söndag 25 november 2012

Självimmolationerna i Tibet ökar

Den senaste månaden har självbränningarna i Tibet eskalerat.  Sedan mars 2011 har 80 tibetaner låtit bränna sig själva, och en fjärdedel av dessa har skett den senaste månaden. 

Den tibetanska exilregeringen är djupt bekymrad över utvecklingen, liksom FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay som den andre november uttalade att hon är starkt bekymrad över upprepade rapporter om att grundläggande mänskliga rättigheter, som att fritt kunna uttrycka sig och utöva sin religion, inte respekteras i Tibet. Hon uppmanade kinesiska myndigheter att angripa de missförhållanden som under lång tid bidragit till ”en alarmerande eskalering av desperata protester, inklusive självimmolationer”. 

Självimmolation som en politisk protesthandling är en ny företeelse i Tibet, och har inte förekommit inne i landet före år 2009. Fram till i somras var de flesta självimmolatörer har unga munkar (eller tidigare munkar) i sena tonåren eller tidiga 20-årsåldern som har haft kopplingar till Kirti monastery i Ngaba, i nordvästra Sihuan-provinsen. Utöver dessa unga män har även nunnor låtit bränna sig själva, och nu sprider sig självbränningarna även bland lekmän och lekkvinnor. Enligt International Campaign for Tibet har sammanlagt 77 män och 11 kvinnor låtit bränna sig själva sedan 2009. 

Enligt Robert Barnett, forskare med inriktning på moderna Tibet vid Colombia University, har självbränningarna gått in i en tredje fas. Den första fasen (2009-2001) var koncentrerad till den monastiska miljön och en direkt reaktion på kinesiska säkerhetstjänstens attacker mot klostren. Den andra fasen, som tog sin början vid nyåret 2012, innebar att protesterna spred sig både geografiskt och utanför klostermiljön, vilket medförde att vanliga människor också började antända sig själva. Den tredje fasen, som han menar kan märkas med början i oktober i år, låter allt fler bränna sig och att handlingarna sker mer samordnat. (Barnett intervjuas i papperupplagan av Göteborgs-Posten den 23 november.)
Tibets politiska nutidshistoria har medverkat till att tibetaner tar till detta extraordinära politiska offer – hittills har självimmolationerna utförts inte så mycket för att vädja till kinesiska myndigheter att ändra sin policy i Tibetfrågan, som för att inspirera tibetanerna att fortsätta sin nationalistiska kamp. Detta kan nu vara på väg att ändras, enligt Barnett.

Merparten av själv-immolationerna som inträffade 2011 och 2012 har ägt rum i södra Amdo och norra Kham-regionerna i östra Tibet, ett område som ligger på båda sidor av Sichuan-Qinghai gränsen. Det är ett område som de senaste tio åren har präglats av omflyttningsprogram, där kinesiska myndigheter tvingar nomader att bosätta sig i småstäder – och med detta följer utredd arbetslöshet och sociala problem. Detta kan vara en bidragande orsak som förklarar varför så många unga monaster har låtit självbränna sig i dessa områden. Att så många självimmolationer ägt rum tyder på att tibetaner införlivat föreställningen om självoffer i den nationalistiska kampen om ett fritt Tibet. Det saknas ord på tibetanska som uttrycker ett offer av den egna kroppen i politiska syften och tibetaner söker därför efter nya sätt att kunna infoga politiska betydelser till existerande termer

Det är svårt att utläsa vilka de enskilda motiven för självimmolationerna kan ha varit, då få av de tibetaner som sätter eld på sig själva lämnar efter sig ett meddelande, men det är påtagligt att självimmolationer blir till ett kommunikativt redskap i en repressiv miljö där individen har få uttrycksmöjligheter. Detta särskiljer emellertid de tibetanska själv-immolationerna från merparten av andra självimmolationer, som oftast äger rum i politiska miljöer som är demokratiska och där självoffret har en större möjlighet att få en politisk verkan. De tibetanska självimmolationerna kan därför hittills främst förstås som ett kommunikationsmedel riktat till andra tibetaner för att inspirera dem i fortsatt nationalistisk kamp, än vad det är riktat till de kinesiska myndigheterna. Det tycks emellertid som detta är på väg att förändras när självbränningarna nu tilltar i omfattning och går in i en ny fas.

