Unikt datum lockar

Idag är det den 121212 och därför har många kyrkor och kommunhus ordnat dropp-in vigslar enligt Kyrkans tidning. Datumet är eftersökt och det är många som vill ha just detta numerologiskt viktiga datum ingraverat i sina vigselringar enligt Kyrkans tidning, Sveriges Radio och SVT:s rapportering. Det kommer också att dröja hela 89 år innan vi får ett liknande datum - ett faktum som ytterligare ökar intresset för dagens datum. 

Huruvida det ökade trycket på vigslar skall ses som ett utslag av numerologi och en tilltro till en slags siffermagi eller om det endast är en kul händelse är svårt att säga. Datumet tycks dock vara populärare än föregående års jämna datum - det vill säga den 11 november 2011 (111111). 

Vigsel och dop i samband med speciella datum och händelser - till exempel ökade antalet dop i samband med kungafamiljens dop av Estelle förra året - tycks bli allt vanligare enligt medias rapportering. Vilken religionsvetenskaplig betydelse dessa trender skall tillmätas är oklart, liksom om detta är en ny trend eller om vi kan se liknande mönster i historien. 

Kanske det finns någon kyrkohistoriskt bevandrad läsare som kan kommentera om detta är en ny trend eller om vi ser ett liknande mönster från tidigare perioder?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ravi Shankar - traditionsförmedlare mellan traditionalism och modernitet

Ravi Shankar levde och verkade i både USA och Indien. Han lät etablera ett ashram-liknande hem i New Delhi där han tog emot elever för undervisning, kallat The Ravi Shankar Centre.

Ravi Shankar var en av de första indiska soloartisterna som uppträdde utanför Indien: 1954 spelade han i tidigare Sovjetunionen; under 1956 turnerade han i Europa och USA; och under 1958 besökte han Japan.

1966 inledde han samarbete med George Harrisson, och fick därmed sitt stora genombrott utanför Indien. Han kom att influera många västerländska musiker som Philip Glass, John Coltrane och Yehudi Menuhin. Både Glass och Menuhin var nära elever till honom.

Nordindisk klassisk musik har genom århundranden överförts via en muntlig tradition, och är än i dag en levande tradition. Ravi Shankar bevarade denna muntligt överföra tradition, även i de nya sammanhang han verkade i. I en ny kontext upprätthöll Ravi Shankar det traditionella och tidskrävande systemet av guru-sisya-parampara, en oralt överförd tradition som bygger på en nära relation mellan lärare och elev.

När guru-sisya-parampara-systemet diskuteras lyfts ofta fram en betoning på tradition, autencitet, kontext, muntlighet och holistiskt lärande vilket kontrasteras med västerländsk undervisning som betonar kanon, modernitet, samt ett rationellt och analytiskt lärande som baseras på noter.

I den indiska klassiska musiken baseras en musikers trovärdighet och rykte i stor utsträckning på vem han har studerat med. Indisk musik saknar en kanon, en gemensam samling av alster som man kan närma sig och tillgängliggöra sig på egen hand utan en lärare. I den indiska klassiska musiken personifierar gurun traditionen, och idealt baseras lärar-elev-relationen på en lång och nära relation.

Etnomusikern Stephen Slawek, som i många år varit Shankars elev, skriver i en artikel från 1993 om hur Ravi Shankar införlivade modern teknologi i sin traditionella lärarroll.  Lärar-elev-relationen inleddes med en ceremoni, ganda bandhan, vars funktion är att bekräfta relationen mellan lärare och elev och ålägga dem både ansvar och begränsningar.  Slawek beskriver hur Shankar uppmuntrade sina elever att spela in undervisningssituationerna för att han skulle kunna maximera den muntligt överföra informationen vid varje undervisningstillfälle, samtidigt som han ålade sina studenter strikta begränsningar om vem som fick ta del av kunskapen. Endast den student som fått den muntligt överföra kunskapen hade rätt att ta del av den lagrade och inspelade informationen, och esoteriska aspekter av undervisningen fick Slawek lova att inte publicera i sina artiklar.

Traditionsförmedlandet av den nordindiska klassiska musiken befinner sig i ett vägskäl; de ekonomiska och sociala villkoren har drastiskt förändrats i Indien och detta, tillsammans med hur klassisk indisk musik har spridit och plockats upp i väst de senaste femtio åren, har medfört att nya sätt att träna musiker växer fram. I Indien har till exempel flera professionella institut etablerats som tränar professionella musiker, som Sangit Research Academy i Kolkata, Sangit Natak Academy i Delhi, och National Centre for Performing Arts i Mumbai. Även i USA och Europa lärs klassisk indisk musik ut, vilket medför att de traditionella formerna för hur musiker tränas möter europeiska idéer om utbildning och träning.

