En muslimsk mawlid-docka – tecken på ökad värdekonservatism?

Då profeten Muhammads födelsedag, mawlid, firas, som Jonas Svensson skrivit om här på bloggen, är det vanligt att många köper sötsaker liksom ger presenter till barnen. Det är till exempelt populärt att köpa dockor till flickorna men i Egypten i år såg många dockor lite annorlunda ut än vad de brukar göra. På senare tid finns många ”alternativa” dockor ute på leksaksmarknaden, som representerar en mer modest stil och som ofta har sjal. Här är Fullah ett exempel som är ett islamiskt svar på Barbie med olika islamiska plagg. Årets ”mawlid-docka” i Egypten var klädd i sjal och med något mindre ”flashiga” kläder än vanligt och gjorde tydligen stor succé i Egypten.

Dockan diskuterades också on-line. Var det en gimmick för att få sälja fler dockor? Ironiska och kritiska kommentarer on-line frågade om det var religiöst tillåtet att köpa en icke-beslöjad docka på mawlid? Och om det fanns någon fatwa (religiöst yttrande) om detta problem? Men för andra väcktes snarare frågan om dockan är ett uttryck för att egyptier nu efter revolutionen går mot mer konservativa islamiska värderingar och att marknaden anpassar sig efter det?

 

Bild från artikeln i Daily News Egypt.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Hälsohets

Under hösten och vintern har vad man kommit att kalla för en hälsostress eller hälsohets diskuterats ganska flitigt i media, exempelvis DN. Här om dagen läste jag ytterligare en artikel på temat. Denna gång en debattartikel på Aftonbladets hemsida av Rebecca Weidmo Udell.

Kärnan i hennes artikel som jag tolkar den, handlar om just hälsostress och hur förmågan att visa upp ett hälsosamt liv blivit en tydlig statusmarkör. Det handlar om facebookuppdateringar (”Sprang åtta km på lunchen, härligt!”), arbetsgivares val av aktiviteter på kick-off och liknande – om sätten vi framställer oss själva och vilka värderingar olika praktiker sammankopplas med.

Weidmo Udells artikel och många andra som kommit under de senaste månaderna menar jag lyfter viktiga aspekter av det samtida livsåskådningsmässiga landskapet. Som speciellt intresserad av brytningspunkten mellan religion/livsåskådning och hälsa välkomnar jag denna debatt. Föreställningar om hälsa rymmer en god portion intressanta och viktiga livsåskådningsmässiga antaganden. Framförallt tänker jag att det handlar om människosynsfrågor. Bilderna av hälsa – vad vi mår bra av, hur kroppen fungerar, hur goda relationer ser etc. – knyter på ett tydligt sätt an till föreställningar om hälsa. Som jag ser det är det svårt att tala om hälsa utan att komma in på eller ha sin utgångspunkt i människosynen.

Dessutom är hälsa är hälsa ett ganska självklart positivt laddat begrepp som i varierande grad ofta rymmer tankar om välmående och en känsla av lätthet i livet. Den friska kroppen bekymrar inte och de välfungerande relationerna är inget att ständigt hantera och fundera över. Snarare finns de bara där som något att leva genom.

Men synen på hälsa är också påtagligt föränderlig och kanske är det just kombinationen av upplevelsemässiga aspekter, kontextuellt bundna föreställningar och deras sammanflätning som gör hälsan så spännande och gäckande.

När vi ser till exempelvis Weidmo Udells artikel lyfts ett flertal centrala värderingar fram som gestaltas och förverkligas genom en ”hälsosam” livsstil. En av de centrala delarna berör kontroll över det egna livet och förmågan att göra verklighet av det hälsosamma. Det handlar om ”karaktär” och hur sätt att vara och förhålla sig knyts till kroppsform och livsstil. En annan viktig del handlar om identitetsskapande handlingar, att berätta om sig själv och visa vem man är på Facebook och liknande.  

Efter att under de senaste fem åren analyserat hälsotidskrifter menar jag att just kontrolldimensionerna bör lyftas fram i samtida föreställningar om hälsa. Det handlar om kontroll över kroppen och kontroll över livet i stort och de sätt som den senare antas speglas i den förra. I den bild tidskrifterna ger tycks det som att man kan ha en i det närmaste oändlig kontroll över kroppen. Processer in på hormonnivå kan påverkas genom ”fem enkla tips”; livet kan överblickas och förändras med en stark vilja och god organiseringsförmåga.  Kroppen och hälsan blir till något att rikta sig till och vara uppmärksam på, något att oroa sig över och bedöma. Den lätthet och behaglighet som vi ofta tänker på som en given del i hälsan kommer i skymundan och blir till något att njuta i en mer eller mindre avlägsen framtid – när man gått ned de där kilona, fått till fasta träningsrutiner och gett livet en hälsosam form.

Wilhelm Kardemark, FD i religionsvetenskap, disputerade 18/1 vid Göteborgs universitet på avhandlingen När livet tar rätt form: Om människosyn och hälsoförståelse i svenska hälsotidskrifter 1910-13 och 2009. 

Glad mawlid (milad, mulud, maulidi etc)

Idag eller imorgon (lite beroende på när den nya månen siktades på olika håll i världen) är den 12 rabi' al-awwal i den islamiska religiösa kalendern, i den sunnitiska traditionen dagen för profeten Muhammeds födelsedag, mawlid. Shiitisk tradition förlägger den fem dagar senare. 

Kärt barn har många namn. En lista över de vanligaste kan man hitta på engelska wikipedia: mulud, milad, maulidi etc.  Här kan man också läsa att det är en högtid som uppmärksammas runt om i världen och som är offentlig helgdag i de flesta länder med muslimsk majoritetsbefolkning. Här framgår också tydligt att firandet är kontroversiellt. En lång rad namn ges på kända religiösa personligheter som accepterar mawlid som en viktig islamisk högtid, men en lika lång lista ges på sådana som tvärtom med emfas hävdar att firandet är oislamiskt och religiöst förbjudet.  

Trots att den skulle kunna ses som den tredje största muslimska religiösa högtiden är den förmodligen relativt okänd bland folk i gemen i Sverige. En liten introduktion kan därmed vara på sin plats. 

Det sätt på vilket mawlid firas världen över varierar stort. På en del håll handlar det om stora offentliga manifestationer: processioner genom gatorna, utsmyckning av offentliga byggnader och mer eller mindre karnevalsstämning. Från Libyen rapporteras om att 120 personer har fått föras till sjukhus på grund av skador från fyrverkerier. På andra håll går det mycket mer stillsamt till. Folk samlas i moskéer eller privata hem, reciterar ur särskilda mawlidtexter med berättelser om Muhammed, framför allt hans födelse och barndom, sjunger hyllningssånger och äter inte minst en gemensam mawlidmåltid. 

Firandets uppkomst (och spridning) är fortfarande omtvistad i forskningen, men kan möjligen förläggas till någon gång på 1000-talet, enligt en del forskare i shiitiska miljöer. Det första stora offentliga mawlidfirandena som kan spåras i källorna ägde rum i Egypten under det ismailitisk-shiitiska fatimidiska kalifatet (969-1171), men det är oklart i vilken utsträckning senare firanden på andra håll i den muslimska världen är kopplade till detta. I det fatimidiska kalifatet fanns, liksom är fallet i många andra sammanhang, en tydlig koppling mellan firandet och den sittande regimens legitimitet. Än idag är det vanligt att makthavare syns offentligt vid mawlidfiranden, och i vissa fall har de en framträdande roll. 

Mawlid har traditionellt motiveras teologiskt främst som ett tillfälle då människor samlas och tillsammans framför sina hyllningar till Muhammed, visar sin glädje över och kärlek till honom och tackar Gud för den gåva till mänskligheten som han utgör. Många av de enskilda återkommande elementen i mawlidfirandet är just ämnade att väcka de rätta känslorna av kärlek, glädje och tacksamhet hos de församlade. Handlingar och känslor under mawlid blir också, enligt de teologiska utläggningarna, "varor" i ett utbyte med Gud och/eller Muhammed. De troende kan förvänta sig att bli belönade med religiösa "meriter" som kan lösas in vid domens dag, och med mer direkta välsignelser, baraka, som flödar ut över alla församlade och inte minst över den mat som intas vid den gemensamma mawlidmåltiden. 

I en rad berättelser betonas hur just kärleken till och glädjen över Muhammed får positiva konsekvenser. En sådan ger till exempel för handen att Abu Lahab, Profetens farbror men också en av hans värsta motståndare som nu brinner i helvetet, får varje måndag en liten, liten droppe vatten som belöning för att han trots alla sina onda gärningar ändå visade glädje den dag hans brorson föddes. 

Men, alla muslimer delar nu inte denna uppfattning om mawlid och dess betydelse. Under 1900-talet har den modell som beskrivits ovan modifierats. I många fall har den ersatts av en (möjligen lite tråkigare) omdefiniering av mawlid till en ren åminnelse, där syftet är att tillsammans hedra minnet av Muhammeds gärning i 600-talets Arabien och islams storhet. De "mytologiskt" färgade mawlidberättelserna med betoning på extraordinära händelser och mirakler har i en del fall ersatts med mer "nyktra" redogörelser för Muhammeds liv. 

Och som sagt, för en hel del muslimer världen över är mawlid inte något som ska firas överhuvudtaget. Det är en otillåten innovation, bid'a. Varken Muhammed eller de första generationerna muslimer firade mawlid, och därför ska inte muslimer idag heller göra det. En sådan inställning återfinns bland annat inom det som brukar benämnas salafism. I Saudiarabien är firandet förbjudet, även om det förekommer i privata sammanhang. Inför årets mawlidfirande i Libyen, som alltså fick allvarliga konsekvenser får några särskilt entusiastiska deltagare, utfärdade till exempel stormuftin Shaykh Sadeq al-Ghariani en fatwa i vilken han uppmanade sina landsmän att inte fira mawlid, just på de grunder som nämnts ovan. Bästa sättet att älska Muhammed är inte att sjunga, dansa och roa sig, utan att troget följa hans sunna, varje dag året om. Muftin hörsammades alltså inte fullt ut. 

Kritiken av mawlid som bid‘a har haft ganska stort genomslag runt om i världen, åtminstone bland vissa grupper. Mawlid har på många håll blivit en symbolfråga för dem som vill "rena" islam och återföra religionen till en föreställt ursprunglig form. En intressant utveckling på senare år är också hur mawlid fått denna symboliska roll också i tydligt anti-salafistisk aktivism, framför allt knuten till vissa sufiordnar. På senare tiden har viss mediauppmärksamhet riktats mot Pakistan och den opposition mot den sittande regimen som leds av en viss Dr. Mohammad Tahir-ul-Qadri. Han är andlig ledare för organisationen, eller snarare sufirörelsen, Minhaj-ul-Quran International, med förgreningar runt om i världen. Organisationen, och dess ledare, håller en årligt återkommande mawlidkonferens i Lahore. Den samarbetar i Storbritannien med andra sufigrupper kring just organiserandet av offentliga mawlid, i syfte att markera mot vad man identifierar som "extremistisk" islam. 

Alltså, mawlid är en religionsvetenskapligt intressant företeelse i många avseenden, inte minst med fokus på förändring över tid i såväl den betydelse högtidens tillskrivs av muslimer som dess utformning och roll i olika sammanhang. Sorgligt nog är mawlid något understuderad. För en mycket bra översikt rekommenderas dock varmt: Katz, Marion Holmes. 2007. The birth of the prophet Muhammad: devotional piety in Sunni Islam. London ; New York: Routledge. 

För lite mer information om nutida mawlidmobiliering i Storbritannien rekommenderas Simon Stjernholms artikel 
Sufi politics in Britain: the Sufi Muslim Council and the ‘silent majority’ of Muslims

Glad mawlid på er!

Jonas Svensson

Linnéuniversitetet.

Årsdagen för revolutionen i Egypten

Imorgon, fredag 25 januari, är det två år sedan revolutionen i Egypten, vilket på olika vis planeras att manifesteras i Egypten. På torget Tahrir i centrala Kairo tros tusentals människor komma för att fira revolutionen eller för att protestera mot Morsi och det Muslimska brödraskapet, som många inte tycker har levt upp till revolutionens krav på bröd, frihet och social rättvisa. Eller kanske det är en kombination mellan att fira och att demonstrera som vi kommer att få se imorgon?

Morsi har kritiserats på sistone av flera skäl. Bland annat för att ha kommit med antisemitiska uttalanden innan han blev vald till president. Själv menar han att de har feltolkats och tagits ur sitt sammanhang. Efter att ha utökat kontrollen på media, försökt ge sig själv ytterligare maktbefogenheter, vilket han fick dra tillbaka, och snabbt ha drivit igenom ett konstitutionsförslag, så kritiseras han också nu även för att det förslag som ligger i högsta domstolen om framtida val till parlamentet inte garanterar minoriteter och kvinnor plats. Många är rädda för en ”ikhwanisering” i Egypten, att en islamisering ska smyga sig på, eller helt enkelt manifesteras i form av lagar. Att kristna och kvinnor inte ska få samma rättigheter som muslimska män. Oppositionen vänder sig mot islamisering men de är samtidigt medvetna om det Muslimska brödraskapets popularitet. Brödraskapet har länge agerat som en social instans i Egypten. De har hjälpt fattiga med sjukvård till exempel och annan social hjälp, som nu att bidra till en kampanj för att utrota råttor. Det här är också något som oppositionspartierna insett är strategiskt och flera av dem försöker nu också initiera liknande projekt. När det gäller al-Nour, det salafitiska partiet, så är ett av de senaste uttalandena att de önskar stödja turismutvecklingen i landet, och de anser  t.ex. att det vore bra om det fanns hotell för bara män och bara kvinnor. Sådana uttalanden spär sannolikt på rädslan för islamisering bland de som inte tycker det är en bra idé. Religiösa utlåtanden (fatwor) har också kommit på slutet som bland annat hävdat att muslimer inte ska gratulera kristna på deras högtidsdagar. Något som har fått stormuftin Ali Gomaa på al-Azhar att offentligt yttra sig om det där han säger att det är något man faktiskt bör göra som muslim. Han har också uttalat sig kritiskt om de som ger fatwor utan att vara kompetenta i hans ögon. Något som ytterligare illustrerar att det finns många olika former av islam i Egypten idag där alla gör sitt för att framstå som att ha tolkningsföreträde.

Om detta och mycket annat kan man läsa mer om i den engelskspråkliga dagstidningen Daily News Egypt, som säkerligen också kommer att rapportera från frihetsmanifestationerna slash demonstrationerna imorgon, så håll utkik!

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Ju töntigare frisyr desto bättre kristen?

Det är hårda tider för journalister i Turkiet. Men det finns, som tur är, besvärliga röster kvar. På SvD:s Kulturblogg kan vi läsa om Burak Bekdil som i Hürriyet Daily News häcklat premiärminister Erdogan och muslimchauvinistiska drag i turkisk in- och utrikespolitik.

I en ironisk artikel skriver Bekdil att ”Turkiska vetenskapsmän har tagit fram världens första muslimometer, ett redskap som sägs kunna mäta en persons muslimskhet, vilket anses vara användbart när man ska anställa offentliganställda.”

Bekdils muslimometer ska naturligtvis uppfattas som ett skämt. Men som så ofta överträffar verkligheten dikten, och som vi skrivit om tidigare här på bloggen samtalar Migrationsverket med Sveriges Kristna Råd för att lära sig bedöma hur genuin kristna asylsökandes tro är.

Men hur ska man bedöma graden av religiositet?  Ska man gå efter hur stark någons tro är? Hur mäter man det? Och tro på vad? Eller ska man snarare kontrollera hur ofta någon utför centrala ritualer? Räcker det att vara döpt, eller måste man gå i kyrkan varje söndag? Är det kvantitet eller kvalitet som räknas? Kan man bedöma muslimers muslimskhet, som vissa verkar mena, genom längden på skägget eller färgen på sjalen? Ju töntigare frisyr desto bättre kristen?

Att någon ofta går i kyrkan behöver ju inte vara ett bevis på dennes fromhet. Kanske är hen där för att få lite sällskap. Att framstå som muslimsk verkar ge politiska fördelar i Erdogans närhet och kan därför vara ett utslag av opportunism snarare än av gudfruktighet. Någon kanske går på Bikramyoga tre gånger i veckan för att ragga, medan någon annan yogar hemma i det tysta och inte alls verkar helig för omgivningen.

Migrationsverket och Sveriges Kristna Råd ska träffas en gång i halvåret för ”kontinuerlig dialog och utbyte”. Kanske kan de ta fram en prototyp till en kristometer som Erdogan kan vidareutveckla.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Buddhistisk kulturskatt i Afghanistan hotad

Arkeologer försöker rädda buddhistiska kulturskatter i Mes Aynak, cirka 40 km sydöst om Kabul i Afghanistan, innan det omvandlas till koppargruvor av kinesiska bolag som köpt gruvrättigheter i området.

Mes Aynak anses vara en av de viktigaste arkeologiska fyndplatserna någonsin i Afghanistan, och några av de inledande fynden har nyligen presenterats i en liten publikation.
Fynden dateras till Kushan och Kushan-Sassanian-perioderna från 100-talet f.v.t. till islams intåg på 700-talet v.t. Förutom mynt, keramik, väggmålningar och lerskulpturer, har även manuskript hittats.

Omfånget av fynden gör att Mes Aynak kan jämföras med andra samtida buddhistiska platser som Hadda och Bamyian.

Arkeologerna arbetar med en stark tidspress över sig, vilket har föranlett den amerikanske filmaren Brent Huffman att dokumentera arbetet och starta en kampanj för att rädda kulturskatterna i Mes Aynak. Internationell media, som The New York Times, har skrivit längre reportage om de tidspressade utgrävningarna.


Katarina Plank
FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet.

Call Girl och jakten på autenticitet

Filmen Call Girl fick till slut 4 guldbaggar vid guldbaggegalan på måndag 21 januari. Fiktionen i Call Girl lägger sig nära det rent autentiska i vad filmen påstår, antyder, implicerar eller säger rent ut om Olof Palme och hans inblandning i den sk bordellhärvan för 40 år sedan och skapar en oklar gräns mellan fiktion och fakta. Filmen är en otäck och suggestiv skildring av 1970-talets maktelit med ett vittförgrenat utnyttjande av sexköp där maktens män håller varandra om ryggen och lägger locket på. En angelägen film. Därför blir också filmens problem så mycket mer kostbara när det autentiska blandas med det fiktiva.

Att filmen under hela hösten har debatteras hårt är bra, då film och den rörliga bildens berättelser blir allt viktigare som samtidstolkande "texter" i vårt bildbaserade mediesamhälle. Det är genom film historia skrivs idag, och det är med film samtidspolitik diskuteras. Därför blir också gränsdragningen mellan fakta och fiktion en gräns som blir alltmer problematisk, vilket inte minst visas av den debatt som har följt i filmens kölvatten efter premiären 2012. Call Girl har av Mårten Palme blivit anmäld för förtal av avliden, men justitiekanslern har nyligen valt att inte ta upp målet och familjen Palme låter meddela att man ej väljer att driva saken som enskilt mål.

Filmen Call Girl är ett tecken på den intressanta och problematiska jakt på autenticitet som pågår inom filmens värld idag. Det handlar om en omförhandling av gränsen mellan fakta och fiktion som pågår från två håll samtidigt, både i det dokumentära och det fiktiga berättandet. I höstas var jag med i den ekumeniska juryn vid dokumentärfilmsfestivalen i Leipzig i november där 13 filmer tävlade om pris. I juryarbetet kom vi gång på gång tillbaka till en etisk bedömning av flera dokumentärfilmer. Vi såg filmare som valt att närma sig verkliga människor i genuina miljöer, men också hur de tvingat på berättelsen om de enskilda människorna en narrativ form som matris för skildringen av huvudkaraktären. Det vi tyckte oss se var en etisk problematisk fiktionalisering av det dokumentära berättandet. Autenticiteten i det dokumentära förblev oklar och samtidigt utelämnande för de enskilda - verkliga -  människorna som fick låna sina liv till en fiktionaliserad story.

Call Girl som fiktion exploaterar det autentiska från andra hållet genom att hämta kraft från det dokumentära. Tyvärr står teamet bakom filmen svarslösa när man pressas på sina narrativa påståenden hur fiktionen i det här fallet förhåller sig till det dokumentära när det gäller de komprometterande skildringarna av en svensk statsministers inblandning i 1970-talets sexköp. 


I ett alltmer medialiserat och senmodernt samhälle är 'autenticitet' ett åtråvärt kulturellt kapital och det förvånar mig inte att detta kapital på olika sätt blir föremål för samtidens filmberättelser. I jakten på  'verklighetens guld' rör sig gränsen mellan fiktion och dokumentär. Det dokumentära berättandet fiktionaliseras alltmer och det fiktiva berättande försöker hämta kraft från det dokumentäras autenticitet. Ett åtal om förtal av avliden utifrån en fiktionsfilm, hade satt hela denna komplexa fråga under lupp. Det är synd att så inte blev fallet.

Tomas Axelson, lektor i religionsvetenskap med medieinriktning vid Högskolan Dalarna