Katarina Plank
FD i religionshistoria, Göteborgs universitet

lördag 24 november 2012

Känd bloggare tipsar om anti-semitisk litteratur


Bloggaren och programledaren Gina Dirawi har fått ta emot kraftigt kritik efter att ha publicerat ett kontroversiellt litteraturtips på sin blogg. Aftonbladet och andra media (bland annat DN och Expressen) rapporterar att Dirawi har lagt ut ett lästips till den anti-semitiske författaren Lasse Wilhelmssons bok "Är världen upp och ner". I en kort intervju med Aftonbladet berättar Jonathan Leman från Expo att:
 
"Han [Wilhelmsson] ifrågasätter Förintelsen och menar att det var judarna som förklarade krig mot Tyskland. Och ifrågasätter folkmordet och talar om en judisk världskonspiration. Han har i allt väsentligt samma propaganda som finns i nazistiska grupperingar..."

Enligt Leman på Expo är det speciellt oansvarigt och problematiskt att en bloggerska som Dirawi väljer att lägga ut ett lästips som kan knytas till anti-semitiska uppfattningar eftersom hon är en välkänd och uppskattad person som många personer följer via sociala medier. Dirawi är också aktuell som programledare för melodifestivalen och musikhjälpen. Dirawi har i efterhand lagt ut en ursäkt på sin blogg där hon beklagar lästipset. Den 23 november skriver hon på sin blogg:

Rakt på sak, angående bilden på boken av Lasse Wilhelmsson som jag la upp igår. Såhär enkel och dum är den historien. Jag hade varit ute för ca 1-2 år sen på nån grej,konferans/föreläsning eller liknande, sen kommer en blek lång kille fram till mig,jag känner igen honom,tror han intervjuat mig någon gång för länge sedan. Hur som så ger han mig en bok och säger LÄS! Jag tog emot boken, sa ”jaha” och tänkte ”inte orkar jag läsa den här boken den ser fett tråkig ut”. Nu har jag precis flyttat till ny lägenhet och gick igenom en massa böcker jag hade som jag inte läst,och då fanns den här boken där. Så tänkte jag ”jag läser lite och ser vad den handlar om”. Jag pallade bara läsa typ 9 sidor innan jag bytte bok så har fortfarande inte riktigt fått grepp om vem Lasse är eller vad boken säger. Dock har jag förstått av era kommentarer att han verkar stå för saker som anses vara odemokratiska, något jag inte vill förknippas med. Som sagt har jag inte tillräcklig info för att uttala mig om honom, men jag kan uttala mig om mitt handlande. Jag fick en bok,jag fick för mig att läsa den utan att ha koll på författaren. Att inte ha koll på författaren är vanligt eftersom det är omöjligt att förväntas ha koll på allt och alla, men om man lägger upp det på sin blogg så kan det bli fel för människor kan tro att du håller med om personens agerande eller åsikter. Jag förstår att vissa anser att det verkar naivt och ovetande, men det var jag faktiskt i den här situationen. Jag hade inte koll och så är det ibland, man lär sig nått av allt. Ber om ursäkt om någon tog illa vid sig,för det var inte min avsikt.

Dirawi har dock tidigare skrivit inlägg på sin blogg där hon riktar skarp kritik mot staten Israel. Bland annat skrev hon ett inlägg på sin blogg i maj 2010 med rubriken ”Israel tar efter Hitler” enligt SvD. Den 4 november 2011 tar hon avstånd från den kritik som riktas mot detta inlägg och hon menar att hon blivit missförstådd. Dirawi skriver då enligt SvD:s rapportering:

”Jag tar avstånd från alla jämförelser mellan Israels agerande och Förintelsen. Det var en klumpig och ogenomtänkt formulering som jag ångrar idag. Därför har jag tagit bort dessa formuleringar från min blogg. Mitt syfte har aldrig varit att kränka judar eller förringa Förintelsen.”

Även om Dirawi har uttryckt sig på ett naivt och oinformerat sätt är det tydligt att flera av hennes inlägg har tolkats som att hon har gått över gränsen. Som populär bloggare och kändis är det uppenbart att Dirawi har ett stort ansvar och därför är det inte konstigt att hon utsätt för kritik för ovan nämnda blogginlägg. I vilken utsträckning Dirawis ursäkter och avståndstaganden kommer att leda till att hon frias från anklagelser om att ha anti-semitiska åsikter kvarstår att se.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

fredag 23 november 2012

Kan heliga krig avslutas?


Det finns ett utbrett antagande om att religiösa konflikter i grunden är olösliga. I en nyutkommen bok, Ending Holy Wars: Religion and Conflict Resolution in Civil Wars, argumenterar freds- och konfliktforskaren Isak Svensson för att även dessa konflikter går att lösa vid förhandlingsbordet. Vi har bett Isak kort redogöra för sina general findings i en bloggpost.

Hur ska väpnade konflikter som sker i Guds namn egentligen hanteras? I de blodiga konflikterna i Afghanistan, Pakistan, Nigeria, och Somalia spelar religiösa krav stor roll och i konflikten mellan regeringen i Sri Lanka och LTTE-gerillan – som avslutades genom regeringens seger 2009 – fanns det också religiösa tvistefrågor. Det också finns tecken på att de religiösa motsättningarna ökar allteftersom våldet eskalerar i Syrien.

Samtidigt finns ett utbrett antagande, såväl inom politisk debatt som inom samhällsvetenskaplig forskning, att när religion väl kommer in i konfliktbilden så försvinner möjligheten till fredliga lösningar vid förhandlingsbordet. Återstår då endast stridsfältet.

Världen idag upplever inte fler väpnade konflikter med religiösa dimensioner än tidigare, men de är mer synliga. Delvis kan det bero på att andra typer av konflikter har minskat i antal, medan konflikter med religiösa dimensioner inte har minskat i samma utsträckning. Proportionen, inte antalet, av religiösa konflikter har därför ökat över tid. Graf 2, se nedan, som återfinns i min bok, illustrerar detta.

Boken Ending Holy Wars: Religion and Conflict Resolution in Civil Wars är den första bok som systematiskt försöker kartlägga de religiösa dimensionerna av interna väpnade konflikter för att förklara hur religiösa dimensioner kan stå i vägen för fredliga lösningar. Mitt perspektiv är freds- och konfliktforskarens. Materialet i boken bygger på information från Uppsala Conflict Data Program (UCDP). Denna kvantitativa information har sedan kompletterats med flera mindre fallstudier, i Sri Lanka, Filippinerna och Indonesien.

Boken visar hur religiösa identiteter och oförenligheter påverkar sannolikheten av avtal och de mekanismer som partier och utomstående medlare har kunnat dra nytta av för att övervinna religiösa hinder för förhandlingslösningar. Bland annat beskriver jag hur autonomilösningar har använts, det vill säga att religiös lagstiftning har anpassats till vissa delar av ett lands territorium men inte andra. Jag visar också på exempel där religiösa partier blivit tillåtna, vilket lett till att väpnade grupper valt att ”strida” genom politiska medel istället för med vapen.

Den religiösa faktorn ska emellertid inte överskattas. När religion spelar en roll i en oförenlighet, så är det nästan aldrig den enda uteslutande faktorn. Tvärtom är det ofta fråga om ett helt frågekomplex av olika tvistefrågor där religion utgör en av flera ingredienser. Bakom religiösa aspiration kan det ligga ekonomiska, politiska och militära kalkyler.

Religionens roll i väpnade konflikter är alltså svårbestämd och komplicerad – och det finns många starka åsikter om vad som egentligen ligger bakom religiösa motsättningar. En sak är dock säker: vi kan inte låta vår analys fastna i konstaterandet att religion försvårar fredliga lösningar. Istället behöver vi nu ägna mer uppmärksamhet åt hur konflikter med religiösa förtecken kan lösas, inte bara bekämpas.

Resultaten i Ending Holy Wars banar väg för en diskussion om hur konfliktteori kan integrera religiösa dimensioner på ett bättre sätt samt hur politik kan utformas för att hantera religiösa dimensioner i väpnade konflikter.

Isak Svensson
Docent vid institutionen för freds-och konfliktforskning vid Uppsala universitet och tidigare forskningsdirektor för National Centre for Peace and Conflict Studies, Nya Zeeland. 

Ytterligare ett fall inspirerat av Breivik


Ytterligare ett fall inspirerat av Breivik har rapporterats från Polen. Aftonbladet rapporterade nyligen att en forskare vid ett polskt lantbruksuniversitet arresterades efter att ha planerat att detonera en bomb utan för det polska parlamentet. Syftet tycks ha varit att döda presidenten, premiärministern och ledamöter. Precis som Breivik var planen att detonera en kraft sprängladdning som placerats på en lastbil. Enligt media drevs mannen av antisemitiska och nationalistiska känslor.

I förhör uppger den arresterade mannen att han var inspirerade av den norske terroristen Anders Behring Breivik. Samtidigt som mannen arresterades häktade polisen ytterligare personer som misstänks för planerad terrorism. Trots att de exakta orsakerna till dådet är oklara är det tydligt att "Polens nationalistiska grupper vänder sig mot utländskt inflytande och anser att landet glider bort från sina katolska rötter" enligt Aftonbladet.

Enligt media kunde mannen bland annat gripas eftersom hans fanns med bland Breiviks utländska kontakter, det vill säga personer som haft någon kontakt med Breivik.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet


onsdag 21 november 2012

Ny avhandling i islamologi analyserar föreställningar om islam och muslimer i svensk politik


Avhandlingen När islam blev svenskt undersöker hur islam och muslimer framställts i offentlig svensk politik 1975–2010. Avhandlingen lyfter fram hur svenska staten och de svenska riksdagspartiernas genom olika former av politiska ställningstaganden har försökt att administrera, kanalisera och slutligen konstruera en acceptabel version av islam, vilket inkluderar en tolkning av islam som omfamnar måttfulla värderingar, är sekulariserad och liberal. 

Genom att analysera material från offentligt tryck tecknas en bild av de förändringar som inträffat i den politiska debatten om islam och muslimer i Sverige under de senaste 35 åren. 

De två initiala perioderna 1975–1980 och 1980–1990 visar hur frågan om islam och muslimer i Sverige främst relaterades till praktiska frågor som exempelvis berörde utbildningsväsendet och frågan om religiös slakt. Under 1990-talet vidgades de frågor som relaterades till islam och muslimer och relaterades exempelvis till religiösa friskolor och invandring. Förändringen visade på en tydligare problematisering av islam och muslimer i det svenska samhället. 

Under 2000-talet skiftade diskurserna i riktning mot att handla om antisemitism bland muslimer och araber, islamofobi och islamism. Studien åskådliggör hur en politisk diskurs om islam och muslimer har formats över tid och rört sig från en trevande inledning under den andra halvan av 1970-talet med främst praktiska frågor om inklusion, till att under 2000-talet handla om exklusion, särskilt vilka värderingar som är oacceptabla att hysa för individer i det svenska samhället.

Disputationen sker på fredag 23/11 kl. 14.15. vid Centrum för Teologi & Religionsvetenskap, Lunds universitet

Johan Cato, doktorand i islamologi, Lunds universitet

tisdag 20 november 2012

Kampen för demokrati i Egypten


Jag såg en artikel i Gävle Dagblad om egyptiskan Amal Ramsis och hennes film Forbidden, som visades i Mehedeby förra veckan. Filmen har engelsk undertext. Dokumentären spelades till stora delar in före revolutionen och handlar om vad som var förbjudet under Mubarak, och den visar dubbelmoralen genom att klippa in småsnuttar från ocensurerade filmer där det som inte tillåts offentligt i Egypten tillåts på film. Det gäller en så enkel sak som att hålla någon i handen och pussas på gatan till att bilda politiska partier.  Det sista är nu tillåtet men Ramsis menar att revolutionen fortsätter och att många förbud består. Hon varnar för att det Muslimska brödraskapet vill vrida klockan tillbaka, inte minst för kvinnor. Hon säger i den andra stora lokaltidningen Arbetarbladet att  ”Ledarna är nya, men systemet detsamma”. Men i och med att det kommer nya demokratiska val tror hon att det Muslimska brödraskapet kommer att förlora i framtiden. Hon kommenterar också att västvärlden inte längre verkar så intresserad av vad som pågår efter revolutionen. Det pågår fortfarande ett motstånd och protester men inte så dramatiska som under revolutionsdagarna 2011, vilket  väl inte är lika intressant att göra reportage om.

Men motståndet fortsätter och kampen mot olika former för förtryck och ojämlikhet. I Egypten finns många som engagerar sig på olika sätt för att göra vardagen bättre för alla egyptier. En mängd olika etablerade NGO:s finns liksom grupper som är kopplade till politiska och religiösa grupperingar. Men även helt fristående grupper bildas på grund av vanliga människors engagemang för att förbättra situationen i Egypten. En grupp kallar sig Basma (’avtryck’, som t.ex. fingeravtryck), som är politiskt och religiöst obunden och grundades av en grupp unga män som sedan har växt sig större. Basma kämpar för att hjälpa gatubarn och hjälpa till att minska utsattheten kvinnor upplever i Egypten, t.ex. när de rör sig i offentligt rum och åker kommunalt och sexuellt trakasseras av män. Det är det sistnämnda som gett dem mest uppmärksamhet i media. De har t.ex. gjort gatuaktioner där de hindrat män att gå in i kvinnodelen på tunnelbanan och talat med män som trakasserat kvinnor för att göra dem medvetna om vad de gör. De har också kurser för att lära de som deltar i aktionerna hur de ska handskas med män som trakasserar, eftersom vissa blir aggressiva och argumenterar emot. Basma menar att den större delen av männen som trakasserar kvinnor gör det för att de har psykiska problem och vill hämnas för att de är utan jobb och anser att kvinnor som jobbar tar deras jobb, vilket indikerar att det socioekonomiska läget i Egypten är en orsak till trakasserierna. Men unga män imiterar också de äldre, och ser deras beteende som uttryck för manlighet.

