Meditationsmästaren SN Goenka är död

Anicca vata sankhara.
Alla sammansatta ting är förgängliga.

När buddhister i theravadabuddhistiska länder annonserar bortgången av en älskad och nära vän, är detta palistrofen som brukar inleda kungörandet. Runt om i världen sörjer idag vipassana-meditatörer sin mästare, SN Goenka, även kallad Goenkaji, som dog sent på söndagskvällen i sitt hem. Från Igatpuri i Indien, där Goenka-rörelsens huvudcenter ligger, citerar Vipassana Research Institute  Mahaparanibbana Sutta, lärotalet som berättar om Buddhans uppgående i nirvana, och ger samtidigt en uppmaning till alla de lärjungar runt om i världen som tagit del av S N Goenkas meditationsinstruktioner genom åren:
"All conditioned things are transitory. That which is created will be destryoed. (Practicing Vipassana meditation) Experience this truth yourself (withing yourself) by being mindful." Vayadhamma sankhara, Appamadena sampadetha.

S N Goenka föddes 1924 in i en hinduisk familj som var bosatt i Burma, och han kom i kontakt med vipassana (insiktsmeditation) när han var i trettioårsåldern. Det var ett stort steg för honom att börja praktisera buddhistisk meditation, och han har under hela sin lärargärning poängterat att han ser vipassana som ett sätt att lära sig  dhamma, en universell naturlag som förklarar hur sinnet är beskaffat och som visar på hur människan kan upphöra med att skapa ny karma. Goenkas utformning av meditationskurser, tysta retreater som varar under tio dagar, har kommit att påverka även andra meditationscentra. Meditationspraktiken, som starkt betonar uppmärksamheten av vedana, förnimmelser, har också kommit att influera flera mindfulnessbaserade interventioner.

Den moderna teknologin möjliggjorde för Goenka att standardisera sina kurser och spela in meditationsinstruktionerna på band. Dessa har sedan använts på alla kurser som rörelsen ger runt om i världen. Goenka-rörelsen, eller som de själva benämner sig Vipassanameditation, så som den lärs ut av SN Goenka i U Ba Khins tradition, är välorganiserad rörelse som finns etablerad med permanenta centra på över 120 orter. Alla kurser som ges följer samma format, det som framför allt skiljer sig åt på de olika centren är de 40 olika lokala språk som Goenkas engelska undervisning har översatts till samt hur lokala mattraditioner påverkar den vegetariska kost och dryck som serveras. En övervägande majoritet av centren (i relationen 3:5) är lokaliserade i Syd- och Sydöstasien. När jag senast undersökte statistik (2011) såg fördelningen ut så här: 50 center återfanns i Indien och 26 center i asiatiska länder med inhemska buddhistiska traditioner som Sri Lanka, Thailand, Taiwan, Burma, Kambodja, Mongoliet och Nepal (därutöver gav kurser i ytterligare sex asiatiska länder). I Nordamerika, Europa och Australien/Nya Zeeland återfanns 39 center och kurser gavs på ytterligare 51 platser. Rörelsen finns etablerad med center även i andra områden, men utbredningen idag visar tydligt att rörelsen blivit populär bland tre distinkta grupper: indier, västerlänningar och (syd)asiatiska buddhister.

Vad händer när en så stor meditationsmästare dör? Flera asiatiska medier har uppmärksammat Goenkas bortgång, däribland Zee News, The New Indian Express, Bangkok Post och The Nation. Även västerländska buddhistiska medier, som Shambhala Sun publicerar minnesartiklar över Goenka.

På Facebook har rörelsen publicerat en sista bild på Goenka, där han ligger på lit de parade (se bilden till vänster). Under dagen hålls Goenkas hem i Bombay öppet för vipassana-meditatörer som önskar ta ett sista farväl, och i morgon, tisdag, kommer Goenka att kremeras. Processionen, som för kroppen från hemmet till krematoriet, är en öppen tilldragelse, medan bara den närmaste familjen närvarar vid kremeringen. Enligt Bangkok Post kommer en ceremoni att samtidigt hållas i Bangkok.
Goenka efterlämnar hustru och sex söner.

Hur Goenkas bortgång påverkar meditationsrörelsen och dess popularitet är alldeles för tidigt att kunna uttala sig om. Tidigare meditationsmästare i traditionen har fortsatt att vördats genom att pilgrimsresor genomförts till platser där de varit verksamma i Burma. Goenka har genom sin livsgärning aktivt motarbetat allt för starka tendenser till guru-kult runt sin person, vilket väcker en religionshistorikers nyfikenhet kring hur hans minne kommer att hanteras i framtiden.

Katarina Plank, FD, Göteborgs universitet

En kyrklig ministär

Efter ett klassiskt journalistiskt fotarbete har tidningen Dagen kunnat visa att en större andel av regeringen (83 procent) än av Sveriges befolkning (67 procent) är medlemmar i trossamfund.

Docent Magnus Hagevi vid Linnéuniversitetet intervjuas och har kloka synpunkter på denna sakernas tillstånd:

• regeringen är borgerlig, och kyrkliga sympatier är traditionellt starkare på högerkanten än på vänsterkanten;
• kristdemokratiska ministrar har sluppit den behandling som den nytillträdda arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) utsatts för;
• de nya moderaterna associeras inte längre med traditionell religion utan ses som ett modernt projekt. I det läget blir en moderat minister med ett tydligt religiöst engagemang en överraskning.

Därefter följer tidningens kartläggning av ministrarnas religiösa medlemskap och engagemang.

För egen del sitter jag kvar med en fadd smak i munnen: vill jag verkligen veta detta? Har jag någon glädje av att känna till den i och för sig öppna upplysningen att finansmarknadsministern är medlem i Svenska kyrkan?

Nej, det har jag inte. Som medborgare, väljare, privatperson föredrar jag att ministrarnas olika medlemskap och engagemang utanför "tjänsten" får förbli deras ensak, på samma sätt som jag inte i min yrkesutövning har lust att behöva redogöra för mina privata medlemskap och engagemang.

Jørgen Straarup
Södertörns högskola

Vetenskap och religionskunskap

I dagens DN kan man läsa om en ny undersökning om hur lärare i svensk skola upplever att de får del av ny vetenskap och förankrar sin undervisning i densamma. Det som fick mig att reagerar särskilt starkt var en liten, liten notis i det stora hela där det stod att framför allt lärare i "religion" (Sic! inte religionskunskap) och slöjd var de som ställde sig mest tveksamma till om deras undervisning hade vetenskaplig förankring.

I rapporten som refereras till i DN framgår att denna uppgift kommer från de öppna svaren, men inga sådana svar redovisas närmare. Jag har varit i kontakt med den organisation som genomfört undersökningen (Vetenskap & Allmänhet) och bett om mer kött på benen. Tills dess får jag nöja mig med några spekulationer.

Jag tror att en av anledningarna till tveksamheten är att religionskunskap är ett ämne med identitetsproblem. Är det ett orienteringsämne, ett fostransämne, ett livsåskådningsbyggnadsämne? Hur rättfärdigar man undervisning om (inte i) religion i ett av världens mest sekulariserade länder? Den religionsdidaktiska diskussionen i Sverige har under en lång tid dominerats av en uppfattning att ämnet framför allt bör sörja för elevers existentiella behov, att tillhandahålla en arena där eleverna kan söka svar på livsfrågor. Det är uppenbart att en sådan inriktning på ämnet har svårt att hävda vetenskaplig förankring. Svaren på vad som är "meningen med livet" är inte vetenskapliga, utan just existentiella.

I vissa fall finns dessutom i den didaktiska diskussionen tecken på att en "toleransfrämjande" ambition faktiskt leder till att vetenskaplig sett orimliga påståenden blir "sanningar" i klassrummet. Min kollega vid Linnéuniversitetet, Torsten Löfstedt, har i en kommande artikel tittat närmare på begreppet "Abrahams barn" och dess användning i den didaktiska litteraturen och i läroböcker. Han noterar till exempel hur det i denna litteratur hävdas att kristna, muslimer och judar tror på samma gud. Detta är naturligtvis långt ifrån en vetenskaplig utsaga. Den modell som lanseras, där Abraham får stå som en historisk förfader till de tre religionerna, vilar på ett teologiskt, inte vetenskapligt, synsätt med rötter inom en av de tre traditionerna, islam. Den återfinns inte lika tydligt, om ens alls undantaget modern tid, i judisk och kristen tradition.

Vi som är anställda av svenska staten för att studera religion vetenskapligt har all anledning att ta ovan nämnda rapport på allvar. Vad är vårt ansvar här? Hur kan vi förmedla den vetenskap vi producerar till yrkesverksamma lärare på ett sätt som gör den relevant och användbar i den svenska skolan? Ska vi aktivt motverka att undervisningen i svenska skolor formas på ovetenskaplig eller pseudovetenskaplig grund, i strid med skollagen? Hur gör vi i så fall det?

Frågor som tål att diskuteras närmare, måhända

Rättelse (fast inte från mig egentligen)
I såväl DNs artikel som i första versionen av rapporten är den passus som jag reagerade över lite olyckligt formulerad, får jag veta av en av de ansvariga för den senare. Det går inte att avgöra från undersökningen om det var lärare i religionskunskap som yttrade sig om ämnets bristfälliga förankring i vetenskap. Det kan alltså lika gärna ha varit lärare i biologi eller hemkunskap, eller vilket ämne som helst, som haft denna åsikt. Det förtar ju lite av udden i argumentationen, det medges. Jag låter dock inlägget stå kvar som det är. Men formuleringen i rapporten kommer alltså att ändras. Vad som händer med artikeln i DN vet jag inte.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Burkini i Emmaboda

Simhallen i Emmaboda kommer att börja sälja så kallade burkinis. Detta efter att kommunfullmäktige har beslutat att det inte blir några speciella tider i simhallen enbart för kvinnor, ngt som efterfrågats i kommunen. I en artikel i Barometern, beskrivs burkini som en ”burka-baddräkt”, vilket för många kanske inte heller säger speciellt mycket. Begreppet burqini etablerades av det australiensiska företaget Ahiida som specialiserat sig på sportkläder för kvinnor som önskar klä sig i enlighet med islamiska klädregler. Enligt en artikel i TIME används Ahiidas baddräkter inte bara av muslimska kvinnor utan även av ”konservativa kristna, cancerpatienter, brännskadeoffer och äldre medborgare”.

Den som är intresserad av muslimskt baddräktsmode och burkinis kan läsa mer om detta i två artiklar som jag skrev för några år sedan. Den ena är på engelska och finns med bilder i nättidningen CyberOrient. Den andra är skriven på svenska och återfinns (utan bilder) i boken Hermeneutik, didaktik och teologi - en vänbok till Björn Skogar (finns att läsa i fulltext)

 

Bidler från min artikel om Muslimskt baddräktsmode

Jenny Berglund, docent

Religionsvetenskap, Södertörns högskola

Massmord och meditation

Jag har inte särskilt mycket till övers för mystifierande föreställningar om synkronicitet. Ändå hyser jag ett slags lite motvillig fascination inför sådana där tillfällen då olika händelser och intryck sammanfaller på ett sätt som tycks bilda något slags meningsfullt sammanhang. Ett sådant inträffade nu i morse.

Just nu håller jag på att skriva ett avhandlingskapitel som handlar om hur (zen)buddhistiska klostermiljöer genom sin förutsägbarhet och ritualiserade, disciplinerade rutin kan fungera som ett slags ”holding environment” för ganska svårt störda individer. Arbetet gick ovanligt trögt den här morgonen och min egen brist på självdisciplin gjorde att jag började surfa lite planlöst på internet. Fastnade snart i en gammal artikel om Anders Behring Breivik, som tydligen inte bara ägnat sig åt tvångsmässigt dataspelande utan också sade sig ha mediterat dagligen som en del av förberedelsen inför bombdådet i Oslo och massakern på Utøya. Strax därpå hittade jag en bloggpost som handlade om hur Aaron Alexis (missvisande) beskrivits som ”USA:s förste buddhistiske terrorist". Led vid dessa dystra och oinspirerande ämnen loggade jag så in på Facebook, där Katarina Plank just hade lagt upp en länk till sin egen post om Aaron Alexis.

Vi bytte några ord om mördare, meditation och monastiska miljöer innan Katarina föreslog att jag skulle bidra med en egen post om Aaron Alexis. Med doktorandens tacksamhet över en legitim anledning att skjuta upp sitt egentliga arbete några timmar, tackade jag ja.

Det finns väl egentligen inget som tyder på att Alexis’ religiösa tillhörighet och/eller meditationsutövning skulle vara särskilt meningsfulla för förståelsen av tragedin på Washington Navy Yard. Däremot är den massmediala fokuseringen på dessa ganska intressant, liksom reaktionerna från buddhistiskt håll

Det är knappast troligt att ett enskilt fall som detta skulle kunna rubba gamla och djupt rotade föreställningar om buddhister (eller meditatörer) som en särskilt harmonisk och fridsam människosort. Men eftersom buddhism (inklusive sekulariserade och medikaliserade former som ”mindfulness”) börjat bli en del av västerländsk mainstreamkultur, finns det förstås många anledningar att undersöka närmare hur dessa föreställningar uppstått samt – kanske ännu viktigare – vilka som har intresse av att upprätthålla dem idag. Och fallet med den "mediterande mördaren" ger oss förstås en förevändning att göra så.

Om det skulle visa sig att Alexis verkligen var en hängiven meditatör (och jag har inte sett något som tyder på det; däremot verkar det som om han haft ganska svåra psykiska problem och missbrukat alkohol), skulle detta möjligen kunna bidra till att rucka på bilden av meditation (eller ”mindfulness”) som ett slags universalmedicin och en osviklig väg till själsharmoni och moral. (En ny artikel i Time tar för övrigt upp detta tema.)

De senaste dagarna har buddhistiska bloggar också varit fyllda med texter om Aaron Alexis och frågor om buddhism och våld, meditation och mental (o)hälsa, samt frågan om Alexis kan sägas ha varit en ”äkta buddhist”. Man skulle kunna säga mycket om detta men här skulle jag bara vilja ställa frågan om inte detta slags reflexvitet är ett uttryck för vad Glenn Wallis (med inspiration från François Laruelle) kallat ”the principle of Buddhist sufficiency”. (Mer om detta finns att läsa här.)

Det tragiska fallet med Aaron Alexis kan alltså fungera som en utgångspunkt för flera olika diskussioner om vår syn på buddhism och monastiska miljöer, sambandet mellan meditation och psykisk hälsa samt buddhistisk självförståelse. Låt oss bara hoppas att sådana resonemang inte fördunklar vår förståelse av orsakerna till att människor drivs till att begå massmord.

EDIT: Datakrångel gjorde att jag inte kunde posta den här texten i förrgår. Som för att betona den sista meningen (och avrunda med just det slags lite kusliga sammanträffande som nämndes i början, råkade jag nyss få syn på denna artikel i dagens SvD.

Per Drougge
Socialantropologiska institutionen, Stockholms universitet

Ledande svensk teolog lämnar sin kristendom

Eskil Franck – framstående teolog, före detta rektor för svenska kyrkans pastoralinstitut och tidigare ärkebiskopskandidat – har nyligen kommit ut med självbiografin Giv mig, min son, ditt hjärta (förlag: Fri tanke).  Eskil Franck är numera överintendent för Forum för levande historia och han har en lång och varierad yrkeskarriär bakom sig, förutom de teologiska uppdragen bland annat som rektor vid lärarhögskolan. Hans yrkesmässiga erfarenheter skulle vara nog så intressanta att läsa om, men det som gör denna biografi särskilt intressant ur ett religionsvetenskapligt perspektiv, är att den är en uppgörelse med den kristendom som Franck fostrats i och bidragit till att upprätthålla och utveckla.

Sedan några år tillbaka har Eskil Franck nämligen avsagt sig sitt prästämbete och lämnat sin kristna tro för en position som kanske inte kan kallas ateistisk men som författaren i varje fall inte vill beteckna som kristen. ”Det jag nu har kvar av tro”, skriver han, ”är en öppning mot något större än jag själv, en sorts ödmjukhet inför universums förunderlighet”. Ibland, skriver han vidare, kan denna öppning ta sig uttryck ”i ett lågmält, trevande tilltal till Någon, ett sorts tillitens möte. Utan anspråk. Odogmatiskt”. 

Detta sista ord ”odogmatiskt” är signifikant. För det är en synnerligen dogmatisk form av Luthersk kristendom som Franck är fostrad i. Han växte upp i en småstadsmiljö präglad av strikt lojalitet med den Schartauanska läran. Här fanns lite tolerans och intresse för andra tankevärldar än den egna, homosexualitet sågs som en styggelse, jämställdhet som ett otyg och svenska kyrkans gradvisa liberalisering som ett brott mot Guds lagar. I boken beskriver Eskil Franck hur han under ungdoms- och studieåren i en rad omvälvande aha-upplevelser succesivt gjorde upp med den biblicistiska och trångsynta uppväxtmiljön. Här blev teologistudierna vid Lunds universitet en hjälp, inte minst för att tänka kring de bibliska texterna på ett historiskt och kontextualiserande perspektiv.

Och Eskil Franck blev också så småningom präst och en framstående teolog. Han disputerade på en avhandling om Johannesevangeliet och blev sedermera både docent i teologi och kandidat till ärkebiskopsämbetet i Svenska kyrkan. Som rektor för pastoralinstitutet i Uppsala bidrog han till att reformera prästutbildningen och genom bibelteologiska inlägg bidrog han till att stärka en icke-fördömande hållning gentemot homosexualitet i Svenska kyrkan. Eskil Franck var alltså på hög ledarnivå med om att utveckla den liberala, antidogmatiska och rättighetsorienterade kristendomsform som idag präglar Svenska kyrkans hållning.

Samtidigt är det just hans problem med ohållbara dogmer som, om jag läser honom rätt, är det som fått honom att nu lämna sitt ämbete och kristendomen. Eskil Franck drivs av en längtan efter intellektuell hederlighet, han vill vara sann, ärlig och, med sitt eget ordval, rättskaffens. För honom håller det inte att predika utifrån Bibeln samtidigt som man känner till denna boks brokiga redaktionshistoria. Det håller inte att predika att Jesus är uppstånden och samtidigt inte tro att så verkligen är fallet. Att definiera tro som tillit snarare än försanthållande – så som är vanligt bland liberala teologer – räcker inte för Eskil Franck. Antigen tror man på de kristna dogmerna, resonerar han, eller så kan man inte på ett intellektuellt hederligt sätt, verka som präst i kyrkan. Här ekar hans berättelse av det lutherska ”allt eller intet”-tänkandet som också präglade de schartauanska sammanhang där han växte upp. Antigen är man med helhjärtat eller så står man utanför. Eskil Franck var helhjärtat med när han var barn, nu har livet, studierna och forskningen fått honom att ompröva sin position och då ställer han sig utanför.

Giv mig, min son, ditt hjärta kan läsas som ett tidsdokument över svensk modern religionshistoria, den är skildring av det religiösa landskapet i vårt land från dogmatisk gammalkyrklighet, via den svenskkyrkliga huvudfårans försök att både bredda och bevara det kristna arvet, till den explicita religionskritiken. Det är också en insiktsfull skildring av de utmaningar Svenska kyrkans står inför skriven av en man som i sitt eget liv levt och erfarit de positioner och predikament som skildras.

David Thurfjell
(Religionshistoriker, Södertörns högskola)

Arbetsmarknadsministerns inspiration

Den nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) är kristen, på den yttersta högerkanten, vilket i detta sammanhang normalt innebär missionsiver (evangelikalism), bibeltraditionalism (tendens till bokstavstrogenhet vad gäller Bibeln) och moralkonservatism (speciellt i frågor som rör liv och död, såsom abort och eutanasi). I hennes förflutna finns tydliga ställningstaganden om just abort och lite luddiga ställningstaganden till homosexualitet.

På det formella planet finns inga problem: Sveriges invånare inklusive regeringsmedlemmarna har rätt till sin egen uppfattning och tro, så länge vi håller oss inom lagens råmärken. Icke desto mindre har en debatt utvecklat sig om en minister kan misstänkas låta sin personliga uppfattning och tro styra sådant som hen ska göra enligt sin tjänsteinstruktion. En sådan misstanke ges uttryck på Humanistbloggen.

En annan debattlinje handlar om den nya arbetsmarknadsministerns ställningstaganden om abort och homosexualitet. Kan hon tänkas komma att (dolt eller öppet) frondera mot regeringens uppfattning i dessa frågor? Inte heller här finns rimlig anledning till kritik: varje invånare har rätt att ha och byta åsikt, och att låta sina ställningstaganden bero på dagens situation snarare än ställningstaganden i det förflutna.

För inte så länge sedan, ett par årtionden eller så, var det kutym att landets ecklesiastikminister eller civilminister skulle tillhöra Svenska kyrkan, eftersom hen hade att sköta statsmaktens angelägenheter vis-à-vis Svenska kyrkan. Det gnölades en aning när pingstvännen Inger Davidsson blev civilminister 1991. Inte på grund av att hon var kristen, utan därför att en vanlig medlem i ett frikyrkosamfund formellt ställdes över ärkebiskopen, kyrkans högsta företrädare. Problemet var inte om hon eventuellt skulle låta sin kristna tro påverka sin ämbetsutövning, utan att en representant för trossamfundet med lägst social prestige, Pingstväckelsen, skulle vara chef för trossamfundet med det högsta sociala anseendet, Svenska kyrkan.

Än se’n då? Det där var ju länge sedan.

Det finns en värdefull svensk tradition för att det är tillåtet för riksdagsledamöter, regeringsmedlemmar och andra folkvalda att vara troende och religiöst aktiva. Särskilda grupper och föreningar (t ex Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen) skapar arenor för den dynamik som kan infinna sig när stark övertygelse (tro) konfronteras med politiska problem.

Mot den bakgrunden är det inte rimligt att föreställa sig att en ministers ämbetsutövning påverkas på ett otillbörligt sätt av den tro som ministern bekänner. Det är på den politiska arenan som ministerns ryggrad prövas, och föreställningen att man genom att läsa hennes församlings handlingsprogram skulle kunna gissa att hennes handlande drivs av annat än politiska idéer är inget annat än häxjakt.

Jørgen Straarup

Södertörns högskola