Katarina Plank

FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet

Ravi Shankar död

Idag rapporterar tidningar som Aftonbladet och Expressen att den indiske sitarspelaren och världsmusikern Ravi Shankar har avlidit i en ålder av 92 år på ett sjukhus i La Jolla, Kalifornien. Shankar blev framför allt känd i västvärlden efter sin vänskap med The Beatles och speciellt med George Harrison som blev hans lärjunge. Harrisons intresse för indisk kultur stannade inte vid sitar-musiken, utan den kan snarare ses som en inkörsport till indisk religion. Efter mötet med Shankar blev Harrison lärjunge till Maharishi Mahesh Yogi, och senare till Bhakivedanta Swami Prabhupada. Från tidigt 1970-tal till hans död 2001 var Harrison Hare Krishna-anhängare.

George Harrison var inte ensam om att attraheras av Indisk kultur, religion eller av Ravi Shankars musik. Efter konserter på festivalerna i Woodstock och Montery blev Shankar på många sätt en person som introducerade och populariserade den indiska kulturen och kom att tituleras som "Gudfadern av världsmusik".

Hans musik blev på många sätt ett soundtrack för den framväxande hippiekulturen. År 1998 tilldelades Ravi Shankar Polarpriset för sina musikaliska insatser.

Shankars död kommer att sörjas av både de som älskar världsmusik och av de som vurmar för indisk kultur och religiositet. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ingenjörsreligion och politik

Efter ingenjörsexamen studerade han vid University of Southern California och tog där en doktorsgrad. En tekniker alltså. Efter studierna verkade han som assistant professor vid California State University (Northridge). Sammanlagt sju år i USA, där två av hans barn föddes. Har uttryckt sin uppskattning av sin USA-vistelse och förklarar att han fortfarande känner för fotbollslaget vid University of Southern California. Detta framgår av artikel och intervju i det tidiga decembernumret av Time Magazine

Vem handlar det om? Muhammad Mursi, den nuvarande presidenten i Egypten. Han återvände dit 1985 efter vistelsen i USA, fungerade som universitetslärare, och engagerade sig i Muslimska Brödraskapet. Satt också i fängelse en period under Mubaraks tid.

Muhammad Mursi

Man kan lägga märke till att hans USA-erfarenhet vida överstiger det som andra ledare i Mellanöstern och Nordafrika har. Den utgör alltså en betydande del av hans ”kognitiva universum”. Det framgår bland annat av hans betonande av åtskillnaden mellan exekutiv makt och lagstiftande makt.

Att han blev presidentkandidat var inte meningen alls från början, men den som Brödraskapet ville lansera hindrades av konstitutionella skäl att kandidera och Mursi (då kallad ”reservhjulet”) registrerades i sista minuten. Hans seger i andra omgången av valet var mycket knapp.

Har han en ”hemlig agenda”? Verkar han för att införa strikt tolkning av den islamiska rättstraditionen? Tänker han förvandla Egypten till en teokrati? Detta är saker han misstänks för från oppositionsgruppernas sida, såväl sekularister som liberaler av olika schatteringar. Det är också sådant som sprids av en del ”tankesmedjor”, till exempel the Washington Institute for Near Eastern Policy, som knappast kan betraktas som opartiskt när det gäller Mellanösternpolitik.

Finns det en sådan agenda? Det kan förstås inte uteslutas, och att en del kretsar inom och utom Muslimska Brödraskapet har sådana idéer är naturligt med tanke på att det är en stor rörelse med många medlemmar, och en rörelse där vi kan se ganska tydliga spänningar mellan olika grupperingar; också en spänning mellan yngre och äldre.

Det är förnämligt att vi nu har tillgång till al-Jazira och alltså (även i Lund) kunde lyssna direkt till hans tal den 6 december, där han tog avstånd från våld, vädjade om dialog, och vädjade till den koptiska kyrkan om hjälp att överbrygga motsättningar. Talet kan relateras till vad han sagt vid tidigare tillfällen.

Vad har Mursi själv sagt? Han har uttryckligen betonat sin tro på demokrati, fria val, mänskliga rättigheter, frihet från tvång i religionen. Talar han sanning eller inte? Finns det något som tyder på att han har en ”taliban-tolkning” av begreppet sharia? Något dekret om striktare klädsel och liknande har inte kommit. Inte heller om införande av stympnings-, prygel- eller steningsstraff. Och inget tyder på att det skulle komma heller.