Ramsis film och frivilliga initiativ som vi finner inom ramarna för t.ex.gruppen Basma är en påminnelse om vad som sker i Egypten och om vikten av att ständigt kämpa mot odemokratiska strukturer, oavsett var vi finner dem. Grupper som Basma kan vara svåra att få kunskap om då all information är på arabiska, men individer som Ramsis försöker också nå ut med sina budskap på engelska och uppmärksamma världen om den pågående kampen och rådande situation. Så det är bara att tacka Arne Ruth som såg till att det blev sverigepremiär av hennes film Forbidden i lilla Mehedeby.

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Vad händer i Malmö med de anti-islamiska rörelserna?


Den 19 november demonstrerade ett 60-tal personer utan för publicistklubbens möte på Moriskan i Folkets park, Malmö. Skälet var att publicistklubben hade bjudit in Ingrid Carlqvist (tryckfrihetssällskapet) och Lars Vilks till debatt. Demonstranterna påstod att Counter-Jihadrörelsens åsikter normaliseras om dess företrädare bjuds in och deras idéer diskuteras offentligt. Tryckfrihetssällskapet bjöd nyligen in Geert Wilders till Malmö och Lars Vilks var nyligen i USA där han talade på ett Counter Jihadmöte. Nätverket mot rasism organiserade demonstrationen. 

Samtidigt som detta sker försöker Erikshjälpen tvinga C. P. Herslow, Skånepartiets ständige ordförande, att dra in sin nya bok (2012) som är ett angrepp på islam. Skälet är att biten om kvinnlig könsstympning tydligen är plagierad från Erikshjälpens egna texter. Boken som har titeln Om Islam – till all världens 9-åringar är ett ganska tjockt anti-islamiskt manifest som verkar påfallande rörigt. Ni kan se innehållsförteckningen med hjälp av röda små länktexter just under bilden om ni följer boktitelslänken. Skälet till att Erikshjälpen inte nöjer sig med en errata eller ekonomisk kompensation är att de inte sympatiserar med Skånepartiets linje.
Bekämpandet av rasism och stereotypiska och oinitierade angrepp på religion (även kallat kritik av vissa) sker med grundtanken att dessa röster inte ska kunna sprida sitt budskap eller få en plattform. Detta är så märkligt i dessa dagar där vem som helst kan lägga upp vad som helst i en mångfald av kanaler och former. Nätet svämmar över av hat. Om Herslows 200-kronors-bok dras in läggs den väl upp som PDF, vilket den inte gjorts hittills. Om Publicistklubbens journalister inte bjuder in Carlqvist och lyssnar och försöker förstå eller kan avfärda henne så har Carlqvist ändå kanaler för att höras. För att inte tala om Lars Vilks. Demonstrationen har gissningsvis gett henne mer publicitet än mycket annat. Och detta utan att hennes åsikter har granskats denna gång. Dramaturgin blir för och emot. Inte en kritik av Carlqvist konspirationsteorier.

Globaliseringen som process innebär bland annat en medialisering av allt möjligt. Privata gliringar som en gång hördes på skolgården kan nu läsas eller ses på Internet. Lokalpatriotiska partier som tidigare på sin höjd kunde försöka affischera elskåp lägger nu upp bloggar och skriver i kommentarfält på rikstidningars hemsidor. Och människor som konsumeras av hat mot en eller annan religion, etnisk grupp, eller vad det nu må vara, hittar gelikar att samtala med och kan bygga upp tidningar, kulturproduktion (t.ex. musik), internationella nätverk och så vidare med hjälp av Internet. Så som Internet ser ut nu kan detta inte stoppas, och i grund och botten bör det inte stoppas. Fritt informationsutbyte gäller ju även de som brukar det till sådant som inte just du gillar. 

Det finns dock ett antirasistiskt ansvar som måste tas, men på annat vis: Att bemöta rasism, fientligheter, dumheter och fördomar med förkrossande analys. Det är egentligen inte så svårt då rasister, fascister, hatare, nationalromantiker och lokalpatrioter på alla plan påfallande ofta är illa pålästa och dessutom har historia och den socio-ekonomiska och politiska verkligheten emot sig. Det svåra är att koka ned analysen till smidigt förmedlade ord som så många som möjligt kan ta del av. Men uppenbarligen behövs diskussionen tas, inte minst i Skåne.

Jonas Otterbeck, docent i islamologi, Lunds universitet