara avgörande.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

fredag 19 oktober 2012

Kaddish på motorcykel


På tåget till jobbet i morse började jag läsa Leif Zerns nyutkomna Kaddish på motorcykel. Redan fem sidor in fick jag lust att skolka och sitta kvar och läsa på pendeltåget hela dagen (vilket jag inte gjorde, lönekontoret, jag skriver detta på lunchen). I bokens inledning är det sommar, familjen Zern befinner sig på landet där en bastu står halvfärdig och trädgården ska tas om hand.

Men. Farmor har också dött. Och som praktiserande ortodox jude ska Leifs pappa läsa kaddish-bönen över sin mor ”två gånger om dagen i elva månader.” Vad ska han göra? Stanna i staden för att förrätta bönerna och därmed offra semestern med familjen – eller strunta i sina religiösa plikter och stanna i sommarstugan?

Lösningen uppenbarade sig i form av en ”ljusgrön BSA Bantam med en effekt på 4, 5 hästkrafter och en toppfart på 85 km i timmen.” Motorcykeln gjorde hela skillnaden mellan antingen eller och både och.

Leif Zerns pappas BSA Bantam och resorna mellan sommarstugan och synagogan på St Paulsgatan i Stockholm är ett bra exempel på hur tradition och modernitet ofta samexisterar och kan vara varandras förutsättningar. Motorcykeln möjliggör pappans urbana ortodoxi, liksom den traditionsbundna bönen blir en förutsättning för att motorcykeln ska stå parkerad i skuggan under den stora granen på landet.

Jag ser fram emot att få läsa klart i helgen och se hur det går. Kanske återkommer.
Läs recensioner (Exp, DN, SvD, SR, TK)

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

torsdag 18 oktober 2012

Ricky Gervais och den naturliga teologin

Här om dagen la den brittiske komikern (och religionskritikern) Ricky Gervais ut följande tweet på twitter:

Dear Religion,
This week I safely dropped a man from space while you shot a child in the head for wanting to go to school.
Yours, Science

Sedan dess har texten delats på twitter spridits på andra fora på internet. Inlägget syftar givetvis på Felix Baumgartners rekordhöga fallskärmshopp och taliban-attacken på den pakistanska flickan Malala Yousufzai.

Det är svårt att inte imponeras av den retoriska skickligheten och den sarkastiska skärpan i formuleringen. Ricky Gervais har en träffsäkerhet som gör att han väl förtjänar sin plats som en fixstjärna på den samtida humorhimlen. Samtidigt är formuleringen och dess popularitet talande för mycket av den religionsdiskussion som pågår i offentligheten på sistone. Man får förmoda att de som gilla-markerat eller delat tweeten på något vis känner igen sig i och delar den uppfattning som den ger uttryck för: att det pågår en kamp i vårt globala samhälle, en kamp där en förnuftsbaserad och med mänskliga rättigheter och liberala värderingar kompatibel naturvetenskap står mot en människofientlig, förtryckande, irrationell och på felaktiga antaganden grundad religion.

Givetvis finns det många exempel på hur religiöst motiverade tankar och handlingar motverkar mänskliga rättigheter. Mordförsöket på Malala Yousufzai är bara ett av många exempel på detta. Om vi studerar ett bredare empiriskt material visar det sig dock att vare sig kategorin Religion (om vi med detta menar något i stil med aspekter av mänsklig kultur som handlar om värderingar, tro och handlingar kopplade till föreställda övernaturliga makter) eller kategorin naturvetenskap (om vi med detta menar något i stil med empirisk, evidensbaserad och falsifierbar kunskapsproduktion) har en självklar koppling till vare sig brott mot eller kamp för mänskliga rättigheter. Istället har både religion och naturvetenskap används i båda riktningarna.

Från olika religiösa förespråkare presenteras ofta religion (åtminstone den man själv tillhör) som en sorts moralisk garant i samhället. Utan en tro på absoluta värden som ligger bortom det vi människor konstruerar, menar man, finns det inget som garanterar att människovärdet upprätthålls och respekteras. Muslimska reformtänkare och islamister anförde ofta den typen av argument i sin kritik av kolonialismen och europeisk exploatering av muslimska länder under 1900-talet. Sekulär liberalism och demokrati, menade man, garanterar inte ett rättfärdigt agerande eftersom demokratiska och liberala stater begår övergrepp och motverkar demokratisk utveckling i andra länder. Många kristna som levde under kommunistiskt förtryck i den forna Sovjetunionen förde ett liknande resonemang mot den explicit religionskritiska och ateistiska staten. Samma islamister och ryska kristna har sedan, i situationer där de haft makten, bidragit till övergrepp på andra grupper. Islamister i Mellanöstern har många brott mot mänskliga rättigheter på sitt samvete och den ryskortodoxa patriarken deklamerade på 90-talet att Rysslands övergreppsfyllda krig i Tjetjenien var ett rättfärdigt sådant.

Medan religion och vetenskap uppenbarligen utgör varandras motsatser i vissa frågor – så som tillexempel frågan om det är kreationism eller evolutionslära som skall undervisas om i skolan – kan de inte på en generell nivå kopplas till en viss uppsättning värderingar.

Om man nu dessutom tänker sig att naturvetenskap bör vara ickenormativ och empirisk så bör det väl inte heller inte finnas någon koppling mellan etiska hänsyn och naturvetenskapliga slutsatser. Naturvetenskapen bör framföra vad som är sant i enlighet med det den funnit i sina evidensbaserade undersökningar, inte vad som är rätt i moraliskt hänseende. Det är ju på empiriska och inte på moraliska eller ideologiska grunder som den bör dra slutsatser om hur världen fungerar. Kategorierna religion och naturvetenskap är därför svåra att jämföra rakt av. En del av religion går ut på att förklara hur världen är uppbyggd, medan en annan del handlar om hur det är moraliskt rätt att leva. Naturvetenskapen däremot är ickenormativ och motsvarar därför bara den första av dessa delar.

Därför, skulle man kunna hävda, blir det skevt att framställa naturvetenskap som motsatsen till (o)moral-aspekten av religion på det sätt som Gervais gör i sin tweet. Det blir lite som att jämför äpplen och päron. Ett rimligare motsatspar vore till exempel humanistisk etik mot religiös etik, eller vetenskaplig kunskap om naturen och dess mätbara framgångar mot trosbaserade idéer om naturen och deras mätbara framgångar.

Det kan ju förvisso vara så att Ricky Gervais, och andra som delar hans position, tänker sig att det goda är av naturen givet. Alltså att humanistiska värden, jämställdhet och liberalism inte är mänskliga ideologiska konstruktioner, utan att de faktiskt är hållningar som grundar sig på naturvetenskapliga fynd och som därmed är mer kompatibla med naturvetenskap än religiöst motiverade värden. En sådan position verkar förutsätta att det rätta och det sanna är sammankopplade och av varandra beroende storheter. Detta är förvisso inte en okänd tanke i idéhistorien. Tvärt om var den tillexempel grundläggande för den så kallade naturliga teologin som länge var dominerande i det europeiska kristna tänkandet. Idén finns också inom islam. I dessa teologiska traditioner grundade sig idén om samhörigheten mellan det rätta och det sanna på en idealistisk och religiös förståelse av verkligheten som en på alla nivåer koherent skapelse skapad av en moraliskt högtstående gud. Som teori om verkligheten är dock denna position knappast vare sig evidensbaserad eller empirisk och det vore därför intressant om den omhuldades av religionskritiska vetenskapsivrare.

Det vore intressant med en diskussion om de vetenskapsteoretiska bevekelsegrunderna för en ateistisk sammankoppling av det sanna och det rätta. Men en sådan hade förstås inte blivit en lika rolig tweet.

David Thurfjell, religionshistoriker

Mångreligiös solidaritetsmanifestation för bangladeshiska buddhister

-->
På söndag, den 21 oktober, äger en demonstration rum på Medborgarplatsen i Stockholm kl 13-16. Syftet är att uppmärksamma hur olika religiösa minoriteter i Bangladesh utsätts för förtryck och förföljelse, och visa solidaritet med de buddhistiska bangladeshier som fick sina hem, tempel och pagoder nedbrända i slutet av september.

En av talarna på söndag är chefsmunken för den srilankesisk-buddhistiska viharan (templet) i Stockholm, Bhante Dhammaratana, som kommer att hålla ett anförande som representant för Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd.  Bland initiativtagarna till manifestationen återfinns föreningen BHBCUC, Bangladesh Hindu, Buddhist, Christian Unity Council, en internationell förening som består av olika minoriteter som migrerat från Bangladesh, samt föreningarna FSB, Forum för sekulär Bangladesh, och SUDA, Sveriges unga dharmis och ashvaner (zoroastrier).

Syftet med manifestationen är att visa på det förtryck som olika minoritetsbefolkningar samt minoritetsreligioner utsätts för av muslimer.

Bangladesh är ett av världens fattigaste och mest tättbefolkade länder (1099 invånare per kvadratkilometer). En tredjedel av befolkningen anses vara undernärd, och det råder brist på hälso- och sjukvård. Landet är flackt, med många floder och deltan, och en överexploatering av naturresurserna har medfört att landet är extra utsatt för naturkatastrofer när monsunregnen, cykloner och flodvågor sveper in från Bengaliska viken.

Merparten av befolkningen är bengaler, och av dessa utgörs cirka 85 procent av muslimer, de flesta sunniter. Cirka 13 procent av befolkningen är hinduer, och utöver dessa finns även kristna och buddhistiska minoriteter. Cirka två procent av befolkningen består av olika stamfolk, bland annat med tibetansk-burmanskt ursprung som lever i Chittagong Hill Tracts i sydöstra delen av landet. Flertalet av dessa stamfolk är buddhister, tillhörande theravada-traditionen, som är centrerade kring staden Chittagong och Chittagong Hill Tracts i sydöstra Bangladesh.

På grund av landets stora befolkning har myndigheterna uppmanat bengaler att bosätta sig i bergsområden, vilket har medfört att flera stamfolk har fördrivits från sina byar, och att tiotusentals flytt till Indien och lever i flyktingläger där.

Bangladesh var tidigare en del av Indien, men när Indien fick sin självständighet 1947 upptogs Bangladesg som en del i Väst och östpakistan. Därfter blev Bangaldesh självständigt 1971. Länge hade man en sekulär lagstiftning, men 1988 blev islam statsreligion. Grundlagen garanterar visserligen religionsfrihet, men muslimska fundamentalister har på senare år vunnit mark och trakasserar emellanåt hinduer, shia-muslimer, och andra grupper som man anser hädar mot sunniislam.

Det är inte bara i Bangladesh som det råder spänningar mellan muslimer och buddhister. I grannlandet Burma bröt tidigare i år våldsamma konflikter ut mellan buddhister och muslimer i västra Burma, med följd att muslimer flydde över gränsen till Bangladesh (det har varit svårt att uppskatta antalet flyktingar, och siffror mellan 29 000 och 300 000 har nämnts).

I slutet av september, 29-30 september, brände bangladeshiska muslimer ned tio buddhistiska tempel, pagoder och hundratals buddhistiska hem i distriket Cox’s Bazaar, nära Chittagong, i sydöstra Bangladesh. Trakasserierna ska ha utlösts av att muslimer blev triggade av ett foto av en delvis bränd Koran, publicerat på Facebook. Enligt mediauppgifter ska en buddhistisk pojke från området ska ha taggats i fotot, men inte själv tagit fotot eller lagt upp det själv på sin Facebook-sida.

Det finns ytterst få studier gjorda på buddhism i Bangladesh, men för den som är intresserad av ämnet hänvisas till Eva Rosén Hockersmits avhandling, Buddhismen i Bangladesh – studiet av en minoritetsreligion, Uppsala Universitet, 1985.

Källor: Nationalencyklopedien, Utrikespolitiska institutet, SIDA.

Katarina Plank
FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet

onsdag 17 oktober 2012

BBC:s religionsbevakning granskas


Tidningen Dagen rapporterar att det engelska medieföretaget BBC har fått kritik för sin bevakning av frågor som rör religion och immigration. Enligt missnöjda röster har BBC brustit i sin bevakning och företaget anklagas för att inte vara opartiska i sina beskrivningar. Dagen har tidigare rapporterat att radioprofilen Roger Bolton, journalist på radioprogrammet Sunday, anser att BBC präglas av "liberala skeptiska humanister" som "skrattar åt kristna, men som är rädda för att skämta om islam". Kritikerna menar också att BBC präglas av vänsteråsikter och att man väljer extrema exempel när kristendomen diskuteras. Istället för att försöka förstå kristna ståndpunkter bidrar BBC, enligt kritikerna, till att förlöjliga och exotisera kristna traditioner. Medan det är okej att skämta om kristna är det inte möjligt att skämta på samma sätt när det gäller andra traditioner.

Vad den externa granskningskommittén kommer att få fram i sin utredning återstår att se. Men det är intressant att notera att vissa kristna också har framfört liknande kritik mot SR:s livsåskådningsprogram Människor och tro. Även SR har anklagats för att ge allt för stort utrymme åt islam och muslimer och att behandla kristendom som något exotiskt och främmande. Men vad som avses med en objektiv bevakning av frågor som handlar om religion och livsåskådningar är uppenbarligen ett känsligt ämne för många människor i både Sverige och Storbritannien. För personer som exempelvis har en anti-muslimsk uppfattning kan en beskrivning av muslimer som accepterar och bejakar demokrati och alla människors lika värde uppfattas som en ensidig och allt för islamvänlig rapportering. På samma sätt kan muslimer uppfatta ett reportage som framhåller att vissa muslimer kan tolka islam på ett sätt så att religionen legitimerar våld och terror som allt för ensidigt och negativt. Vad som är en objektiv beskrivning av till exempel islam och muslimer kan därför variera beroende på vems utgångspunkt som beaktas. 

På samma gång som diskussionen om religion tar ett allt större utrymme i det mediala flödet och i det offentliga samtalet är det uppenbart att journalister som rapporterar om religion löper en allt större risk att få kritik av både troende och personer som är kritisk mot vissa eller alla former av religion. Samtidigt är det tydligt att religionsjournalistiken har en viktig samhällelig funktion att fylla och behov av akademiska och sakliga analyser av religion i vårt samhälle är stort. Men den kritiska diskussionen rörande BBC och SR visar på ett tydligt sätt att religionsjournalister har ett mycket svårt uppdrag.  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

tisdag 16 oktober 2012

Ras och religion


I dagarna har Mångkulturellt centrum i Fittja stått som värdar för en konferens om det multirasiala samhället. Temat är ras och vithet i det samtida Sverige och syftet har varit att belysa diskrepansen mellan en antirasistisk självbild och ett samhälle med ökad segregation, systematisk diskriminering och med rasstereotyper av olika slag inom kulturvärlden och medierna. Konferensen anknyter tydligt till de många diskussioner om rasism som tagit plats i kölvattnet efter tårt- och Tintinskandaler under det gångna året. Det faktum att mångkulturellt centrum väljer ordet ”multirasial” indikerar möjligtvis en intressant förskjutning i de svenska diskussionerna kring dessa frågor.

Rasbegreppet är som bekant mycket kontroversiellt. Som vetenskaplig kategoriseringsprincip för olika grupper av människor fungerar inte ras som en hållbar analytisk kategori och skall det tillämpas konkret i samhället (till exempel i mångfaldsarbete) stöter man ovillkorligen på en massa problem, för var skall man dra gränsen? I Sverige har det därför gjorts försök att få bort rasbegreppet både från akademiska diskussioner och från lagstiftningen. I lagstiftningsfrågor har dock detta arbete försvårats av att EU-lagstiftningen använder ras som juridisk kategori.

Samtidigt är de andra begrepp som fått ersätta rasbegreppet – till exempel kultur (som i mångkulturellt centrum) eller etnicitet – även de djupt problematiska. Detta bland annat för att de lätt kommer att användas på ett sätt som inte nämnvärt skiljer sig från det sätt det övergivna rasbegreppet användes. De rymmer också element av subjektivitet som gör dem juridiskt svårhanterliga.

Frågan är nu om de diskussioner som förts och multikulturellt centrums konferens indikerar att "ras" är på väg tillbaka som analytisk kategori i den svenska debatten om dessa frågor. Det skulle i så fall kunna ses som en amerikanisering av debatten. I Förenta staterna används ju som bekant ordet ”ras” med självklarhet i det offentliga samtalet och i många människors självförståelse. Det är inte svårt att spåra rasistiska tendenser i det sätt på vilket detta görs. Att till exempel Barack Obama med självklarhet betecknas som ”African American” trots att hans mor är ”Caucasian” avslöjar skevheten i denna typ av kategorisering.

I en nyutkommen bok diskuterar de amerikanska forskarna Edward Blum och Paul Harvey ras och religion i relation till det annalkande amerikanska presidentvalet. Enligt Blum och Harvey finns det en ”sakralisering av vithet” kopplad till det amerikanska nationsbygget. Under 1900-talet exploderade, menar de, bilden av Kristus som en man med accentuerade vita drag. I deras bok, som heter just ”The color of Christ: The son of God and the saga of race in America”, analyserar de hur denna bild av Kristus som vit är sammanvävd med en rasistisk struktur i det amerikanska samhället. I ett rundabordsamtal återgivet i Religion Dispatches magazine betonar de hur denna koppling mellan ras och religion märks i presidentvalskampanjerna och i de kontroverser som omgivit Barack Obama och Mitt Romney: Obamas relation med den kontroversielle pastorn Jeremiah Wright, som bland annat talat om Jesus som svart; Mitt Romneys mormonkyrkas påfallande vita Jesus-porträtt och de religiösa undertonerna i kritiken mot Obama ser de som indikatorer på detta.

Människor föreställer sig sina hjältar och gudar på sätt som kopplar dessa till dem själva. En av de mest väletablerade religionshistoriska sätten att förstå gudagestalter (som kristendomens Jesus) är som projektioner av den egna gruppidentiteten. När människor samlas för att dyrka sin gud, dyrkar och sakraliserar de i själva verket sin egen gemenskap. Det är därför inte konstigt att Jesus bland de flesta kristna porträtteras på ett sätt som möjliggör identifikation – Jesus ser ut som en dalmas på dalakyrkornas väggmålningar och som en etiopier i Etiopien. I linje med detta är det heller inte märkligt att vita konstnärer som den svensk- och finskättade amerikanen Warner Sallman porträtterade Jesus som en blond nordbo.

Samtidigt är religiösa bildvärldar inte politiskt oskyldiga och i ett samhälle där människor under- och överordnas baserat på deras föreställda ”ras”-tillhörighet blir oundvikligen också raskategoriserade bilder av Gud en del i de strukturer som upprätthåller rasismen och ger den legitimitet. Enligt Paul Harvey lär Martin Luther King en gång ha blivit frågad om vilken ras Jesus tillhörde. King ska då ha svarat att ”Jesus inte är mindre betydelsefull för att han var vit”. Ett svar som avslöjar hur de vita överordnades självreflekterande bild av Gud blir definierande också för de som förtrycks av den.

David Thurfjell, religionshistoriker

Konst och religion, igen

Som berörts i tidigare inlägg om Lars Vilks pågående konstprojekt kring islam och islamkritik menar konstnären att inte bara allt han gör – från rondellhundsteckningen till deltagande i islamofobiska konferenser – ska förstås som konst, utan att även andras reaktioner är en del av konstverket.

På senare år har vi sett flera projekt som problematiserat begreppet konst, samtidigt som de utmanat sociala konventioner och svensk lagstiftning. Som exempel kan nämnas Anna Odells ”Okänd, kvinna 2009-349701” från 2009 eller Karl Fredrik Mattsons falska mynt med texten ”Vår horkarl till kung” från tidigare i år. Att på detta sätt samtidigt experimentera med konstbegreppet och lagen medför naturligtvis risker. De egna verken kan användas på sätt som konstnärerna själva kanske inte hade föreställt sig. Det har Lars Vilks nu fått erfara då ett konstnärkollektiv monterat en högtalare som förmedlar det muslimska böneutropet på hans installation Nimis i naturreservatet Kullavik i Halland. Detta kan förstås som en kommentar till Vilks upplevda islamkritik, och som ett bidrag till debatten om rätten att förmedla böneutrop i svenska moskéer.

Konst, religion, yttrandefrihetslagstiftning och rätten till det offentliga rummet i (o)salig blandning alltså. Igen.

Medan Vilks kritiker menar att han gömmer sig bakom begreppet konst för att kunna bedriva en fördomsfull religionskritik eller för att ta sig friheter i relation till svensk lagstiftning, menar religionskritiker att religiösa gömmer sig bakom begreppet religion för att göra samma sak. Böneutrop betraktas som ett intrång i det gemensamma offentliga rummet, manlig omskärelse som ett brott mot barnkonventionen.

Varför, frågar sig religionskritiker, ska något som kallas ”religion” värderas högre och få kringgå viss lagstiftning än annat?

I vad som förståtts som ett experiment – eller kanske som konst? – i linje med dessa tankebanor bildade filosofistudenten och piratpartisten Isak Gerson år 2010 det missionerande kopimismsamfundet som menar att kopimism är en religion vars trossats är att kopiering och spridande av information ska betraktas som ett sakrament. I december 2011 gav kammarkollegiet kopimisterna rätt att registrera sig som trossamfund och alltså få någon sorts juridisk status som religion. På Svenska Dagbladets ledarblogg avfärdade man kopimismen som en ploj och menade att de härigenom endast eftersträvade att få fildela i skydd av religionsfrihetslagstiftningen.

Alla dessa uttryck kan förstås som bidrag i en pågående diskussion om rätten att definiera gemensamma och mångtydiga begrepp och fenomen som ”konst” och ”religion” och vilken plats eller eventuell särställning dessa ska ha i samhället och inför gemensamma lagar. I en ledare i dagens DN, som Susanne Olsson kommenterar här nedan, skriver Erik Helmerson om religions närvaro i samhället och hur denna aktualiserar diskussioner om religionsfrihetslagstiftningen.

Såväl Vilks konst som kopimisternas religion är exempel på detta.

Till grund för dessa diskussioner ligger viktiga frågor om hur vi ska dela på det gemensamma, och samtidigt förhålla oss till enskilda gruppers särintressen i samhället. En sådan diskussion är alltid nödvändig. Inte minst då många känner osäkerhet inför pågående samhällsförändringar.

Kanske kan just konst och litteratur – som gränsöverskridande reflexiva verksamheter – visa sig vara effektiva arenor för sådana diskussioner?

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet