måndag 6 mars 2017

Muslimsk mångfald och mellanmuslimska konflikter i Sverige


Som ett resultat av migration från en rad olika länder med muslimsk majoritetsbefolkning är islam i Sverige ett i hög grad heterogent fenomen. Denna muslimska mångfald medför att islam representeras på olika sätt av individer och grupper med rötter i olika muslimska kulturer, men också att det i Sverige finns tydliga motsättningar mellan olika muslimska grupperingar.
I rapporten Globala konflikter med lokala konsekvenser, publicerad av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), understryker rapportförfattarna Göran Larsson och Mårten Björk att det finns ”ett behov av att studera och få en fördjupad kunskap om huruvida konflikterna mellan olika individer/grupper och olika tolkningar av till exempel islam i Syrien och Irak kan komma att påverka situationen för muslimer och andra minoriteter i Sverige.” (Björk och Larsson 2015: 13–14, se även Göran Larssons Islam och muslimer i Sverige – en kunskapsöversikt 2014: 116).
Under senare år har muslimer vittnat om sådana konflikter och efterlyst ett ökat stöd från och samarbete med majoritetssamhället kring dessa frågor. I exempelvis Göran Larsson och David Thurfjells rapport Shiamuslimer i Sverige beskrivs motsättningar mellan salafistiska och shiitiska muslimer i Göteborg, som tagit sig uttryck i rena uppmaningar att döda shiamuslimer (2013: 51), liknande hot mot shiamuslimer har också rapporterats från Örebro (Björk & Larsson 2015: 9).
I en rapport om sufism och sufiorganisationer i Stockholm, Göteborg och Malmö som publicerades av Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) intervjuade jag svenska sufier bland annat om deras upplevelser av motsättningar i samhället. Här ett längre citat ur rapporten:

Materialet visar att relationer mellan sufiorienterade och vad respondenterna definierar som salafistiskt eller islamistiskt orienterade muslimer är spända i Sverige. Oftast tycks motsättningarna stanna vid diskussioner, men i några fall beskrivs hur individer ur dessa konkurrerande grupper ”infiltrerat” sufiska organisationer och därigenom tagit över styrelser eller lokaler (se Larsson 2014 för diskussioner om konflikter och konkurrens mellan olika muslimska grupper i Sverige). En respondent från Naqshbandiyya-Khalidiyya i Göteborg berättar till och med om direkta hot och konfrontationer genom åren. Så gör även representanter för Qadiriyya i Tensta utanför Stockholm, där man upplevt motsättningar med individer som identifieras som al-Shabaab. Respondenter i Stockholm meddelar att de börjat dra sig för att besöka vissa moskéer, och att de inte längre gör dhikr eller andra sufiaktiviteter i moskéer på grund av sådana motsättningar. Det finns också en tveksamhet kring att öppet tala om att man är sufi eftersom man inte känner sig trygg.
    Materialet visar också på exempel där sufimuslimer tar aktiv del i denna tolkningskonflikt, och hur de kan lyfta fram sin islamtolkning i opposition till islamism eller salafism. Ett exempel är den föreläsningsserie som arrangerades av bland andra Mohammad Muslim i Aysha-moskén Stockholm 2015. Det finns också en ambition inte bara att representera islam bland muslimer, utan även i medier och i relation till politiker och beslutsfattare. Betoningen av ”traditionen” ska alltså förstås som en strategi i en inom-muslimsk konflikt över representation och tolkningsföreträde. Simon Stjernholm har visat på en liknande tendens i sin avhandling om Naqshbandi-Haqqani i England. Den engelska gruppen har grundat institutionen Sufi Muslim Council (SMC) utifrån en vilja att lyfta fram (sin) sufism som ett uttryck för vad de anser vara en traditionell, sann, islam i konkurrens med vad de kallar islamistiska eller extremistiska grupper (Stjernholm 2011). SMC skapades efter bomberna i Londons kollektivtrafik 2005 och är ett exempel på hur sufimuslimer vill lyfta fram sin tradition och praktik i en markering mot extremistiska grupperingar som al-Qaida eller den så kallade Islamiska staten.
     Dessa spända relationer kan förstås som lokala uttryck för globala trender. Reformistiska och fundamentalistiska muslimska grupperingar har ofta kritiserat vissa uttryck för sufism för att vara oislamiska innovationer. Konflikter mellan sufi- och salafi-muslimer är, bredvid konflikter mellan salafi- och shia-muslimer, bland de mest framträdande inom islam under 1900- och 2000-talet (Sirriyeh 1999, De Jong & Radtke 1999, Ridgeon 2015). Sådana sekteristiska motsättningar har ökat i modern tid, inte minst under de pågående konflikterna i Syrien och Irak.
    Det är dock viktigt att komma ihåg att materialet endast bygger på intervjuer med representanter för sufigrupper, och att ambitionen inte varit att undersöka om de individer och grupper som pekas ut som salafistiska eller islamistiska faktiskt tillhör eller identifierar sig med dessa traditioner. Liksom i samhället i övrigt är ”salafist” och ”islamist” närmast nedsättande ord i en allmän sufidiskurs, och kan ibland användas strategiskt och oprecist om muslimer med konkurrerande islamtolkning. Vad materialet hur som helst visar, och som påpekats i tidigare rapporter (Larsson & Thurfjell 2013, Larsson 2014), är att svenska muslimer vittnar om mellanmuslimska motsättningar. Såväl sufimuslimer som ahmadiyyamuslimer och företrädare för de större shiitiska och sunnitiska grenarna uttrycker oro över situationen. Hur dessa motsättningar ser ut i Sverige och hur de har förändrats över tid har vi dock dålig kunskap om i nuläget.

Detta är ett område där vi behöver mer forskning, men det är också ett fält som reser stora kunskapsteoretiska och inte minst metodologiska utmaningar. Något vi kommer att få anledning att återvända till här på bloggen.


Södertörns högskola

lördag 4 mars 2017

Svensk professionell islamforskning idag - en översikt

I förrgår förde svenska islamforskare här på RVK fram kritik mot allvarliga brister i rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige, publicerad av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap på deras "kunskapsbank". Responsen har blivit stor i massmedia och på vissa håll, inte minst i sociala media, har det framförts tveksamhet kring undertecknarnas trovärdighet. 

Med anledning av finner RVK det rimligt att här på bloggen länka den genomgång av svensk islamforskning som gjorts av professor emeritus Jan Hjärpe  för Riksbankens Jubileumsfond 2016. 

Här återfinns de flesta forskare som skrev under på kritiken, tillsammans med kortfattade beskrivningar av deras forskning. 

Sammanställningen kan vara en hjälp för allmänheten att bilda sig en uppfattning om vilka personerna som skrev under är, och bedöma deras trovärdighet som forskare.  

Här är länken till rapporten:
Islamforskning i Sverige

RVK


torsdag 2 mars 2017

Undermålig forskning i svensk myndighetsrapport

Söndagen 26 februari offentliggjorde Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani. Som svenska islamforskare har vi reagerat på rapportens innehåll och utförande, och vill med detta korta inlägg peka på vad vi anser vara de allvarligaste bristerna. Rapporten har redan förtjänstfullt analyserats ner i minsta detalj av Torbjörn Jerlerup på bloggen Sverige är inte världens navel, en analys som rekommenderas. 

Rapportens utgångspunkt är att den islamistiska rörelsen Muslimska brödraskapet är etablerad i Sverige som en enhetlig och organiserad, men hemlighetsfull, kraft och ett "andligt brödraskap", med tydlig politisk agenda, samt att den företräds av en rad namngivna organisationer och personer. Detta är påståenden för vilka det inte anförs något empiriskt stöd. Det saknas helt enkelt källhänvisningar för avgörande uppgifter.  

Detta blir till en allvarlig anklagelse, då Muslimska brödraskapet samtidigt framställs som en i grunden anti-demokratisk, våldsbejakande och samhällsomstörtande organisation. Namngivna personer och organisationer i Sverige blir därmed misstänkliggjorda, utan konkreta belägg, även i de fall då personerna eller organisationerna offentligt förnekat några som helst kopplingar till Muslimska brödraskapet. 

I rapporten riktar författarna även kritik mot vad man kallar en ”etablerad struktur av värderingar hos landets politiska elit [där] viktiga värden som lyfts upp är att visa ’acceptans’ och ’tolerans’ mot medborgare som i någon mening avviker från mainstream” (s. 21). Som exempel på sådana avvikare nämns ”etniskt och religiösa annorlunda invandrare […] funktionshindrade personer och människor med en annan sexuell läggning” (s. 21). Detta är en politik, menar man, som både underlättar Muslimska brödraskapets etablering och arbete i Sverige, och som också ”av politiska skäl [är] utomordentligt svårt att kritisera” (s. 21). Detta närmast konspiratoriska språkbruk får, snarare än att vara resultatet av empiriskt grundad forskning, sägas stå för rapportförfattarnas personliga åsikter. 

Utifrån denna situationsbeskrivning drar rapportförfattarna slutsatsen att ”sannolikheten [är] stor för att det kommer att uppstå en ’dragkamp’ mellan majoritetssamhället och det islamiska samhället i Muslimska brödraskapets regi om vilka grundläggande normer som ska gälla för svenska medborgare.” (s. 27)

Rapportförfattarna tycks alltså dra slutsatsen att svensk islam är en homogen företeelse, att svenska muslimer ledda av Muslimska brödraskapet, i hemlighet och under förespegling av att agera inom ramen för det svenska civilsamhället är på väg att skapa ett parallellsamhälle i konflikt med ett majoritetssamhälle vars värderingar man föraktar och som man avser att störta. Det är en slutsats som går emot den samlade forskningen vilken snarare pekar mot inommuslimsk mångfald och mellanmuslimsk konkurrens eller i vissa fall motsättningar som utmärkande för islam och muslimsk aktivitet i Sverige.

Vi ifrågasätter inte att det kan finnas individer och kanske också organisationer i Sverige som har sympatier med och/eller direkta kopplingar till Muslimska brödraskapet, och att en kartläggning är en rimlig vetenskaplig uppgift. Men en kartläggning bör vara förutsättningslös och bygga på kontrollerbar fakta. Sådan fakta saknas alltså i föreliggande rapport. En eventuell kartläggning  måste också rymma en balanserad diskussion, med utgångspunkt i befintlig forskning om islam i Sverige, om vilken betydelse sådana sympatier och kopplingar, om de finns, eventuellt kan ha för det svenska samhället i stort.

Vi ställer oss alltså mycket kritiska till värdet av föreliggande rapport, och frågande till vilken kvalitetsgranskning en statlig myndighet som MSB har av det material de betalar för att få producerat, och som de sedan publicerar under sin "kunskapsbank". Problemet är allvarligt, då myndigheten på sin egen hemsida tagit sig an uppgiften att skola den svenska allmänheten i kritiskt granskning och källkritik. 


Anders Ackfeldt
Lunds Universitet 

Jenny Berglund
Södertörns högskola

Frédéric Brusi
Stockholms universitet

Johan Cato
Lunds universitet

Güney Dogan
Göteborgs universitet

Mohammad Fazlhashemi
Uppsala universitet

Mattias Gardell
Uppsala universitet

Jan Hjärpe
Lunds universitet 

Torsten Hylén
Högskolan i Dalarna

Andreas Johansson
Linneuniversitetet


Pia Karlsson Minganti
Stockholms universitet

Karin Kittelmann Flensner
Högskolan i väst

Göran Larsson
Göteborgs universitet

Susanne Olsson
Stockholms universitet

Jonas Otterbeck
Lunds universitet

Emin Poljarevic
Uppsala Universitet

Åke Sander
Göteborgs universitet

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Simon Stjernholm
Köpenhamns universitet

Leif Stenberg
Centrum för Mellanösternstudier, Lund

Jonas Svensson
Linnéuniversitetet

Lenita Törning
Birkbeck, University of London






onsdag 22 februari 2017

Tidelag och Guds frånvaro


Tänk så mycket enklare det var i Sverige på den tiden då det rådde så gott som konsensus om att Gud fanns och om att människor borde se till att hans vilja efterlevdes, åtminstone när det gällde att stifta lagar och döma.

En 70-åring man från Ljungby dömdes den 22 februari vid Växjö tingsrätt till 3500 kronor i böter för att ha haft sex med en häst. Enligt vittnen blev han påkommen stående på en pall bakom en häst i en hage, utförande rörelser med höften och "frånvarande i blicken” (den senare uppgiften ifrågasätts dock av mannens advokat då avståndet mellan den observerande och den observerade var stort). Hästen stod stilla, till synes oberörd. Det fanns, enligt vittnesmålen, inga tecken på att den for illa. Men sedan en intressant ändring i lagen 2014 spelar det ingen roll.  

År 1944 upphävdes tidelagsparagrafen i svensk rätt. Fram till 1864 hade ”otukt med djur” varit belagt med lagens strängaste straff, döden. Påföljden ändrades nu till straffarbete och den nya lagen gällde alltså fram till mitten av 1900-talet. Man menade då att de fall som motiverade straff redan täcktes in under djurplågerilagen.

Men så 2014 blev det återigen förbjudet för människor att ha sex med djur, oavsett om handlingen orsakar djuret lidande eller inte, ja till och med om handlingen syftat till att väcka djurets sexualdrift (annat än i avelssyfte). Förändringen genomfördes inte helt utan vånda. Från 1998 till 2008 hade, enligt Expressen, inte mindre än 14 motioner om ett förbud lämnats in. En inspelning från en debatt i riksdagen 2008, tillgänglig på Youtube, med dåvarande jordbruksminister Eskil Erlandsson (för övrigt också från Ljungby) har blivit klassisk, inte minst för sitt pikanta exempel på svår gränsdragning. De starka negativa reaktionerna bland allmänheten på detta klipp kan ha påverkat regeringen, som tidigare var mot ett förbud, att ändra inställning.

Regeringens proposition i frågan, som överlämnades till riksdagen i november 2013 är en mycket intressant läsning. Här konstateras till exempel att sex med djur knappast är att betrakta som ett stort samhällsproblem. Djurskyddsmyndigheten hade, genom en enkät utskickat till landets kommuner, länsstyrelser, veterinärer samt kvinnojourer (!), kommit fram till att antalet kända fall från 1970-talet fram till 2005 var 227 stycken.

Remissinstanserna var för det mesta positiva till lagförslaget, även om några såg lite problem med ”att förbjuda och straffsanktionera ett beteende med hänvisning till att det uppfattas som omoraliskt och frånstötande (gäller de handlingar som inte medför lidande)”. Andra var dock kritiska. Mest kritiska var Familjejordbrukarnas Riksförbund som ”avstyrker förslaget med hänvisning till att förslaget framstår som vämjeligt”. Lagrådet, som har till uppgift att granska nya lagar, avrådde från att förändra lagen. Noteras bör att instanser såsom Sveriges Lammköttsproducenter, Sveriges Grisföretagare, Sveriges Nötköttsproducenter, Svensk Fågel och Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund alla stödde förslaget.  


Vad var då regeringens motiv till att införa ett förbud mot sexuella handlingar, av alla slag, riktade mot djur. Tja, det blir inte riktigt tydligt. Men det är uppenbart att man anser att människor inte bör ha sex med djur. Undersökningar har visat ”att det förekommer. Regeringen anser därför att det är motiverat att vidta åtgärder för att motverka beteendet.” Orsaken till att det behövs ett förbud mot att människor har sex med djur (även i de fall då djuret inte åsamkas lidande) tycks alltså helt enkelt vara för att vissa, om än ett mycket litet antal, människor faktiskt har sex med djur.

Dock ska, i rättvisans namn, nämnas att ett resonemang också förs om hur svårt det är att bevisa att djur far illa, och att ett totalförbud därmed kan sägas vara ett sätt att garantera att så inte sker i något fall. Detta resonemang blir dock intressant mot bakgrund av ny forskning om hur hundar upplever att bli kramade, en handling som säkert många hundägare ägnar sig åt. Psykologen Stanley Coren vid University of British Columbia gjorde förra året en granskning av 250 slumpvis utvalda bilder från internet på hundar som kramas av människor och sökte efter tecken hos dem på obehag och stress, vilket tydligen är ganska lätt att identifiera. Han fann sådana tecken på 81% av bilderna. Något förbud mot hundägare att krama Fido har mig veterligen inte varit på tal. Man kan också notera hur propositionen, och senare lagen, undantar vissa handlingar av sexuell natur, handlingar som nog kan antas åsamka djuren lidande. Det handlar till exempel om insemination av kor och hästar, en handling som i normalfallet innebär att inseminatören för in hela underarmen i djurets könsorgan.

Poängen med det här inlägget här är inte att kritisera förbudet mot djursex. Jag har personligen inga åsikter i frågan, eftersom den inte berör mig. Däremot är den moralpsykologiskt och religionsvetenskapligt intressant. Jag menar att vi i propositionen (liksom för övrigt i hela den debatt som följde på Erlandssons tal i riksdagen) ser exempel på är det psykologen Jonathan Haidt benämner ”moralisk mållöshet” (moral dumbfounding). Vi upplever starkt att en handling är fel, men vi hamnar i svårigheter när vi ska förklara varför, för oss själva och för andra. Haidt testade fenomenet genom en serie kluriga fiktiva scenarier (ofta just av sexuell natur) som han lät försökspersoner ta del av. Han såg noggrant till att ingen möjlighet fanns att motivera eventuella negativa värderingar av handlingarna i scenarierna med hänvisning till att någon person led eller skadades eller att följderna på något sätt skulle kunna vara negativa för någon av de inblandade eller samhället i stort. Bland de försökspersoner som upplevde att handlingarna var fel så uppstod först förvirring, och olika försök att på alla möjliga sätt finna kryphål. Till slut gav de upp: ”jag vet inte varför…men det är bara fel”.

Nu till det religionsvetenskapligt intressanta. Moraliskt mållöshet blir relevant i relation till en mängd påbud i religiösa traditioner där övermänskliga varelser fungerar som yttersta referensen för moralen, men också för det motstånd mot vissa typer av handlingar, inte direkt nämnda i några religiösa texter, som ändå, än idag och i vissa grupper, motiveras med hänvisning till gudomliga viljor. Kan det vara så att i grunden känslomässiga reaktioner av till exempel äckel eller ilska ligger bakom sådana innovationer på teologins område? Gudarna får helt enkelt en funktion av att fylla det gap som uppstår när människor starkt känner att något är fel, men varken för sig själva eller andra rationellt kan motivera varför det är fel.

Forna tiders svenska politiker och makthavare hade det onekligen lättare än dagens. ”Otukt med djur” var ett brott mot Gud och naturen, och straffet var alltså under en period döden, för såväl människa som kreatur. Nu har Gud förlorat sin kraft i den offentliga diskussionen, vilket gör det mycket mer besvärligt att agera på basis av känslor att något inte riktigt är som det borde vara.


Jonas Svensson, Linnéuniversitetet