Hur kan man se på hans åtgärder som president? Det första som förvånade, två månader efter presidentvalet, var att han lyckades föra det gamla militära ledarskapet åt sidan. Det kan knappast betraktas som annat än som ett steg i demokratisk riktning. Konstitutionsdomstolen (vars ledamöter är tillsatta under Mubaraks tid) upplöste den första församlingen för konstitutionsskrivande i april i år. Även om man skulle se det som motiverat av olika skäl så kan man knappast kalla detta för demokratiskt. Genom dekretet 22 november förde Mursi även Konstitutionsdomstolen åt sidan. Dekretet gav honom stora maktbefogenheter. Det är betänkligt ur demokratisk synpunkt naturligtvis. Han och hans talesmän betonar att det är tillfälligt och för att möjliggöra och skydda den demokratiska processen som ska utmynna i en ny konstitution och fria val. Kommer det att bli så? Eller kommer han att behålla sina nya befogenheter? Vi vet inte.

Vi kan konstatera att hans kontakter med president Obama har varit positiva, täta och till ömsesidig belåtenhet. Hans insats för medlingen mellan Ghaza-Hamas och Israel nyligen har fått berättigat beröm. Likaså att han tog uttryckligen avstånd från Bashar al-Asads agerande i Syrien – och att Mursi gjorde detta vid sitt besök i Tehran vilket är värt att notera. Han har inte satt fredsavtalet mellan Egypten och Israel i fråga. Egypten fortsätter att sköta bevakningen av gränsen till Ghaza.

Han ser de stora problemen för Egypten i ekonomin, i de sociala förhållandena, i de praktiska problemen. Teknologie doktorn och ingenjören är kanske den pragmatiker som politiken behöver.

Islamisering? Ja nog är det ett mål för Muslimska Brödraskapet, men det är inte självklart vad det betyder i praktiken, och hur det kan visa sig konkret. I form av reell demokrati eller som någon form av teokrati? Jag tror inte att ingenjören tänker lämna över makten till teologerna utan att han snarare ser vox populi som vox dei (”folkets röst som Guds röst”). Om nu folkets majoritet i fria val väljer ett program som använder det religiösa språket som uttryck för politik, så får vi väl – om vi är anhängare av demokrati – acceptera folkets val.

Hur kommer det att bli med den saken? Om ett år vet vi kanske det. Till dess vi vet bör vi nog uppskjuta vår dom och ge Muhammad Mursi ”the benefit of doubt”.

Jan Hjärpe

Professor Emeritus i Islamologi, Lunds universitet

Islam i Sverige

I november disputerade Johan Cato på en avhandling om bilden av islam och muslimer i svensk offentlig politik mellan åren 1975 och 2010. Han har själv kort redogjort för sina resultat här på bloggen.

Idag recenseras avhandlingen i Aftonbladet.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Sverigedemokraternas nya fiende...

Den 6 december kunde man se Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson hålla jultal i SVT. Han oroade sig för ideologiska krafter som vill slita sönder Sverige, förbjuda adventsljusstakar på arbetsplatsen och barnen att sjunga Gläns över sjö och strand på skolavslutningen.

Även SDU’s Cassandra Sundin oroar sig för julen och Sveriges kyrkliga traditioner. Men för Sundin erbjuder inte kyrkan främst en religiös, utan snarare en nationalistisk funktion. I debatten, skriver hon, fokuserar man ”helt på kyrkans påstådda religiösa budskap […] och glömmer den viktiga grund som ligger bakom dessa traditioner. För det första är kultur, traditioner och identitet något som förenar ett folk och ett land, det tillhör grunden för principen med en nationalstat.”

Kanske menar Cassandra Sundin att kyrkan betydelse främst inte har varit religiös, utan snarare fungerat som en enande symbol, som ett centrum för identitetsskapande kulturtraditioner som ”tillhör grunden för principen med en nationalstat.” Att kyrkan också har haft en sådan funktion – tillsammans med den religiösa – har hon naturligtvis rätt i.

Men precis som Jimmie Åkesson säger är denna funktion idag devalverad och ifrågasatt. Det svenska samhället har, som alla samhällen, förändrats. Sedan år 2000 är inte Svenska kyrkan längre statskyrka och även om en majoritet av Sveriges befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan har många lämnat de senaste tio åren. Vi har också en växande befolkning med annan religiös bakgrund än svenskkyrklig – pingstvänner, muslimer, hinduer, bahaier, sikher, baptister, nyhedningar, wicca-troende, metodister, satanister, judar, UFO-troende – liksom ateister, agnostiker och skeptiker som inte vill identifiera sig med någon religion överhuvudtaget.

I den mån en nationell identitet är viktig idag, måste nog Sverigedemokraterna söka den någon annanstans än i den gamla tidens statskyrka. Eller i kungahuset. Eller i rasen.

Men som Patrik Lindenfors skriver på Humanistbloggen tycks det sällan som protesterna mot religiösa inslag i skolan eller på arbetsplatser kommer från invandrare eller individer med annan än svenskkyrklig bakgrund. Lindenfors skriver:

Det handlar istället om ateister, Humanister och religiösa debattörer som inte vill att kyrkan ska ha speciella privilegier i samhället utan som vill att staten ska vara neutral i livsåskådningsfrågor, och som vill att barnen ska stå i centrum på sina egna skolavslutningar, istället för någon präst.Det handlar helt enkelt om alla oss som värnar den sekulära staten. En svensk tradition sedan år 2000.

Att ateister skulle ses som ett hot är i så fall inte unikt för Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. I en rapport som Internationella Human-Etiska Unionen (IHEU) presenterade igår, vilken visar hur icke-religiösa diskrimineras och förföljs i stora delar av världen.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Neil Young om religion

Kanske några av våra läsare lyssnar på den amerikanske musikern Neil Young och vissa har kanske till och med läst hans självbiografiska bok Waging Heavy Peace - A Hippe Dream som precis har översatts till svenska av Patrik Hammarsten (svensk titel Fredsförklaring, Nordstedts). Bland alla berättelser om bilar, modelltåg, drömmar om det perfekta ljudet, gitarrer och annat smått och gott finns faktiskt också en kort passage om rocklegendens syn på religion. Nu är det inte någon djuplodande eller systematisk utläggning av Youngs syn på religion som framträder. Men det kan kanske ändå vara av intresse för vissa läsare som är intresserade av religionsvetenskap och populärkultur att få en inblick i hur en av nutidens största rocklegender ser på fenomenet religion. Föga förvånande för den som har lyssnat på Neil Youngs texter är det religion i en form av en slags nyandlig variant av vad som skulle kunna kallas för en Native American Indian religiositet som framträder i boken. I kapitel 25 på sidorna 165-166 i den svenska översättningen beskriver Young sin syn på religion på följande sätt:

"Religion är inte en av mina bästa sidor. Jag tror inte på de berättelser som kretsar kring var och en, eftersom det bara är berättelser som människor har lagt på minnet. Jag känner den Stora Anden som finns i allt omkring mig, och jag är ödmjuk. Jag ber tillsammans med andra om de väljer att göra det. Jag dömer inte dem för det. Det är deras val. Jag gör gemensam sak med dem. Sedan går jag vidare. Månen betyder mycket för mig, liksom skogen. All natur talar till mig med en rytm som känns. Det är förmodligen därför jag är hedning."

Det är det kristna som har gett hedningarna dåligt rykte genom att framställa dem som onda enligt Young. Men i naturen finns ingen ondska och behovet av att framställa icke-kristen religion som ond tycks vara ett mänskligt påfund enligt Youngs synsätt. I samma avsnitt avslöjar rockmusikern också att han bland annat har influerats av Marion Zimmer Bradleys bok Avalons Dimmor; en bok som bland annat har vunnit stor popularitet bland så kallade nyandliga miljöer och speciellt bland kvinnliga paganer som vurmar för ett förlorat keltiskt arv. Young avslutar sin fundering kring religion genom att skriva:

"Att leva kan mycket väl innebära att man är en del av Gud, men det är inte allt. Den Stora Anden, som jag brukar säga, finns i oss alla och i allt som lever har levt, i allt som finns och har funnits."

Den stora anden

Neil Youngs religiositet kan sammantaget beskrivas som en mix av nyandlighet som möter element från nordamerikansk förkolonial religion. Vad som avses med den Stora Anden förblir dock vagt och Young ger inte en djupare förklaring av sin syn på vad som innefattas i begreppet religion. Trots den något platta beskrivningen av ämnet är det säkert många rockfantaster som ändå blir glada om de hittar Neil Youngs själbiografi under granen. Och Young är ju först och främst inte känd som religionsvetare eller troende utan som musiker och det är förmodligen här som han kan ge oss en djupare upplevelser. Men att en av de stora rocklegenderna inkluderar ett kapitel om religion är ändå intressant - eller vad säger ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet