Tro och vetande - litteraturtips

I söndags hade det Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm bookrelease i Stigbergets Borgarrum i Stockholm. Efter hundraårsjubileet 2006 beslutade styrelsen att ge ut en bok som behandlade några av de personer som deltog i grundandet av Sällskapet och nu har boken med titeln Sällskapet. Tro och vetande i 1900-talets Sverige sett dagens ljus! Boken utgör en intressant läsning som rör sekelskiftet 1900 och tar upp frågor som rör synen på religion och religionens roll i samhället. Det var en brytningstid där liberalteologi influerade och en historiekritisk läsning av bibeln påverkade kraftigt och orsakade konflikter mellan tro och vetande. Grundarna av Sällskapet främjade ett religionsvetenskapligt perspektiv och ifrågasatte gamla auktoriteter och tolkningsmetoder. I boken återfinns kapitel om Nathan Söderblom, Lydia Wahlström, Samuel Fries och Gottlieb Klein liksom ett kontextualiseringskapitel skriven av idéhistorikern Inga Sanner. Boken är redigerad av Susanne Olsson och författare är Göran Agrell, Helle Klein, Inga Sanner, Björn Skogar och Maria Södling. Boken presenterar också ett kapitel av Björn Skogar som tar upp relevansen av Sällskapet idag och vikten av att bidra till folkbildning rörande religionsvetenskapliga frågor, som är ett av Sällskapets syften än idag.

För den som är intresserad av dessa frågor och tidsperioden kan jag även rekommendera boken Ingenting är anstötligare än sanningen. Religion och politik hos Torgny Segerstedt, skriven av Christer Hedin, som berör många likartade teman. Båda är utgivna på förlaget Molin&Sorgenfrei.

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Islams minskade politiska roll i Egypten

I Egypten pågår den politiska processen att arbeta om konstitutionen från 2012. En grupp om 10 personer har arbetat med att reducera antalet artiklar från 236 till 198 och presenterat den för interimspresidenten Adli Mansour. Reaktionerna på deras förslag har varit olika. Framförallt diskuteras det att tre uppmärksammade och kontroversiella artiklar från den tidigare konstitutionen har tagits bort i det framlagda förslaget, där två direkt relaterar till islams roll i framtida konstitutionen: 1) Att det konsultativa rådet (Shura Council) tas bort. 2) Den gamla lagen om att 50 % av parlamentet skall fyllas av representanter för arbetare och bönder. 3) Ta bort den artikel som kodifierar en ”korrekt” tolkning av islamisk lag (Shariah).

I det nya förslaget förbjuds även politiska partier som baseras på religion, som diskriminerar på basis av kön, och som engagerar sig i samhällsfientliga aktiviteter, eller som är hemliga, militära, eller semi-militära till sin natur. Detta förslag ses nog av många som en förutsättning för att Egypten skall utvecklas civilt och demokratiskt, men är säkerligen upprörande för de som vill etablera partier på religiös grund. Vad sker då med till exempel det muslimska brödraskapets politiska parti, Frihet och rättvisepartiet?

Fortfarande står det i det nya förslaget att Shariah är grunden för lagstiftningen, men utan att specificeras mer än så och det ser ut som att det får stå där för att hålla de religiösa partibildningarna någorlunda nöjda. Men åtminstone det salafitiska partiet al-Nour väntas protestera mot detta då det sannolikt uppfattas som att Shariah endast symboliskt omnämns, och inte kommer att ha inflytande i praktiken. Även den teologiska institutionen al-Azhar får begränsad makt i nya förslaget. Här omnämns al-Azhar som en oberoende islamisk institution, men inget nämns om att de skulle ha en speciell roll i att bli konsulterade gällande lagar relaterade till Shariah, vilket den tidigare konstitutionen gav dem. Förslaget är alltså en kraftig reducering av Shariahs roll i konstitutionen från 2012.

Förslaget skall nu gås igenom av en grupp om 50 personer, som skall offentliggöras inom kort. Frågan är vilka som då kommer att ingå. Det som har nämnts är att det skall vara representanter från politiska partier, intellektuella, arbetare, bönder, syndikat, kyrkor, al-Azhar, polisen och militären. De har sedan 60 dagar på sig att lämna ett förslag till presidenten och därefter skall folkomröstning hållas inom en månad.

Ingen vet säkert hur det muslimska brödraskapet/Frihet och rättvisepartiet ställer sig till denna utveckling. Fortfarande pågår protesterna mot det som de betraktar som en militärkupp. Ledande personer från det muslimska brödraskapet arresteras dessutom dagligen och deras demonstrationer attackeras med våld, vilket knappast ger goda förutsättningar för deras vilja att delta. Dessutom, om det muslimska brödraskapet och deras politiska parti skall få behålla laglig status måste de erkänna legitimiteten av demonstrationerna som avsatte presidenten Morsi i somras, vilket inte låter som ett sannolikt scenario. Samtidigt kan man ju tänka sig att ett slags avtal med det muslimska brödraskapet som kan få dem att gå med på att bli inkluderade i processen, skulle göra att Egypten framstår bättre i internationella ögon.

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Uppdatering:
Nu finns listan ute med namn här, och där finns endast två representanter som hör till den islamistiska sidan.

Hijabuppropet och antireligiösa hatbrott

Flera medier har i veckan rapporterat om det så kallade hijabuppropet, och lyft fram att fokuset på antireligiösa hatbrott kan leda till att fler polisanmäler brott. Tidigare statistik visar på att den stora majoriteten av utsatta väljer att inte anmäla brott till polisen. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2012 utsattes uppskattningsvis 50 000 personer för antireligiösa hatbrott år 2011, men endast en dryg fjärdedel av dessa anmäldes till polisen. 

Brottsförebyggande rådets hatbrottsrapport för 2011 visade på en sjuprocentig ökning av hatbrott i Sverige, och att hatbrott riktade mot religiösa har ökat mest, med 18 procent. Muslimer var den mest drabbade religiösa gruppen, men den största ökningen kunde man se i hatbrott riktade mot judar. SOM-institutets rapport I framtidens skugga visade också att islam och judendom är de religioner flest svenskar har en negativ bild av.

Det är ofta svårt att avgöra om hatbrott riktade mot exempelvis judar eller muslimer ska klassas som främlingsfientliga eller antireligiösa. BRÅ talar här om en dubbel utsatthet. År 2011 drabbades 86 000 personer av hatbrott som klassats som främlingsfientliga. Detta är en stor utmaning för polisen, som sannolikt kräver mer kunskap och tydligare juridiska riktlinjer. 

Mörkertalet är alltså stort, men det står klart att den stora merparten – hela 72 procent – av hatbrott som anmäls registreras som främlingsfientliga medan endast 15 procent klassas som religiöst kodade. Av dessa var 6 procent islamofobiska, 5 procent kristofobiska och 4 procent antisemitiska.

Det finns också röster som, utan att bortse från allvaret i dessa siffror, ställer sig kritiska till allt för alarmistiska rubriker. I en intervju vi gjort tidigare här på bloggen om antisemitiska brott i Malmöområdet pekar journalisten Niklas Orrenius på problem med sådan statistik samtidigt som han understryker vikten av att ta problemen på allvar. ”Vad jag kan konstatera är att Malmö har stora problem med antisemitism hos befolkningen. Det räcker för att jag ska tycka att det är värt att undersöka, rapportera och diskutera,” skriver han. I en artikel i det senaste numret av tidskriften Axess skriver forskarna Jonas Otterbeck och Pieter Bevelander att vi trots mycket negativ uppmärksamhet på muslimer och islam i den allmänna debatten inte kan se att fler har blivit mer negativa gentemot muslimer. ”Detta förtar inte det faktum att det finns fördomar och förekommer diskriminering. Fördomarna mot muslimer är bara inte märkbart starkare (eller för den delen svagare) än för andra grupper.”

Detta får stöd såväl i SOM-rapporten som i Mångfaldsbaromentern för 2011 vilka båda visar att en ökande majoritet av svenskarna är positiva till mångfald.

Som vi kunde läsa tidigare i veckan initierar integrationsminister Erik Ullenhag ett utökat arbete mot antireligiösa attityder i speciellt Malmö-området. Detta är ett viktigt arbete och kanske kan det, tillsammans med en ökande anmälningsbenägenhet, leda till såväl bättre kunskap om hur verkligheten faktiskt ser ut, som till förslag till verkningsfulla metoder för att minska negativa attityder.

Simon Sorgenfrei

Lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

Jimmie Åkesson och kyrkovalet

I partiledare Åkessons sommartal i Sölvesborg (24/8) finns åtskilligt att kommentera ur religionsvetenskaplig synpunkt. Först några upplysningar om bakgrunden till kyrkovalet. Det som i dag heter Svenska kyrkan kallades för inte så länge sedan Sveriges kyrka. Den har sedan 1500-talet varit sammantvinnad med statsmakten men det är viktigt att vara medveten om att det aldrig varit fråga om teokrati lika med präststyre. De svenska reformatorerna var medvetna om Luthers åtskillnad mellan vad som kallats andligt och världsligt regemente. Det betyder att Gud samtidigt verkar på två radikalt olika sätt. Överheten, inklusive husfadern, har till uppgift att på Guds vägnar skapa ordning, något som ofta skedde med mycket hårda nypor. Samtidigt har kyrkan och alla kristna till uppgift att föra vidare Kristi budskap om frihet och förlåtelse. Denna dubbelhet omformulerade Sveriges mest kända teolog och religionsvetare, Nathan Söderblom, genom att skilja mellan kyrkans kropp och själ: det yttre är den synliga och organiserade kyrkan samt uppgiften att hålla ordning medan själen är ett levande budskap.

Söderblom dog 1931 och mycket har hänt sedan dess. Det växte fram en anda av samarbete mellan kyrkoledning och socialdemokrati under 1930-talet vilket belyses i en utmärkt avhandling skriven av Urban Claesson i Folkhemmets kyrka från 2004. Men efter Andra världskriget har dåvarande statskyrkan, i första hand lika med prästerskapet, avlövats de flesta samhällsfunktioner man tidigare haft, t ex inom undervisning och social omsorg.  Men samtidigt har, särskilt under 1950- och 1960-talet ett otal kyrkor byggts i nya förorter med stöd av helt vanliga kommunpolitiker.

I dag, inför kyrkovalet 2013, kan det vara viktigt att påminna sig innehållet i riksdagsbeslutet om skiljande mellan stat och kyrka vilket trädde i kraft år 2000. Kraven som riksdagen ställde på Svenska kyrkan och som bejakades av dess kyrkomöte formulerades i termer av fortsatt öppenhet, evangelisk-luthersk identitet, att vara rikstäckande samt demokratiskt organiserad.  Öppenhet betyder att man inte ska ses som en förening av likasinnade utan handlar om kyrkans erbjudande att vara till tjänst för alla. Så det är ingen tvekan om saken, Åkesson och hans SD är i sin fulla rätt att ställa upp som nomineringsgrupp i kyrkovalet. Det är heller ingen tvekan om att Åkesson har rätt när han hävdar att svenska kyrkan är en viktig del av det svenska kulturarvet. Företrädare för de etablerade partierna är i denna fråga ofta generande historielösa och okunniga. Men att det andliga arvet skulle vara så pursvenskt, ljust och harmoniskt som Åkesson vill påskina, det är ett falsarium. Han påstår att svenskarna frivilligt anammade den kristna tron, vilket högst är en halvsanning och när han påstår att ”svenska kyrkan är svensk därför att dess ritualer och lära på många sätt är unika” kan man verkligen undra vad han stöder sig på. De flesta ritualerna har en bakgrund i den katolska medeltiden och läran har en lång historia innan Sverige som stat existerade. Hans polemiska paradexempel är att den av många omtyckta psalmen Fädernas kyrka togs bort ur psalmboken på 1980-talet, enligt Åkesson av socialister och liberaler. Psalmen som har en fin och lättsjungen melodi är skriven av en av de mest aggressiva nationalisterna på tidiga 1900-talet. Det var J A Eklund, biskop i Karlstad, som år 1909 skrev psalmen, strax före det helvete som bland annat nationalismen medverkade till 1914 – 18.

Åkessons historieskrivning präglas av en balansgång mellan hans nationalistiska syfte och det obestridliga faktum att det kristna arvet från början härstammar från Mellanöstern och att det sedan Paulus, vars äkta skrifter är de äldsta i Nya testamentet, har en universell syftning. Det är påtagligt att Åkesson är störd av det i dag samfällda kristna stödet för hjälp åt invandrare och flyktingar och av den nuvarande kyrkoledningens kritik av en omänsklig asylpolitik.

På en annan balansgång befinner sig Åkesson när han kritiserar socialister och liberaler och samtidigt påstår sig vilja värna om svenska välfärdssamhället, det som just formades av samma socialister och liberaler. Det är intressant att konstatera att den kulturkonservatism och nationalism som under tidiga 1900-talet kännetecknade högerpartiet nu återkommer hos Åkesson fast på ett förgrovat och ofta okunnigt sätt. Samtidigt har hans missnöjesparti en uppgift i den mån det aktualiserar svagheter hos de etablerade partierna. Till exempel aktualiserar han i sitt tal deras otydlighet i fråga om EU och den valhänta politiken i fråga om landsbygdens problem. 

Det är bra att Åkesson agiterar för att man ska rösta i kyrkovalet. Om inte annat kommer det förhoppningsvis att inspirera socialister och liberaler att vakna upp från sofflocket.

Människor och tro har ett bra inslag om SD och kyrkovalet.

Björn Skogar

Idéhistoriker och religionsdidaktiker

Gasmasker för skäggiga

Det har varit ett långt uppehåll nu i bloggandet, men här kommer ett litet inlägg som spinner vidare på det sista, nämligen om religion och hår, denna gång skägg!

I Israel växer rädslan att Syrien kommer attackera Israel om USA angriper Syrien. Efter alla rapporter om att Syrien använt kemiska vapen har det lett till att gasmasker blivit mer efterfrågade, men för alla är det inte helt enkelt. Ultraortodoxa judiska män bär skägg, och kan inte använda vanliga gasmasker utan behöver speciella masker, så kallade Bardas, som täcker hela huvudet. Dessa utgör nu en bristvara i Israel. De fanns tillgängliga under Gulfkriget och det ultraortodoxa Shas-partiet kräver nu att Benjamin Netanyahu ser till att fler Bardas beställs. Många är upprörda och kan inte tänka sig att raka av sig skägget ens om det blir krig.

Att inte raka sig uppfattas av dem som en religiös plikt som bygger på deras tolkning av Tredje Mosebok 19:27 “Ni skall inte klippa håret vid tinningarna, inte kapa av skägget” och som följs av ultraortodoxa män.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

 

Ju töntigare frisyr desto bättre kristen?

Med anledning av dagens ledare i DN återpublicerar vi en text från 23 januari 2013 på samma ämne.

Det är hårda tider för journalister i Turkiet. Men det finns, som tur är, besvärliga röster kvar. På SvD:s Kulturblogg kan vi läsa om Burak Bekdil som i Hürriyet Daily News häcklat premiärminister Erdogan och muslimchauvinistiska drag i turkisk in- och utrikespolitik.

I en ironisk artikel skriver Bekdil att ”Turkiska vetenskapsmän har tagit fram världens första muslimometer, ett redskap som sägs kunna mäta en persons muslimskhet, vilket anses vara användbart när man ska anställa offentliganställda.”

Bekdils muslimometer ska naturligtvis uppfattas som ett skämt. Men som så ofta överträffar verkligheten dikten, och som vi skrivit om tidigare här på bloggen samtalar Migrationsverket med Sveriges Kristna Råd för att lära sig bedöma hur genuin kristna asylsökandes tro är.

Men hur ska man bedöma graden av religiositet?  Ska man gå efter hur stark någons tro är? Hur mäter man det? Och tro på vad? Eller ska man snarare kontrollera hur ofta någon utför centrala ritualer? Räcker det att vara döpt, eller måste man gå i kyrkan varje söndag? Är det kvantitet eller kvalitet som räknas? Kan man bedöma muslimers muslimskhet, som vissa verkar mena, genom längden på skägget eller färgen på sjalen? Ju töntigare frisyr desto bättre kristen?

Att någon ofta går i kyrkan behöver ju inte vara ett bevis på dennes fromhet. Kanske är hen där för att få lite sällskap. Att framstå som muslimsk verkar ge politiska fördelar i Erdogans närhet och kan därför vara ett utslag av opportunism snarare än av gudfruktighet. Någon kanske går på Bikramyoga tre gånger i veckan för att ragga, medan någon annan yogar hemma i det tysta och inte alls verkar helig för omgivningen.

Migrationsverket och Sveriges Kristna Råd ska träffas en gång i halvåret för ”kontinuerlig dialog och utbyte”. Kanske kan de ta fram en prototyp till en kristometer som Erdogan kan vidareutveckla.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Periodisk fasta, inget nytt fenomen

-->

I söndagens DN kan vi läsa att ”Leangains”, dvs periodisk fasta har blivit en ny hälsotrend. Periodisk fasta innebär att du avstår från mat samt drycks som innehåller kalorier under en viss period. Exempel ges på personer som fastar på detta sätt två dygn i veckan medan andra väljer att fasta 16-20 timmar per dygn men äter stora poertioner under de övriga timmarna. Fenomenet beskrivs som helt nytt och forskare från Karolinska institutet menar att eftersom det är en ny trend som tydligen kommer från USA så finns det heller inga studier som kan bekräfta eller dementera dess hälsovinster.

Som religionsvetare finner jag det mycket märkligt att detta beskrivs som nytt. Människor inom olika religiösa traditioner har genom historien fastat regelbundet. Vissa muslimer har, utöver fastan under ramadan, i århundranden fastat måndagar och torsdagar. Motivet som anges till denna fasta är naturligtvis religiös: Fastan anses som sunna dvs rekommenderad eftersom det finns haditer som anger att profeten Mohammad gjorde så. Muslimer som fastar motiverar således sitt handlande genom att hänvisa till profetens sunna, hans sed, men också med att fastan bidrar till att känna solidaritet med fattiga, de som inte har mat och att fastan är ett sätt att visa sin kärlek och tacksamhet till Gud.

Dock finns det inget som säger många muslimer som fastar en eller ett par dagar i veckan inte gör det också av andra skäl. Många har i likhet med Henrik Viberg Forsgren, som driver sajten periodiskfasta.com, också känt att de mår bättre av att fasta ett par dagar i veckan, för  andra handlar det om att hålla vikten. Ofta ignoreras det faktum att parallellt med svar som hänvisas till religion finns naturligtvis en mängd andra svar på varför människor handlar som de gör, de behöver inte utesluta varandra utan tillgodoser olika aspekter av människors identitet.

Den muslimska fastan skiljer sig från Leangains eftersom den handlar om att avstå från alla former av mat och dryck (samt cigaretter, sexuell aktivitet, skvaller och andra dåliga gärningar mm) under dygnets ljusa timmar (vilket ofta blir ungefär 16 timmar på sydligare breddgrader än Sverige). Leangains skiljer sig dock genom att den i första hand motiveras med individuella hälsovinster istället för hänvisningar till Gud.

Också inom kristendomen är det vanligt med periodisk dagsfasta. Inom ortodoxa kyrkor rekommenderas t ex fasta på onsdagar och fredagar utöver de faste perioder som föregår de stora högtiderna. Den ortodoxa fastan kan gå till på olika sätt. Vissa avstår från kött, ägg och mejeriprodukter under fasteperioden medan andra också avstår från fisk, vin och olivolja. Fastan bygger liksom inom islam på att följa förebilder, i det här fallet Jesus men även apostlarna.

Detta är bara två exempel, det finns många andra inom religionernas värld (se t ex Christer Hedins kapitel om Fasta i världens religioner i boken Ramadan - en svensk tradition).Helt klart är i alla fall att periodisk fast inte är ett nytt fenomen utan något som förekommit i tusentals år i mänsklighetens historia.

Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola.